1515

Ett ledarlöst land

Sommaren började med regeringskris och slutar med regeringskris.

AVGÅR. Statsminister Stefan Löfven meddelade sin avgång som partiordförande i sitt sommartal i Åkersberga. En ovanligt svår politisk höst blir därmed än mer kaotisk.
AVGÅR. Statsminister Stefan Löfven meddelade sin avgång som partiordförande i sitt sommartal i Åkersberga. En ovanligt svår politisk höst blir därmed än mer kaotisk.Foto:Henrik Montgomery/TT

Regeringen vet inte hur den ska få igenom höstens budget och efter Löfvens besked på söndagen att han avgår vet ingen vem som är statsminister när hösten är slut. Socialdemokraterna har ingen självklar efterträdare och det är inte säkert att en nyvald ordförande godkänns av riksdagen som statsminister.

Det som nyss såg ut som en ovanligt politiskt turbulent hösttermin liknar nu mest en regeringsmakt i fritt fall.

Kanske finns det personliga skäl bakom det överraskande beskedet. Stefan Löfven har varit partiordförande i tio år och statsminister i sju. Allting har ett slut. Men det hela ser ut som en paniklösning inför en situation som Löfven inte längre klarar av.

Grunden för hans regeringsställning, januariavtalet, som skulle garantera ett brett samarbete i mitten av svensk politik, har fallit samman. Det ena samarbetspartiet, L, har hoppat över till sitt gamla läger tillsammans med M och KD. Det andra samarbetspartiet, C, har gått i opposition. Hela Löfvens politiska projekt är borta.

Utgången för regeringens viktigaste styrinstrument, budgeten, är återigen oviss. Vid två tillfällen, 2014 och 2018, gick högeroppositionens budget igenom, vilket är unikt i svensk politik, och Stefan Löfven tvingades regera på M:s och KD:s politik. Samma sak hotar nu att hända igen eftersom C av internpolitiska skäl vägrar backa upp budgeten om regeringen förhandlar med V, trots att V:s stöd är nödvändigt för att budgeten ska gå igenom riksdagen. Hela processen är så klart en förnedrande gissningslek för de ansvariga och Löfvens namn riskerar att ytterligare kopplas samman med politiskt kaos.

Dadgostar-effekten ska inte underskattas. Hon visade att hon menade allvar när hon var med och avsatte Löfven i juni. Sedan dess har opinionssiffrorna stigit för henne personligen och för hennes parti samtidigt som S faller till allt lägre nivåer. När S förlorade en massa LO-väljare som flyttade till SD gjorde man sig maktlös genom att liera sig med MP. Nu när partiet utmanas från vänster är man lika maktlös på grund av sitt beroende av det i ekonomiska frågor högerradikala C. Löfvens strategi gör att han kläms från två håll.

Den kriminalpolitiska krisen kanske inte är en orsak men borde vara det. Skjutningarna har under året fortsatt med samma intensitet som under de föregående åren. Sommaren var blodig med nya döda varje vecka och en skjuten polisman. Den svenska nivån på dödligt skjutvapenvåld är unikt hög i EU. Det är ett misslyckande med många aspekter men det är och förblir även ett politiskt misslyckande. Det finns ingen känsla av att regeringen leder arbetet mot skjutvapenvåldet. Istället är det oppositionen i riksdagen som pressar fram skärpningar och den arme justitieministern ägnar sig mest åt fördröjningar och allt surare attacker mot kritiska journalister.

Sprickan mellan regeringspartierna S och MP är uppenbar och förlamande för regeringsarbetet. Oenighet i akuta frågor som slutförvaringen av kärnavfallet, den viktiga cementindustrins villkor, energiförsörjningen, den hotande flyktingkrisen på grund av situationen i Afghanistan och de krav C ställde för att stödja regeringen i juni - uppluckrat strandskydd och mer makt till skogsägare - gör hotet om MP:s avhopp latent. Bättre alltså att hoppa själv och hoppas att efterträdarstriden tar all uppmärksamhet och att de andra tills vidare sitter kvar.

Alliansen skänkte regeringsmakten till Löfven efter valet 2014. Mot alla odds lyckades han behålla den. Men priset och den politiska kapitalförstöringen har varit hög. Han har tvingats nästan helt skilja på ord och handling. Sådant S rasar mot i valrörelsen blir sedan regeringens politik. Hans politiska projekt ”det nya politiska landskapet” krävde till slut att inte bara SD utan också M, KD och L började beskrivas som demokratiskt tvivelaktiga. Han har starkt bidragit till att polarisera politiken och till att alienera stora delar av väljarkåren. Visst, han splittrade alliansen, men strategin bygger inte landet starkare och sätter fokus på småfrågor som få eller ingen bryr sig om.

”Jag tänker på partiet”, upprepar Löfven nu när han motiverar sin avgång. Det kan man förstå. Men statsbärande partier har också till uppgift att tänka på landet. Situationen skärper läget för Moderaterna som nu måste tidigarelägga sin planering för maktövertagande. Det troliga är att ett maktskifte äger rum om ett år, men höstens många hinder för regeringen gör att det mycket väl kan komma tidigare. I vilket fall har oppositionen en viktig roll att spela när regeringssidan faller sönder i olika stridigheter och samarbetssvårigheter.

Regeringskrisen i juni gav ett tydligt svar. Oppositionspartierna M, KD, L och SD satt i samma rum och kunde ringa in viktiga frågor där de är överens. Den enigheten är grunden för nästa regering och de frågorna måste få form och konkretion nu. Den parlamentariska förlamning som drabbade Löfven är som tur är M-ledaren befriad från.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?