En interventionistisk tanke, som hade kunnat sätta stopp för de liberaliseringar av den inre marknaden för energi som genomförts sedan 1996, och som bidragit till att el flödar fritt över landsgränserna i unionen. Länder som Frankrike, Grekland och Spanien ville omkullkasta hela marknaden med revolutionära åtgärder men har lyckligtvis gått förlorande ur striden så här långt.
Bland annat ville de frikoppla elpriset från priset på gas. Med andra ord, ge upp den marginalprissättning som innebär att den sista köpta, eller producerade, kilowattimmen sätter priset för all el. I praktiken hade en sådan frikoppling inneburit att elen skulle behöva ransoneras, eftersom efterfrågan hade överstigit utbudet. Det är grundkurs i nationalekonomi.
Tankesmedjan Bruegel beskriver det träffsäkert som att politiker ville reparera elmarknaden med en hammare. Men det färdiga förslag till elmarknadsreform som presenterades av kommissionen i tisdags, och som härnäst ska förhandlas, bär inte samma spår av energikrisen som i höstas, utan återspeglar den mildare vintern. Lägre elpriser och en mindre ansträngd elmarknad har lättat på kraven att visa politisk handlingskraft.
Snarare än att slå sönder elmarknaden, har kommissionen i en numera sällsynt stund av klarhet landat i att den nuvarande modellen fortfarande är den mest effektiva. Marginalprissättningen på el blir kvar. En signal om att kommissionen åtminstone delvis förstått att det knappast är marknadens utformning som orsakat höga elpriser så mycket som politiska beslut. Inte minst staters ansvar för nedläggningen av fungerande kärnkraft.
Det kommissionen däremot gör är att blanda sig i företagens affärsmodeller. Instrument som, rätt utformade och frivilliga, kan skydda konsumenter och samtidigt öka investeringsviljan för företag, men som fel utformade riskerar att göra tvärtom.
Till exempel vill kommissionen främja långsiktiga elhandelsavtal, PPA:er, mellan elkonsumenter och elproducenter. Dessa är redan i dag vanliga i nordiska länder och betraktas av bolag som viktiga för utbyggnaden av ren energi. Ambitionen är också att det ska bli lättare även för mindre företag att använda instrumenten, och kommissionen vill se statliga garantier som backar upp dem.
I elmarknadsreformen föreslås också att statligt stöd till ny ren elproduktion ska ske genom dubbelriktade prisskillnadskontrakt, så kallade CFD:er, som ersätter andra former av elstöd och subventioner. Staten garanterar då ett prisgolv för elproducenter, men om priset överstiger ett visst pristak måste i stället intäkterna återbetalas till staten och slutligen konsumenterna.
Tanken är att dessa åtgärder ska skapa en ”buffert” mellan kortsiktiga (läs: volatila) marknader och hushållens elräkningar. Men den viktigaste frågan är inte hur kommissionens förslag påverkar hushållen utan hur det påverkar elproducenterna. För om man genom reformerna skapar ett dåligt investeringsklimat för elproduktion så får man inte billig el, man får för lite el.
Precis som att slopad marginalprissättning inte är lösningen, så spelar varken prisregleringar eller elstöd någon roll om det inte finns el att tillgå. Just därför är besattheten av att fingra på priserna på marknaden, oavsett om det gäller el eller mat, missriktad. Priser speglar information som både konsumenter och företag är tänkta att reagera på. I fallet med elkrisen har priserna signalerat att det uppstått brist, en väldigt viktig signal.
Vi kan inte kasta hela marknadssystem överbord vid prisökningar, eftersom det inte är där problemet ligger. Åtgärder som påverkar bolagens investeringsbeslut måste därför ha ett stort mått av frihet, flexibilitet och teknikneutralitet.
Utgångspunkten borde hela tiden vara att lyssna in och värna elproducenternas förutsättningar till långsiktiga investeringar. Bara så får vi mer el och lägre priser.
