1515
Annons

EU-autonomi inom handel är en usel idé

LEDARE. Att världen på flera sätt är mer stängd än tidigare hindrade inte ett historiskt stort handelsblock från att ta form på söndagen. På en virtuell ceremoni signerades frihandelsavtalet RCEP, som binder samman Kina, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och de tio sydostasiatiska länderna i Asean-gruppen.

HANDEL. På en virtuell ceremoni under söndagen signerades frihandelsavtalet RCEP mellan 15 länder i Asien och Oceanien. Samtidigt börjar väst tvivla i sin egen övertygelse om den öppna handeln.
HANDEL. På en virtuell ceremoni under söndagen signerades frihandelsavtalet RCEP mellan 15 länder i Asien och Oceanien. Samtidigt börjar väst tvivla i sin egen övertygelse om den öppna handeln.Foto:Hau Dinh

Det är en seger för den öppna handeln. När avtalet ratificerats kommer regelkrångel och 90 procent av tullarna att försvinna. Men det är avtalets omfattning som gör det anmärkningsvärt. Tillsammans står de 15 länderna för en tredjedel av världsekonomin och en lika stor del av jordens befolkning. Marknaden kommer att bestå av 2,2 miljarder konsumenter. Den globala ekonomin beräknas bli nära 200 miljarder dollar större årligen från 2030 som följd.

Från kinesiskt håll beskrivs det som ”en seger för multilateralism och frihandel”. Singapore stämmer in. ”RCEP visar asiatiska länders stöd för öppna och integrerade värdekedjor, frihandel och närmare ömsesidigt beroende”. Det är frågor där väst traditionellt varit drivande. Det är tragikomiskt att Asien tar ett sjumilakliv framåt i den öppna handeln samtidigt som EU och USA börjar tvivla i sin egen övertygelse.

Handeln med omvärlden utgör 35 procent av EU:s ekonomi. Inom unionen är ett av sju jobb beroende av export. Trots det vill EU-kommissionen att ”strategisk autonomi” ska bli vägledande för unionens handel. I klarspråk betyder det att EU ska bli mindre beroende av handel med omvärlden. Värdekedjorna måste bli mer motståndskraftiga. Det vill säga, de behöver brytas upp.

Denna ökade självständighet ska skydda europeiska företag och konsumenter. Det är samma argument som alltid används för att rättfärdiga protektionism. Det är också precis lika skadligt. Flera svenska aktörer har markerat mot kommissionens retorik och viljeriktning. För Sveriges utåtriktade näringsliv skulle skadan bli stor.

Regeringen måste vara tydlig gentemot Bryssel. Frihandel är en princip som EU aldrig får tumma på. Inte bara är det ekonomiskt huvudlöst. Det skadar också europeiskt inflytande i världen. När EU och USA vänder sig inåt kliver andra aktörer fram. Det är inte bara påstådd förkärlek för multilateralism som driver Kina. Att isolera sig är en usel metod om EU ska fortsätta vara en relevant global aktör.


En hållbar linje mot och med Turkiet

Sveriges märkliga politik mot Turkiet får nu allt djupare konsekvenser.

Turkiets president Erdogan på Natomötet i mars.
Turkiets president Erdogan på Natomötet i mars.Foto:Markus Schreiber

Förra veckans förväntade snabbspår in i Nato blev ett tvärstopp. Helgens telefonsamtal mellan president Erdogan och statsminister Magdalena Andersson tycktes inte mildra Turkiets kritik. På måndagen talade initierade bedömare om att processen man nyss trodde skulle ta veckor kan ta flera månader.

Och vad värre är, Finland börjar med all rätt tycka att Sverige är en fripassagerare som inte förstår sin situation. Tonen från Stockholm är att Turkiet bluffar, att USA får fixa en överenskommelse och att man själv knappt har något ansvar. Socialdemokraterna närstående röster som Aftonbladets ledare låter som om man ångrar att ansökan skickades in.

Det duger inte. Ett svenskt och finländskt samtidigt och snabbt medlemskap i Nato är av yttersta vikt. Sverige måste ta ansvar för sin egen politik och för det vi kan påverka.

Den svenska regeringen kan och ska inte i en politisk förhandling utlämna personer som fått asyl. Men en del av de andra frågorna borde gå att reda ut. Att Sverige har hårdare vapenexportrestriktioner mot Turkiet än vad alla andra har är i längden ohållbart. I och med Natointrädet bör vi tillämpa samma regelverk som andra alliansmedlemmar. Svensk vapenexport till Turkiet var mycket liten, så det är mest en symbolisk fråga.

Sverige ska inte heller ha en egen bilateral politik för självstyre i nordöstra Syrien, vilket det principvidriga avtalet med den politiske vilden i riksdagen Kakabaveh stipulerar. Det rimliga för Sverige är att stötta FN:s process för Syriens framtid. Den andra delen av Kakabaveh-avtalet, att Sverige ska ha egna exklusiva utrikesrelationer med den kurdiska väpnade gruppen YPG, bör också rivas upp. YPG var utan tvivel viktiga i kampen mot IS, men Sveriges utrikespolitik kan inte och bör inte styras av ett avtal med en enskild riksdagsledamot.

Kravet att Sverige försvårar möjligheterna för terrororganisationer att samla in och tvätta pengar bör inte heller vara något problem, tvärtom. Det är ett arbete vi kan och ska göra bättre.

I Natoprocessen framåt behöver svensk politik hänga ihop. I värsta fall kommer parlamentariska minimala särintressen att skada Sveriges viktigaste partner i en historiskt ömtålig och farlig situation. Det är dags att Stockholm inser brådskan och sitt ansvar.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?