1515

Ett hetare Arktis flyttar fokus bort från Sverige

FÖRDJUPNING. Om två veckor är USA:s president Joe Biden värd för ett digitalt klimattoppmöte. Stormakterna är inbjudna. Norge och Danmark likaså. Men inte Sverige. Är det så att Sverige helt enkelt inte är något betydande land i klimatfrågan? Det har med Arktis att göra, skriver Tobias Wikström.

NUUK. I bakgrunden finns den grönländska huvudstadens landmärke, Sermitsiaq. Det betyder ungefär ”glaciärberget”. Men bergets glaciär är numera borta sommartid.
NUUK. I bakgrunden finns den grönländska huvudstadens landmärke, Sermitsiaq. Det betyder ungefär ”glaciärberget”. Men bergets glaciär är numera borta sommartid.Foto:TOBIAS WIKSTRÖM

Klimatet handlar inte bara om ambitioner, inte om att vara bäst på att följa Parisavtalet. Det är också geopolitik.

Sverige har i decennier varit en faktor i kalla krigets geopolitik, tack vare det strategiska läget med Östersjön som det stora inloppet till Ryssland och med den stora mängd fiberkabeltrafik till Ryssland som går över Sverige.

Men klimatkrisens nya konfliktlinjer går inte här, utan längre norrut. Sverige har inget territoriellt intresse i Arktis. På denna säkerhetspolitiskt intressanta arena kan främst Danmark, Norge, Ryssland, USA och Kanada agera. Och Kina försöker köpa sig inflytande där.

Sveriges engagemang finns på forskningsområdet, i övrigt innehåller regeringens arktiska strategi mest till intet förpliktande formuleringar.

I tisdags höll Grönland parlamentsval. Socialdemokratiska Siumut, som styrt landet under långa perioder i svaga koalitioner, förlorade positionen som Grönlands största parti. Vänsterpartiet IA får bilda regering. Just det här valet handlade i stor utsträckning om utvinning av sällsynta jordartsmetaller söderut i landet, som IA motsatte sig.

IA har styrt Grönland en period förut, och implementerade skickligt uppgörelsen med Köpenhamn från 2009. Avtalet innebar en möjlighet till självstyre på alla politikområden utom försvar/utrikespolitik, valuta och medborgarskap. Grönland har ännu inte utnyttjat denna option, utan självstyret ligger på ungefär samma omfattning som 2009. Det innebär att Grönland i praktiken får mer stöd från Danmark än det årliga ”blocktillskottet” som är låst på motsvarande drygt 5 miljarder svenska kronor. Polis, rättsväsende, finanstillsyn och mycket annat är ännu en del av Danmark och betalas därifrån.

Avtalet byggde på att merparten av inkomsterna från framtida råvaruutvinning skulle tillfalla Grönland. Men det har gått mycket trögt, delvis beroende på den långsamma beslutsprocessen som förenar Grönland med andra västdemokratier (i diktaturer går det snabbt att öppna gruvor). Dessutom har de kraftigt svängande världsmarknadspriserna på olja och vissa metaller gjort att det är svårt att räkna hem helt nya gruvor. Det blir ännu mindre lönsamt i ett svårtillgängligt land.

Så här ser dragkampen om Arktis ut. För att exempelvis grönländarna ska kunna få ett ökat självbestämmande krävs nya inkomster, och dessa kan inte uppstå utan negativ miljöpåverkan.

Det här är ett tema i det välgjorda Cmore-dramat ”Tunn is”. Serien cirklar runt ett politiskt möte där utrikesministrar från länder med arktiska intressen ska komma överens om ett stopp för utvinning av olja. Men den grönländska regeringen hade en annan prioritering i serien – möjligheten att förbättra det egna landets ekonomi och därmed ökat självbestämmande. Klimatpolitik handlar i Arktis också om att kunna dra fördel av de förmodat stora naturtillgångar, som blir mer lättillgängliga när isen smälter undan.

Ironiskt nog blir ny olja utvinningsbar när klimatförändringarna har gjort sitt.

Serien gjordes innan nyheten kom att Donald Trump ville köpa Grönland. Donald Trump visade med sitt oborstade utspel att han hade förstått den strategiska betydelsen av Arktis, och kanske läst av den grönländska inrikespolitiska situationen.

Att USA sa sig vilja ta ett större ”ansvar” för Grönland gav nytt bränsle både åt den grönländska självständighetsdebatten och fick fart på danska politiker som genast ville visa ökad omsorg om Grönlands behov.

Sedan dess har USA öppnat konsulat i den grönländska huvudstaden Nuuk. Grönländarna själva har gillat USA:s intensivare intresse, åtminstone den ekonomiska delen av det hela. Det första bidraget var på motsvarande 103 miljoner svenska kronor. Och USA har lovat att inte upprepa strulet från 2014, då ett amerikanskt företag plötsligt skulle överta skötseln av den stora amerikanska flygbasen i Thule, och det grönländska företaget som tidigare skött all service med grönländsk personal skulle förlora kontraktet. Det stoppades i sista stund.

Grönländarna har varit uppvaktade i många år av Kina med begränsad framgång. Landets fiskeindustri är beroende av kinesiska gästarbetare, men Huawei uteslöts nyligen från 5g-utbyggnaden. I elfte timmen stoppades kinesiska investerare från att först köpa in sig i två flygplatsbyggen, sedan stoppades de från att ens lämna anbud på själva entreprenadarbetet (svenska byggföretag är i stort sett frånvarande i landet). Med de utbyggda flygplatserna ska stora flygplan kunna landa i Nuuk samt i turiststaden Ilulissat.

Det kostade den danska regeringen stora investeringsbelopp att gå in och putta undan de kinesiska intressena, och dessutom uppstod en grönländsk debatt om att det var nykolonialism när Danmark utökade sitt ägande av viktig infrastruktur.

För grönländarna själva är det inte säkert att klimatförändringarna bara är av ondo. Det blir svårare att utöva traditionell jakt på havsisen men det öppnar för mer jordbruk i sydligaste elen av landet. Och framför allt blir det lättare att utvinna mineraler. Runt om i Arktis är det liknande förändringar som öppnar för en ny ekonomi. Arktiska trakter i Kanada får riktiga vägar och behöver inte förlita sig på vintervägar. Tydligast är nordostpassagen som med smältande havsisar kortar sjövägen mellan Japan/Sydkorea och Europa med 30 procent. Den är öppen under en eller två höstmånader men man räknar med längre perioder framöver. Rosatom, som driver de ryska atomdrivna isbrytarna, skämtade nyligen på Twitter om att de erbjöd ett bättre alternativ än den igenproppade Suezkanalen.

Det kortare avståndet begriper man om man tittar på toppen av jordgloben i stället för på en platt karta. Då inser man också det strategiska intresset av Arktis, där den krympande sommarisen på havet öppnar både för säkerhetspolitiska risker och för oljeutvinning där det tidigare varit alltför otillgängligt. Flera länder har sina brofästen, USA med sina flygbaser i Thule och Alaska, Grönland med sina nya civila flygplatser, Island med sin högteknologi och gratisenergi. Men Ryssland är det land som rustar sina ishavsbaser mest och har den längsta kusten mot Norra Ishavet. Inte undra på att USA tar alla tillfällen att öka sin närvaro, som när man för ett år sedan erbjöd sig att rusta upp landningsbanan på den lilla arktiska norska ön Jan Mayen i utbyte mot att amerikanska lastplan skulle kunna landa där.

I ”Tunn is” löstes konflikterna mellan de arktiska makterna ut av en utrikesminister från Sverige. Det var en aspekt av tv-serien som inte var så trovärdig, åtminstone att döma av det nuvarande svenska engagemanget i Arktis.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?