1515
Annons

Ett svagare europeiskt ledarskap efter Merkel

LEDARE. Nu när USA äntligen börjat återta sin plats som världens ledande nation, med en ansvarskänsla för händelseförloppen runt omkring, är Europa på väg att förlora sin roll. Det tyska valet i september kommer nämligen att göra Europa närmast ledarlöst. När USA:s president hette Barack Obama påbörjade USA en regression från positionen som världshegemon och under Donald Trumps administration accelererade processen. Denna utveckling har nu president Joe Biden försökt att vända. Under samma tid, som de tre senaste amerikanska presidenterna, etablerades Tysklands förbundskansler Angela Merkel som en världsledare av rang.

MODER EUROPA. Angela Merkel, som hemma i Tyskland kallas för "mutti", lämnar i höst den tyska inrikespolitiken bakom sig efter 16 år som landets förbundskansler. Även Europa förlorar sin främsta politiska ledare.
MODER EUROPA. Angela Merkel, som hemma i Tyskland kallas för "mutti", lämnar i höst den tyska inrikespolitiken bakom sig efter 16 år som landets förbundskansler. Även Europa förlorar sin främsta politiska ledare.Foto:Stephanie Lecocq

Efter det tyska valet kommer Merkel dock att lämna scenen, efter 16 år i dess centrum. Den fria världens ledare – vilket Merkel började omtalas som efter Trump och hans ”America First”-agenda — tackar för sig. Än besvärligare är däremot att Europa förlorar sin politiska portalfigur. Merkel har varit kontinentens moraliska och politiska kompass. Naturligtvis accentuerat av det faktum att Tyskland är Europas viktigaste land, men även tack vare Merkels personliga egenskaper och diplomatiska framtoning.

USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger frågade vid ett tillfälle ”Vem ska jag ringa om jag vill ringa Europa?” – svaret de senaste 16 åren har varit Angela Merkel. Nu blir det mera otydligt. Det finns givetvis flera som vill ta över facklan från Merkel, men det är få som har kapacitet och möjlighet att göra det.

Merkels förväntade efterföljare i Bundeskanzleramt, partikamraten Armin Laschet, kommer att vara en novis på denna nivå och därför initialt få svårt att ta plats. Att Laschet varit europaparlamentariker täcker inte för det faktum att han saknar nationell regeringserfarenhet. Dessutom lär Laschet, åtminstone i början av sin regeringstid, mest fokusera på tysk inrikespolitik, på bekostnad av EU-politiken och de internationella frågorna.

De sydeuropeiska länderna Frankrike, Italien och Spanien önskar säkerligen att de kunde ta över det informella ledarskapet i Europa, men saknar antingen stöd eller strukturella förutsättningar för det. Frankrikes president Emmanuel Macron skulle inte accepteras i delar av Europa, då hans parti inte är medlemmar i EPP – EU:s största politiska familj – och därför att hans federalistiska agenda är kontroversiell på sina håll i unionen. Italiens premiärminister Mario Draghi har det personliga förtroendekapitalet, det rätta lynnet och relevanta erfarenheter från tiden som chef för Europeiska centralbanken. Draghi saknar dock det parlamentariska stödet på hemmaplan då han är tillsatt för att leda en teknokratregering och saknar ett eget politiskt parti. Spanien är en för liten spelare – både ekonomiskt och politiskt – i dessa sammanhang, helt enkelt.

Längre norrut finns det andra problem. Storbritannien kan inte stå vid sidan av EU-gemenskapen och aspirera på att leda Europa – vilket också lett till att de inte ens försöker. Polen med en annan regering hade möjligtvis kunnat ta ett större utrymme. Men där är vi inte i dag.

EU-institutionernas egna ledare saknar också både uppbackning och tillräckligt mandat. EU-rådets ordförande, Belgiens tidigare premiärminister, Charles Michel är en lättviktare som snarare sitter mötesordförande och fördelar ordet än leder förhandlingarna när regeringscheferna samlas. Och EU-kommissionens ordförande, Tysklands före detta försvarsminister, Ursula von der Leyen hämmas av inte ha varit regeringschef. Även av att den riktiga makten i EU ligger hos Europeiska rådet. Dessutom har både Michel, von der Leyen och andra toppföreträdare för EU blivit förnedrade av utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva och av president Recep Tayyip Erdoğan i Ankara på sistone.

För en tid framöver får vi räkna med att ett ledarlöst Europa, där den samlande kraften saknas, kommer att tappa i internationellt inflytande. Sverige bör, tillsammans med sina nyvunna vänner i den ”frugala fyran” – som utgörs av Sverige, Österrike, Danmark och Nederländerna (samt Finland ibland) – formulera en tydlig vision för EU och en strategi att genomföra den. Nederländernas premiärminister Mark Rutte har högt internationellt anseende och kan bli ansiktet för detta projekt. I väntan då på att nästa tyska förbundskansler blir tillräckligt varm i kläderna för att återigen leda Europa.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.
Innehåll från Södertälje Science ParkAnnons

Så hjälper Sveriges science parks företag att vara relevanta på sikt

Science parks för samman offentlig sektor, akademi och industri och fungerar som en plattform för större innovations- och utvecklingsprojekt. Syftet med många av de gränsöverskridande samarbeten som uppstår är att bidra till den hållbara omställningen.

– Vi ser till att den forskning som finns om hållbarhet når en bredare målgrupp, säger Robert Kingfors, vd på Södertälje Science Park.

Läs mer om branschorganisationen för science parks och inkubatorer, SISP 

När Sveriges första science parks bildades för cirka 40 år sedan var fokus att skapa en plats i närheten av universitet och lärosäten där akademi och näringsliv kunde mötas för att laborera och driva olika projekt tillsammans. Idag jobbar landets science parks även mycket med affärsutveckling.

– Det handlar om att gynna svenska bolags tillväxt i samhället, och då framförallt bolag som kan bidra till en hållbar omställning, förklarar Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.
Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Hållbar produktion

Södertälje Science Park, vars huvudpartners och grundare är AstraZeneca, KTH, Scania och Södertälje kommun, är en mötesplats för hållbar produktion. Bland annat driver parken olika affärsutvecklingsprogram med hållbarhetsfokus.

– Ett exempel är projektet Liften där vi samlar företag som vill ha hjälp med att identifiera sina utvecklingsbehov och lära sig hur de blir mer hållbara. Det kan handla om allt från att skapa mer hållbara produkter och tjänster till att bli mer ekonomiskt hållbara, säger Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd, och tillägger:

– Att inte arbeta med hållbarhetsfrågan som företag kan innebära att man plötsligt inte har något existensberättigande på marknaden. Programmet blir därför ett sätt att hjälpa företag att fortsätta vara relevanta på sikt.

Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.
Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.

Nationella och internationella samarbeten

I dag finns det en ambition från Sveriges politiska beslutsfattare, storbolag och akademi att få igång ett förändringsarbete med hållbarhet i fokus på bred front. Johan Ödmark och Robert Kingfors menar att landets science parks roll blir att fungera som spindeln i nätet.

– Därför är viktigt att vi tittar på hur vi kan kombinera en lokal och regional tillväxt med att göra nytta nationellt och internationellt. Det är bara genom breda samarbeten som science parks kommer att vara relevant för finansiärer och intressenter också i framtiden. Då syftar jag även på samarbeten mellan våra medlemmar där vi redan i dag ser stora synergier, säger Johan Ödmark.

Läs mer om Södertälje Science Park, mötesplatsen för hållbar produktion 

Mer från Södertälje Science Park

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Södertälje Science Park och ej en artikel av Dagens industri

Till slut möts våldsspiralen av riktig politik

Fyra skjutningar I Södertälje på åtta dagar.  Två döda. En invånare säger till SVT att hon inte ens går ut med soporna fast klockan bara är fem på eftermiddagen.

Foto:Christine Olsson

De fyra partierna i det vinnande regeringsunderlaget gör nu upp om sitt politiska program. Centralt i denna förhandling är kriminalpolitiken.

Skillnaden mot regeringsuppgörelsen 2019 är stor. Kriminalpolitiken satte inte något som helst avtryck i Januariavtalet, men mycket tid i förhandlingarna ägnades åt för många väljare perifera ämnen som skogspolitik, strandskydd och fri hyressättning. Detta trots att gängvåld och skjutningar var ett akut problem även då, låt vara att det har eskalerat ännu mer sedan dess. Löfvenregeringen tillsatte ”gängsamtal” med oppositionen för att komma överens om åtgärder mot den grova brottsligheten. Men regeringen bestämde att Sverigedemokraterna inte fick vara med (enligt inrikesminister Mikael Damberg därför att SD har ”en annan värdegrund” och en ”för grund förklaringsmodell”). Sedan havererade samtalen.

Eftersom de fyra partierna på högersidan i huvudsak har en likartad syn på brottsbekämpningen finns flera åtgärder som kan genomföras, som har betydelse för medborgarnas trygghet. 

En sådan är möjligheten till anonyma vittnen. I dag är ett stort antal grova våldsbrott ouppklarade eftersom det helt saknas avgörande vittnesmål. Det är rimligt att pröva denna möjlighet i ett läge då många allvarliga brott inte kan utredas, och förändringen efterfrågas av polis och åklagare. Att lämna ett offentligt vittnesmål om allvarlig kriminalitet är otänkbart för många personer.

Visitationszoner är en annan betydelsefull åtgärd. I debatten har det framställts som om sådana zoner skulle hota rättssäkerheten, och man frammanar bilden av en trakasserande poliskår som gör livet svårt för vanligt folk.

Men det är tvärtom, det handlar om att vanligt folk ska känna sig trygga. Tanken är att man ska kunna räkna med att beväpnade människor inte finns i det aktuella området, eftersom polisen har rätt att genom stickprovskontroller, alltså utan specifik misstanke, genomföra kontroller.

Till saken hör att i Danmark, som har visitationszoner sedan nästan 20 år, är det inte tillåtet att söka efter annat än just vapen.

När invånare i en utsatt stadsdel ber om trygghet måste politiken svara upp mot det. Att så långt det är möjligt säkerställa att människor inte är beväpnade är en del av samhällskontraktet.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera