1515

Ett svagare europeiskt ledarskap efter Merkel

LEDARE. Nu när USA äntligen börjat återta sin plats som världens ledande nation, med en ansvarskänsla för händelseförloppen runt omkring, är Europa på väg att förlora sin roll. Det tyska valet i september kommer nämligen att göra Europa närmast ledarlöst. När USA:s president hette Barack Obama påbörjade USA en regression från positionen som världshegemon och under Donald Trumps administration accelererade processen. Denna utveckling har nu president Joe Biden försökt att vända. Under samma tid, som de tre senaste amerikanska presidenterna, etablerades Tysklands förbundskansler Angela Merkel som en världsledare av rang.

MODER EUROPA. Angela Merkel, som hemma i Tyskland kallas för "mutti", lämnar i höst den tyska inrikespolitiken bakom sig efter 16 år som landets förbundskansler. Även Europa förlorar sin främsta politiska ledare.
MODER EUROPA. Angela Merkel, som hemma i Tyskland kallas för "mutti", lämnar i höst den tyska inrikespolitiken bakom sig efter 16 år som landets förbundskansler. Även Europa förlorar sin främsta politiska ledare.Foto:Stephanie Lecocq

Efter det tyska valet kommer Merkel dock att lämna scenen, efter 16 år i dess centrum. Den fria världens ledare – vilket Merkel började omtalas som efter Trump och hans ”America First”-agenda — tackar för sig. Än besvärligare är däremot att Europa förlorar sin politiska portalfigur. Merkel har varit kontinentens moraliska och politiska kompass. Naturligtvis accentuerat av det faktum att Tyskland är Europas viktigaste land, men även tack vare Merkels personliga egenskaper och diplomatiska framtoning.

USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger frågade vid ett tillfälle ”Vem ska jag ringa om jag vill ringa Europa?” – svaret de senaste 16 åren har varit Angela Merkel. Nu blir det mera otydligt. Det finns givetvis flera som vill ta över facklan från Merkel, men det är få som har kapacitet och möjlighet att göra det.

Merkels förväntade efterföljare i Bundeskanzleramt, partikamraten Armin Laschet, kommer att vara en novis på denna nivå och därför initialt få svårt att ta plats. Att Laschet varit europaparlamentariker täcker inte för det faktum att han saknar nationell regeringserfarenhet. Dessutom lär Laschet, åtminstone i början av sin regeringstid, mest fokusera på tysk inrikespolitik, på bekostnad av EU-politiken och de internationella frågorna.

De sydeuropeiska länderna Frankrike, Italien och Spanien önskar säkerligen att de kunde ta över det informella ledarskapet i Europa, men saknar antingen stöd eller strukturella förutsättningar för det. Frankrikes president Emmanuel Macron skulle inte accepteras i delar av Europa, då hans parti inte är medlemmar i EPP – EU:s största politiska familj – och därför att hans federalistiska agenda är kontroversiell på sina håll i unionen. Italiens premiärminister Mario Draghi har det personliga förtroendekapitalet, det rätta lynnet och relevanta erfarenheter från tiden som chef för Europeiska centralbanken. Draghi saknar dock det parlamentariska stödet på hemmaplan då han är tillsatt för att leda en teknokratregering och saknar ett eget politiskt parti. Spanien är en för liten spelare – både ekonomiskt och politiskt – i dessa sammanhang, helt enkelt.

Längre norrut finns det andra problem. Storbritannien kan inte stå vid sidan av EU-gemenskapen och aspirera på att leda Europa – vilket också lett till att de inte ens försöker. Polen med en annan regering hade möjligtvis kunnat ta ett större utrymme. Men där är vi inte i dag.

EU-institutionernas egna ledare saknar också både uppbackning och tillräckligt mandat. EU-rådets ordförande, Belgiens tidigare premiärminister, Charles Michel är en lättviktare som snarare sitter mötesordförande och fördelar ordet än leder förhandlingarna när regeringscheferna samlas. Och EU-kommissionens ordförande, Tysklands före detta försvarsminister, Ursula von der Leyen hämmas av inte ha varit regeringschef. Även av att den riktiga makten i EU ligger hos Europeiska rådet. Dessutom har både Michel, von der Leyen och andra toppföreträdare för EU blivit förnedrade av utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva och av president Recep Tayyip Erdoğan i Ankara på sistone.

För en tid framöver får vi räkna med att ett ledarlöst Europa, där den samlande kraften saknas, kommer att tappa i internationellt inflytande. Sverige bör, tillsammans med sina nyvunna vänner i den ”frugala fyran” – som utgörs av Sverige, Österrike, Danmark och Nederländerna (samt Finland ibland) – formulera en tydlig vision för EU och en strategi att genomföra den. Nederländernas premiärminister Mark Rutte har högt internationellt anseende och kan bli ansiktet för detta projekt. I väntan då på att nästa tyska förbundskansler blir tillräckligt varm i kläderna för att återigen leda Europa.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?