ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ett läroår för svensk partipolitik är över

  • POLITISKT HANTVERK. L-ledaren fick presenter i samband med debatten. Jonas Sjöstedts barn hade gjort en låda i slöjden där Jan Björklund ska kunna lägga sin mobil när han ska koppla av. Foto: Claudio Bresciani/TT

LEDARE. På onsdagen var det skolavslutning för riksdagsledamöterna. Ett år av ett parlamentariskt experimenterande är därmed över. Det gäller också Jan Björklunds tid som ledare för Liberalerna.

Partiledardebatten gav en aning om en nystart i den inrikespolitiska samtalstonen. Vill det sig väl kan höstterminen inledas med en annan slags politisk debatt, inte nödvändigtvis med lägre röstläge, men med fokus på samhällets utmaningar och på sakfrågor, inte på vem som vill samarbeta med vem. Och med insikt om att skalan vänster–höger alltjämt har ett stort förklaringsvärde.

Tidigare i veckan gjordes ett uttalande från Konstitutionsutskottet om behovet av stärkt äganderätt. Bakom ställningstagandet stod de fyra borgerliga partierna och SD. S, MP och V röstade emot.

Så ser de ideologiska skiljelinjerna ut. Vare sig man gillar det eller ej så sorterar både partier och sakfrågor in sig på vänster–höger-skalan förr eller senare.

MP startade som ett parti som verkligen inte ville vara vare sig vänster eller höger. Miljökamp och frihetliga värden skulle gå hand i hand. Men under 1990-talet drogs partiet åt vänster i blockpolitikens centrifug.

I takt med att miljöfrågan har blivit självklar allmänpolitik har även den blivit vänster respektive höger – det syns i vilka lösningar som partierna förespråkar. Välfärdssamhället, som samtliga partier står bakom, är också vänster och höger när man granskar vilka metoder som partierna vill använda för att säkerställa effektiva och tillgängliga samhällstjänster, som vård, omsorg och skola.

Det här behöver sägas eftersom många vill göra gällande att det finns en annan skiljelinje som egentligen är viktigare. Det är idén om den andra skiljelinjen som har motiverat Centerpartiets och Liberalernas samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Men det allvarliga med den här idén, som ibland också kallas ”det nya politiska landskapet”, är att partierna ägnar sig åt att definiera de andra partierna snarare än sig själva. Att de andra partierna bedöms efter vilka de gör upp politiken med, inte för politikens innehåll.

Det gångna året har präglats av den här föreställningen. För Socialdemokraterna har det varit perfekt. Med det ogenerade skället om att borgerliga partier alltid gör sig beroende av SD i varje läge där de inte släpper fram en S-ledd regering har svensk politik utsatts för en svår störning. När Centerpartiet och Liberalerna accepterade detta synsätt blev slutsatsen att Socialdemokraterna hade givits vetorätt i alla framtida regeringsbildningar.

Många har nog insett att denna hållning inte är hållbar för andra än just Socialdemokraterna.

I partiledardebatten var det mindre av påhopp än tidigare om vem som tar mest eller minst avstånd från Sverigedemokraterna. Det gällde särskilt Jan Björklund, som tycks ha tagit lärdom av hur partisympatierna har påverkats av regeringssamarbetet. Under senvåren har partiet gjort upp med SD i energipolitiken och Jan Björklund har haft debatturné med Jimmie Åkesson.

Den nya L-ledaren blir sannolikt en politiker som inte kommer att låsa fast sig i parlamentariska ställningstaganden som Jan Björklund gjorde. Alla tre kandidater, som inte nämnvärt skiljer sig från varandra i någon sakpolitisk fråga, har varit noggranna med att inte göra ultimativa uttalanden. 

Den favorittippade Erik Ullenhag stänger inga dörrar och nöjer sig med att säga att det är ”en dålig idé att bygga regeringsmakt på ett parti vars värderingar ligger väldigt långt ifrån våra”.

I sitt avskedstal beskrev Jan Björklund att de gångna 25 åren har varit ”mänsklighetens bästa tid” och om att robusta institutioner har varit stabiliserande i de kriser som har inträffat. Han har rätt, och han hade kunnat tillägga att det är med den här attityden som Liberalerna är som bäst. Berätta om den fantastiska ekonomiska utvecklingen, varför den har möjliggjorts, varför Sverige inte bara är rikt utan också rent, varför jämställdheten ligger på topp.

Med den basen blir det lättare att argumentera för varför Sverige måste ta krafttag mot kriminalitet, stärka försvaret, värna lärandet i skolan och skaffa sig en energipolitik. Och inte bygga upp fiendebilder, det räcker med de verkliga samhällsproblemen.

Så blir svensk politik bättre, och Liberalerna kan få tillbaka väljare.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies