ANNONS:
Till Di.se

EU är på väg att bli en miljöunion

  • MILJÖVÄNLIGT. Det finns en energi i miljö- och klimatfrågorna på EU-nivå som står i ganska skarp kontrast till den bristande inspirationen som präglar mycket av det övriga EU-arbetet. Foto: Alik Keplicz

STRASBOURG. EU:s miljökrav är bland de strängaste i världen, klimatambitionerna bland de högsta. 

Miljön blev ett officiellt politikområde redan genom Maastrichtfördraget 1993, Amsterdamfördraget integrerade miljöskydd i all sektorspolitik 1999 och Lissabonfördraget gjorde "kampen mot klimatförändringarna" till officiellt EU-mål tio år senare.

Unionen har numera befogenhet att agera på alla miljöpolitikens områden, såsom luft- och vattenföroreningar, klimatförändringar och avfallshantering, och har förbundit sig att minska totala koldioxidutsläpp med 40 procent till 2030 och 80 procent till 2050.

Klimatarbetet begränsas av EU:s subsidiaritetsprincip, juridiska regelverk och hänsyn till finansiella flöden, men handlingsutrymmet är stort ändå. EU-nätverket Natura 2000 inbegriper 26 000 naturskyddsområden och täcker nära 20 procent av EU:s yta. Miljöskadliga projekt som motorvägsbyggen och flygplatser måste genomgå miljökonsekvensbedömningar. Samma gäller offentliga program som inbegriper markanvändning, transport, energi och avfall. Befogenheterna att förbjuda produkter som anses miljö- eller hälsovådliga är breda. 

Unionens utsläppshandelssystem, världens första och största internationella koldioxidmarknad, sätter ett gemensamt tak för 11 000 fabriker och kraftstationers utsläpp. 

Arbetet understöds av europeiska miljöbyrån EEA i Köpenhamn, klimatövervakningsprogrammet Copernicus och Europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar (E-PRTR), som samlar data från över 30 000 enskilda industrianläggningar.

Lagstiftnings- och implementeringsarbetet pågår hela tiden och är i tilltagande. Tidigare i oktober enades EU:s miljöministrar om att sänka koldioxidutsläppen för personbilar och lätta lastbilar med 35 procent till 2030, och häromveckan röstade EU-parlamentets miljöutskott för samma gräns för vanliga lastbilar. 

I onsdags röstade parlamentet igenom ett förbud mot försäljningen av plastprodukter för engångsbruk från och med 2021, eftersom plast i dag utgör mer än 70 procent av avfallet i haven.

I veckan godkände parlamentet också ett förslag som syftar till att förbättra kvaliteten på dricksvatten genom att sänka maxgräns för bly och skadliga kemikalier, och därmed minska efterfrågan på flaskvatten. Utkastet föreslår också övervakningskrav för mikroplastnivåer, som till och med den brittiska tabloidpressen börjat uppmärksamma på sitt eget speciella vis. 

Det märks också i Sverige, där EU:s miljölagstiftning gör sig påmind snart sagt överallt. Klimatlagen som trädde i kraft vid årsskiftet, det klimatpolitiska ramverket med nya mål till 2030, 2040 och 2045 och det nya klimatpolitiska rådet som riksdagen beslutade om förra sommaren är alla resultatet av överenskommelser på EU-nivå. 

Nya svenska miljöregler utvecklas i regel inom ramen för EU-samarbetet och Miljödepartementet är ett av regeringens mest EU-integrerade. Att Stockholm är i färd att införa miljözoner beror på EU:s utsläppskrav på luftföroreningar i stadsmiljöer. 

Det finns en påtaglig energi i miljö- och klimatfrågorna som står i ganska skarp kontrast till den inspirationsbrist som präglar mycket av det övriga EU-arbetet. Det tyngs numera av tvivel. Emmanuel Macrons ambitiösa europeiska reformagenda har kört fast. Tyskarna vill inte ha mer samgående, åtminstone inte i nuläget, och euron är fast i glappet mellan monetär och finanspolitisk union. Nationalstaten är på frammarsch och federalism har blivit ett skällsord; EU-engagemanget omprövas på flera håll och områden. 

Med miljöpolitiken är det annorlunda, eftersom klimatet tar hänsyn varken till nationsgränser eller politiska preferenser. Att bedriva klimatpolitik på EU-nivå är ren självbevarelsedrift. 

EU är en tullunion, marknadsunion och halv myntunion. Den är definitivt på väg att bli en fullfjädrad miljöunion. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies