Annons

Ett större hot än USA:s klimatlag

De åtgärder som EU-kommissionen och Macron-regeringen vill införa som svar på USA:s klimatlag IRA utgör ett större hot mot europeisk konkurrenskraft och vår näringslivsmodell än vad IRA gör. Säg nej.

PROTEKTIONISM. EU-kommissionens Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron lade nyligen fram sina respektive förslag till en europeisk konkurrenskraftsstrategi, som ska ses som EU:s svar på USA:s nya klimatlag, Inflation Reduction Act. Men förslagen utgör ett större hot mot europeisk konkurrenskraft och vår näringslivsmodell än vad IRA gör.
PROTEKTIONISM. EU-kommissionens Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron lade nyligen fram sina respektive förslag till en europeisk konkurrenskraftsstrategi, som ska ses som EU:s svar på USA:s nya klimatlag, Inflation Reduction Act. Men förslagen utgör ett större hot mot europeisk konkurrenskraft och vår näringslivsmodell än vad IRA gör.Foto:Michel Euler

Efter EU-toppmötet i slutet av december förra året konstaterade Ulf Kristersson att EU behöver svara på USA:s nya klimatlag Inflation Reduction Act (IRA) för att förhindra bolagsflykt från Europa. Möjligen kommer det att behövas mer europeiska statsstöd på kort sikt, enligt statsministern. 

Men han poängterade samtidigt att EU-kommissionen, på svenskt initiativ, fått i uppdrag att ta fram en strategi för att stärka EU:s konkurrenskraft och produktivitet på längre sikt – som för att kompensera för det förstnämnda.

Mindre än en månad senare är frågan om Kristersson är lika nöjd med sitt initiativ. I förra veckan, under World Economic Forum, presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen huvuddragen till denna konkurrenskraftsstrategi, ”Green Deal Industrial Plan”. Dagen innan hade Frankrike släppt sitt förslag, ”Made in Europe”-strategi

Emellanåt snurrar alltså de europeiska hjulen snabbt. I det här fallet finns det dock skäl att misstänka att de båda förslagen har varit klara sedan en tid – att president Macron och von der Leyen bara har väntat på rätt tillfälle att sjösätta dem. 

Förslagen är dessutom snarlika, vilket inte heller lär vara en slump. Det vore inte första gången som den här kommissionen har lyssnat på franska argument.

Innehållsmässigt kan förslagen enklast sammanfattas som en protektionistisk mardröm sett ur ett svenskt näringslivsperspektiv. Att statlig styrning är central inom fransk näringslivspolitik visste vi. Men detta är på gränsen till planekonomi.

Förslagen inkluderar nämligen inte enbart att luckra upp de europeiska statsstödsreglerna. EU ska också låna upp pengar i en gemensam och permanent suverränitetsfond för att finansiera subventioner och dylikt. 

Vidare föreslås att antalet utpekade nyckelsektorer (så kallade IPCEI:s) utökas, där EU ska sträva efter att minska sitt beroende av omvärlden. Hela värdekedjor ska skyddas från konkurrens och stöttas med statliga pengar. 

I likhet med det halvledarpaket som kommissionen lade fram i februari 2022 vill fransmännen inrätta specifika mål som anger hur stor del av världsproduktionen som ska ske inom EU. 

De vill också ha en ”matchningsklausul” för att bolag ska kunna beviljas statsstöd om det sker för liknande satsningar i andra länder.

Svenska bolag som ropar efter statliga pengar med hänvisning till vad deras sydeuropeiska eller kinesiska konkurrenter tar emot tycker säkert att detta låter bra, att förslagen skulle jämna ut spelplanen. 

Men statistiken pekar på det motsatta. Under det senaste året då EU:s statsstödsregler varit uppluckrade som en följd av kriget i Ukraina har 77 procent av beviljade statsstöd gått till Frankrike eller Tyskland. 

Dessa länder har i särklass störst budgetar för att stödja sina näringsliv, vilket gör att franska och tyska bolag dessutom har betydligt bättre chans än exempelvis svenska att väljas ut inom ramen för en skyddad sektor, som halvledare, vätgas eller batteriframställning – oavsett om svenska eller belgiska bolag är mer innovativa. 

Vid sidan av snedvriden konkurrens är det knappast ett framgångsrecept att politiker ska peka ut framtidens nyckelteknologier och vilka mängder som ska produceras, på sovjetiskt manér. Att sträva efter självförsörjning istället för handel på områden där vi saknar både kunnande och råvaror lär också bli extremt dyrt. 

Hur ska kalkylerna gå ihop? Många EU-länder är redan rejält skuldsatta och kommer med stor sannolikhet att ha höga utgifter också framöver i hanteringen av lågkonjunktur och den fortsatta elkrisen. Ska de låna ännu mer för att stödja sina favoritbolag så att de inte flyttar till USA?

Detta är ingen strategi för ökad konkurrenskraft. Tvärtom.

EU:s politiker bör istället ta ett steg tillbaka och utvärdera hur stort hot IRA egentligen utgör. Enligt Svenskt Näringsliv, som jämfört de statsstöd som ingår i IRA fram till 2030 med vad som väntas betalas ut inom EU under samma tidsperiod, väger amerikanerna lätt. De europeiska statsstöden är nästan dubbelt så stora som de amerikanska redan innan några franska förslag har satts i verket.

USA lär fortsätta att locka europeiska bolag, som landet har gjort i alla tider. Men som situationen ser ut i dag utgör sannolikt de lägre el- och bränslepriserna en viktigare dragkraft än IRA. 

För att öka Europas attraktivitet krävs därför akuta insatser för att stärka el- och energiförsörjningen, men också åtgärder för att förbättra företags möjligheter att verka och investera i Europa. 

Stärk den inre marknaden, särskilt på tjänstesidan, satsa på infrastruktur, forskning, utveckling och utbildning samt överväg att inrätta en kapitalmarknadsunion för att underlätta tillgången till kapital.

Ett tungt ansvar vilar här på Sverige. Som ordförande inom EU kommer våra ministrar att vara mer eller mindre bakbundna under stundande ministerrådsmöten då de förväntas hålla låg profil. På toppmöten däremot, där Sverige inte sitter som ordförande, och inte minst det extrainsatta mötet den 9-10 februari då konkurrenskraftsstrategin ska diskuteras, finns inga ursäkter för att vara tyst. 

Ulf Kristersson bör framför allt rikta in sig på att övertyga förbundskansler Olaf Scholz, som sitter på en nyckelroll. Tyskland, som traditionellt tillhört den frihandelsvänliga gruppen, tycks nu vackla också i denna fråga efter att på kort sikt tvingats ompröva både sin relation till Ryssland och, i viss mån, till Kina.

Det vore ett stort misstag. 

De åtgärder som EU-kommissionen och Macron-regeringen nu vill införa är varken begränsade i tid eller i omfattning. Förslagen utgör ett hot mot europeisk konkurrenskraft och vår näringslivsmodell på ett betydligt mer fundamentalt sätt än vad den amerikanska klimatlagstiftningen gör. 

Säg nej.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera