Det viktiga som hände 1809 var att Sverige förlorade Finland och därmed drog sig bort från rysk gräns. Sedan dess har vi lyckats undvika krig med Ryssland. När det neutrala Finland angreps av Sovjet 1939 förklarade det neutrala Sverige att man inte kunde bistå. Det minns man i Finland. Och det minns man i Sverige. Men man har olika minnesbilder, den ena av ensamhet i krig, den andra av ensamhet i fred.
I dag är det militärstrategiska och säkerhetspolitiska läget annorlunda. Långräckviddiga vapensystem gör Norden till ett och samma operationsområde. Inget nordiskt land för en säkerhetspolitik som syftar till neutralitet. Alla är inblandade i allianser via Nato eller EU. Ett angrepp på ett nordiskt land är i praktiken och principiellt ett angrepp på alla.
Finland ska i år fatta ett stort beslut om nytt stridsflygplan som ska ersätta det nuvarande, amerikanska Hornet. Valet står mellan fortsatt amerikanskt, franska Rafael, Eurofighter och svenska Gripen.
Finland hade länge ett svenskt stridsflyg, Draken. Vid den förra upphandlingen 1992 valde Finland bort det då nyutvecklade och oprövade svenska alternativet och satsade i likhet med Danmark och Norge på amerikanskt. På 1990-talet ville alla investera i den amerikanska världsordningen. Sverige hade nog gjort likadant om man inte hade haft ett eget stridsflygplan.
Om Finland denna gång skulle återgå till svenskt och välja Gripen innebär det förstås ett stort industriprojekt. Men i den tid vi nu lever i kommer också det svensk-finska försvarssamarbetet att fördjupas. Det är rationellt med ett sammanhängande svensk-finskt flygvapensystem. Sverige och Finland kan dela flygbaser, pilotutbildning, incidentberedskap och inte minst sensorsystem för övervakning.
De båda länderna får vad militärerna kallar operativt djup. Östersjömiljön är liten, inte olik Persiska viken. Om Sverige och Finland delar flygvapensystem fördubblas djupet.
Om man därtill lägger andra vapensystem, som ubåt, vilket Peter Hultqvist gjorde på ett presseminarium för finska journalister i mitten av februari, utvecklas perspektiven ytterligare. Sverige har i dag Östersjöns starkaste ubåtsvapen och bygger nu nästa generations ubåt. Gemensamma system för havsdjupet och för lufthavet stärker de båda länderna avsevärt.
Det är lätt hänt att de nordiska länderna var för sig betraktar sig som små och svaga. Den bilden är skev. Nordens samlade BNP är större än hela Rysslands. Ekonomierna är tekniskt sofistikerade och befolkningarna välutbildade. Även efter en lång fredsperiod med mycket låga försvarsutgifter förfogar Finland, Sverige, Norge och Danmark sammantaget över drygt 200 stridsflyg av toppkvalitet. Med den nya jaktroboten Meteor kan Gripen stoppa de nyaste ryska stridsplanen.
Om säkerhetssituationen fortsätter att förvärras runt Ryssland är den nordiska gemensamma potentialen betydande.
Stora vapenaffärer avgörs sällan av bara rationella argument, inte ens i Helsingfors. Politik spelar alltid roll. Om man köper från USA investerar man i en relation med världens största militärmakt. Så vad investerar man politiskt i om man köper från Sverige?
Den finska tvekan inför Sverige består i att svenskarnas barndomsminne fortfarande är en ensamhet i fred och att de aldrig riktigt har växt upp. Den svenska inrikespolitiken och den nuvarande regeringens bruk av den säkerhetspolitiska debatten visar bristande mognad. Att kategoriskt avvisa ett Natomedlemskap håller illusionen om neutralitet vid liv. Att brännmärka riksdagsmajoritetens initiativ till en Nato-option (som ju Finland redan har) uppfattas som lättsinnigt.
Risken är därför stor att Finland fortsätter med ett amerikanskt plan. Men oavsett om det händer eller inte bör Sverige ta fasta på den anda som just nu präglar offerten av Gripen. Tänkandet kring ett i praktiken gemensamt flygvapen och marinstridskrafter är helt riktigt. Den svenska regeringen är mycket långtgående i sitt engagemang för ett grannland och den svenska flygvapenledningen utlovar i praktiken försvarsgarantier. Det är steg i rätt riktning och ger en chans att tänka igenom sin position och sina relationer.
De nordiska länderna raknas som världens mest stabila demokratier. Vi har betydande gemensamma ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska intressen. Vi är beroende av varandras frihet, varandras farleder och av varandras tillit. Att Estland, Lettland, Litauen och Polen tillhör både Nato och EU ökar vår säkerhet.
De europeiska demokratierna har en klubb för att institutionalisera tilliten och för att ta bort alla tveksamheter. Den heter Nato och är grunden också för nordisk solidaritet och för framtida försvarssamarbeten. Sverige och Finland kan ensamma inte ta ansvar för varandra. Men inom Nato talar all logik för ett fördjupat svenskfinskt samarbete om flygplatser, hamnar, övervakning, incidentberedskap, övningar och nya försvarssystem. Ensamhet i krig och fred är inte längre en möjlighet.
