1515
Annons

Ett hetare Arktis flyttar fokus bort från Sverige

FÖRDJUPNING. Om två veckor är USA:s president Joe Biden värd för ett digitalt klimattoppmöte. Stormakterna är inbjudna. Norge och Danmark likaså. Men inte Sverige. Är det så att Sverige helt enkelt inte är något betydande land i klimatfrågan? Det har med Arktis att göra, skriver Tobias Wikström.

NUUK. I bakgrunden finns den grönländska huvudstadens landmärke, Sermitsiaq. Det betyder ungefär ”glaciärberget”. Men bergets glaciär är numera borta sommartid.
NUUK. I bakgrunden finns den grönländska huvudstadens landmärke, Sermitsiaq. Det betyder ungefär ”glaciärberget”. Men bergets glaciär är numera borta sommartid.Foto:TOBIAS WIKSTRÖM

Klimatet handlar inte bara om ambitioner, inte om att vara bäst på att följa Parisavtalet. Det är också geopolitik.

Sverige har i decennier varit en faktor i kalla krigets geopolitik, tack vare det strategiska läget med Östersjön som det stora inloppet till Ryssland och med den stora mängd fiberkabeltrafik till Ryssland som går över Sverige.

Men klimatkrisens nya konfliktlinjer går inte här, utan längre norrut. Sverige har inget territoriellt intresse i Arktis. På denna säkerhetspolitiskt intressanta arena kan främst Danmark, Norge, Ryssland, USA och Kanada agera. Och Kina försöker köpa sig inflytande där.

Sveriges engagemang finns på forskningsområdet, i övrigt innehåller regeringens arktiska strategi mest till intet förpliktande formuleringar.

I tisdags höll Grönland parlamentsval. Socialdemokratiska Siumut, som styrt landet under långa perioder i svaga koalitioner, förlorade positionen som Grönlands största parti. Vänsterpartiet IA får bilda regering. Just det här valet handlade i stor utsträckning om utvinning av sällsynta jordartsmetaller söderut i landet, som IA motsatte sig.

IA har styrt Grönland en period förut, och implementerade skickligt uppgörelsen med Köpenhamn från 2009. Avtalet innebar en möjlighet till självstyre på alla politikområden utom försvar/utrikespolitik, valuta och medborgarskap. Grönland har ännu inte utnyttjat denna option, utan självstyret ligger på ungefär samma omfattning som 2009. Det innebär att Grönland i praktiken får mer stöd från Danmark än det årliga ”blocktillskottet” som är låst på motsvarande drygt 5 miljarder svenska kronor. Polis, rättsväsende, finanstillsyn och mycket annat är ännu en del av Danmark och betalas därifrån.

Avtalet byggde på att merparten av inkomsterna från framtida råvaruutvinning skulle tillfalla Grönland. Men det har gått mycket trögt, delvis beroende på den långsamma beslutsprocessen som förenar Grönland med andra västdemokratier (i diktaturer går det snabbt att öppna gruvor). Dessutom har de kraftigt svängande världsmarknadspriserna på olja och vissa metaller gjort att det är svårt att räkna hem helt nya gruvor. Det blir ännu mindre lönsamt i ett svårtillgängligt land.

Så här ser dragkampen om Arktis ut. För att exempelvis grönländarna ska kunna få ett ökat självbestämmande krävs nya inkomster, och dessa kan inte uppstå utan negativ miljöpåverkan.

Det här är ett tema i det välgjorda Cmore-dramat ”Tunn is”. Serien cirklar runt ett politiskt möte där utrikesministrar från länder med arktiska intressen ska komma överens om ett stopp för utvinning av olja. Men den grönländska regeringen hade en annan prioritering i serien – möjligheten att förbättra det egna landets ekonomi och därmed ökat självbestämmande. Klimatpolitik handlar i Arktis också om att kunna dra fördel av de förmodat stora naturtillgångar, som blir mer lättillgängliga när isen smälter undan.

Ironiskt nog blir ny olja utvinningsbar när klimatförändringarna har gjort sitt.

Serien gjordes innan nyheten kom att Donald Trump ville köpa Grönland. Donald Trump visade med sitt oborstade utspel att han hade förstått den strategiska betydelsen av Arktis, och kanske läst av den grönländska inrikespolitiska situationen.

Att USA sa sig vilja ta ett större ”ansvar” för Grönland gav nytt bränsle både åt den grönländska självständighetsdebatten och fick fart på danska politiker som genast ville visa ökad omsorg om Grönlands behov.

Sedan dess har USA öppnat konsulat i den grönländska huvudstaden Nuuk. Grönländarna själva har gillat USA:s intensivare intresse, åtminstone den ekonomiska delen av det hela. Det första bidraget var på motsvarande 103 miljoner svenska kronor. Och USA har lovat att inte upprepa strulet från 2014, då ett amerikanskt företag plötsligt skulle överta skötseln av den stora amerikanska flygbasen i Thule, och det grönländska företaget som tidigare skött all service med grönländsk personal skulle förlora kontraktet. Det stoppades i sista stund.

Grönländarna har varit uppvaktade i många år av Kina med begränsad framgång. Landets fiskeindustri är beroende av kinesiska gästarbetare, men Huawei uteslöts nyligen från 5g-utbyggnaden. I elfte timmen stoppades kinesiska investerare från att först köpa in sig i två flygplatsbyggen, sedan stoppades de från att ens lämna anbud på själva entreprenadarbetet (svenska byggföretag är i stort sett frånvarande i landet). Med de utbyggda flygplatserna ska stora flygplan kunna landa i Nuuk samt i turiststaden Ilulissat.

Det kostade den danska regeringen stora investeringsbelopp att gå in och putta undan de kinesiska intressena, och dessutom uppstod en grönländsk debatt om att det var nykolonialism när Danmark utökade sitt ägande av viktig infrastruktur.

För grönländarna själva är det inte säkert att klimatförändringarna bara är av ondo. Det blir svårare att utöva traditionell jakt på havsisen men det öppnar för mer jordbruk i sydligaste elen av landet. Och framför allt blir det lättare att utvinna mineraler. Runt om i Arktis är det liknande förändringar som öppnar för en ny ekonomi. Arktiska trakter i Kanada får riktiga vägar och behöver inte förlita sig på vintervägar. Tydligast är nordostpassagen som med smältande havsisar kortar sjövägen mellan Japan/Sydkorea och Europa med 30 procent. Den är öppen under en eller två höstmånader men man räknar med längre perioder framöver. Rosatom, som driver de ryska atomdrivna isbrytarna, skämtade nyligen på Twitter om att de erbjöd ett bättre alternativ än den igenproppade Suezkanalen.

Det kortare avståndet begriper man om man tittar på toppen av jordgloben i stället för på en platt karta. Då inser man också det strategiska intresset av Arktis, där den krympande sommarisen på havet öppnar både för säkerhetspolitiska risker och för oljeutvinning där det tidigare varit alltför otillgängligt. Flera länder har sina brofästen, USA med sina flygbaser i Thule och Alaska, Grönland med sina nya civila flygplatser, Island med sin högteknologi och gratisenergi. Men Ryssland är det land som rustar sina ishavsbaser mest och har den längsta kusten mot Norra Ishavet. Inte undra på att USA tar alla tillfällen att öka sin närvaro, som när man för ett år sedan erbjöd sig att rusta upp landningsbanan på den lilla arktiska norska ön Jan Mayen i utbyte mot att amerikanska lastplan skulle kunna landa där.

I ”Tunn is” löstes konflikterna mellan de arktiska makterna ut av en utrikesminister från Sverige. Det var en aspekt av tv-serien som inte var så trovärdig, åtminstone att döma av det nuvarande svenska engagemanget i Arktis.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Risktagandet gynnar oss alla

Få sektorer illustrerar så tydligt de binära effekterna av risktagande som bioteknik.

VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.
VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.Foto:Isabell Höjman

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera