1515
Annons

Ett år av frihet

LEDARE. Nedstängningar ger intryck av politisk handlingskraft, och är effektiva i det korta perspektivet. Men över tid verkar de inte ha effekt. 

Foto:Jessica Gow/TT

Solen sken på många håll i Sverige på fredagen. Med vårljuset väcks hoppet efter en lång vinter. Pandemitröttheten är stor. Det är inte så konstigt, för vi har levt med oron i ett drygt år. Människor har ställt om sina liv. Albert Camus ”Pesten” (1947) har fått många nya läsare. (Det är dock inte en bok om pandemier utan en allegori över nazismen och förtryck).

Allting började den 16 januari 2020. Då informerade Folkhälsomyndigheten (FHM) om det nya virus som fick beteckningen covid-19. Den 31 januari upptäcktes det första fallet av covid-19 i Sverige. Det första svenska dödsfallet inträffade 11 mars, samma dag som Världshälsoorganisationen WHO förklarade att världen stod inför en pandemi, det vill säga en epidemi som fått spridning till många människor i många länder.

Därmed inleddes en helt ny relation mellan en anonym myndighet, FHM, och allmänhet/medier. Även landets politiska ledning ställdes inför en utmaning som krävde en annan typ av ställningstagande än den var van vid. En avvägning mellan förnuft och känsla, liv och död, öppenhet och isolering.

Medan många andra länder i Europa, USA och Asien stängde ned och införde utegångsförbud, fick svenskarna 19/3 rådet att inte göra ”icke nödvändiga resor” inom landet, och i övrigt tvätta händerna och hålla avstånd. Det har visat sig fungera ganska bra. Svenskarna har under pandemiåret behållit stora delar av sin frihet. Vi har kunnat röra oss i städer och skogar, åka till sommarstugor och fjällvidder, och kunnat gå på restaurang och gym. Grundskoleelever har gått i skolan. 

Nästan alla länder i Europa och delstater i USA har, med risker för folkhälsan, haft mycket hårdare frihetsinskränkningar. När vi nu utvärderar året måste detta vägas in. Dessutom har ekonomin (EU-kommissionens prognos) klarat sig bättre, -3,4 procent jämfört med -7,8 för euroländerna.

Nedstängningar ger intryck av politisk handlingskraft, och de är otvivelaktigt effektiva i det korta perspektivet. Det visar bland annat studier i Nature Public Health (13/1 2021) och Lancet (1/2 2021). Men studien i Lancet visar också att man får lägre effekt när åtgärderna upprepas. En trötthet infinner sig. På en del håll, som i Tyskland där folk demonstrerat mot nedstängning, gnager känslan av att makthavarna inte har rätt att begränsa den enskildes rörelsefrihet så dramatiskt.

Effekten är också olika i olika länder, sannolikt för att isolering inte varit den enda åtgärden. I asiatiska länder som Kina och Sydkorea har myndigheterna masstestat medborgarna, spårat smittades rörelser/möten via telefonen, och därmed begränsat spridning.

En svaghet i flera studier är att mätningarna utfördes under våren, som längst fram till juli. Under den tiden hade Sverige mycket hög överdödlighet. Nu har andra länder kommit ikapp. Enligt SCB ligger Sverige med 7,9 procents överdödlighet 2020 (jämfört med snittet 2015-2019) på nionde bästa plats i Europa. Lägst dödlighet har Norge, som har något lägre dödlighet förra året än tidigare, samt Lettland (0,4 procent) och Danmark (1,6). Högst överdödlighet har Liechtenstein (20,8 procent), Spanien (18,9) och Polen (18,7).

Man kan konstatera att bortsett från Liechtenstein har befolkningsmässigt mycket små homogena länder klarat sig bäst. Men lockdown, eller total nedstängning, verkar inte ha stoppat smittan över tid.

Di har på ledarplats under det senaste året rosat regeringen för att de inte varit så drakonisk. Men successivt har restriktionerna ökat under vintern, bland annat har gränserna mot Danmark och Norge stängts. Till de senaste, mer obegripliga, besluten hör att inte bara restauranger med alkoholservering, utan även cafeér och hamburgerrestauranger, ska stänga tidigt. Detta trots att alkoholen tidigare anförts som problemet, med den i kroppen håller vi inte avstånd. Regeringen bör stå emot förbudslusten och se det som en framgång att Sverige kunnat vara såpass öppet.

När det gäller Camus var han visserligen kommunist under ett par unga år, men såg med tiden vikten av den enskildes frihet. I ”Människans revolt” (1951) angrep han stalinismen och kritiserades då från vänster för att gynna högern. Men friheten måste försvaras från både höger och vänster. Även under beaktande av svåra omständigheter. Frihet är en stark instinkt, och utan den saknar livet både mening och riktning. Den hotas inte alls av relevanta påbud om att tvätta händerna, begränsa sociala kontakter och hålla avstånd.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

En ökad samling mot de ryska hoten

I dag, tisdag, avslutas folkomröstningarna i de rysk-ockuperade regionerna i södra och östra Ukraina som pågått sedan i fredags. Lokalbefolkningen tycks i hög grad ha stannat hemma, av förståeliga skäl.

MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.
MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.Foto:Jason DeCrow

Att rösta nej till rysk annektering har varit detsamma som att skriva upp sig på listan över fientligt inställda personer. 

Alla är dessutom medvetna om att utgången redan på förhand var given: Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk kommer att införlivas i Ryssland, oavsett valresultat eller valdeltagande, i likhet med Krims öde 2014. 

Vladimir Putin väntas tillkännage annekteringen redan den här veckan.

Det innebär en tydlig eskalering av konflikten, ett nytt skede. Hädanefter kan Kreml hävda att ukrainska styrkor, med hjälp av väst, attackerar Moder Ryssland snarare än rysk-ockuperade områden – en mer direkt konfrontation mellan Nato och Moskva än hittills.

Putin har därmed skapat ett svepskäl för att trappa upp ”specialinsatsen” till ett regelrätt krig, både när det gäller vapen och manskap. 

Han har redan beslutat om en historisk mobilisering som enligt bedömare kan rymma närmare 1 miljon man. Senast det skedde var 1941, och innan dess 1914, vilket visar digniteten. 

Han skramlar också allt mer med landets kärnvapen. Enligt den ryska kärnvapendoktrinen krävs dock att den ryska statens existens är hotad för att kärnvapenarsenalen ska kunna tas i bruk.

Men inga doktriner i världen lär spela roll om Putin känner sig riktigt pressad. Han bör redan vara på god väg med tanke på Ukrainas imponerande militäroffensiv, västs outtröttliga uppbackning, vacklande stöd från ryssarnas viktigaste partners Kina och Indien och nu den egna befolkningens tydliga ovilja att engagera sig i kriget. 

Protesterna mot mobiliseringen sprider sig i Ryssland samtidigt som tusentals flyr landet medan de kan. Gränsen väntas stängas i veckan. 

Insikten om den ryska patriotismens begränsningar svider sannolikt allra mest.

För Europa är det dåliga nyheter. Eskalering innebär inte bara fortsatt skakiga börser och upptrissade råvaru- mat- och elpriser. 

En hårt pressad rysk diktator med tillgång till kärnvapen utgör också ett akut säkerhetshot, som inte kan avfärdas med rimlighetslära. Europeiska ledare måste vara beredda på att kriget kan sprida sig.

För Sverige borde den insikten innebära två saker. För det första, brådska att rusta upp försvaret i enlighet med 2-procentsmålet. Självklart är det viktigt att försvaret växer på rätt sätt, att beredningsarbetet görs grundligt. Men med tanke på världsläget och upprustningstempot i andra länder, som Polen, skulle det vara motiverat med ett snabbspår. 

Det är också bråttom att sätta ned foten om vilken roll vi vill spela i Nato.

För det andra sätter Rysslands upptrappning vår inåtvända inrikespolitiska debatt i nytt ljus. Istället för att peka ut fienden och demokratihot i Sveriges riksdag bör debattörer och vänstersympatisörer inse att de gör Putin en tjänst genom att spä på splittringen och människors oro om vad som sker på hemmaplan. 

De måste inse att det finns större hot mot Sverige än att en folkvald SD-ledamot blir andre vice talman. Detta självskadebeteende måste få ett slut.

Av samma skäl bör riksdagens största partier vara beredda att gemensamt ta ansvar för landet om kriget tar en ny vändning. Att döma av hur väl borgfreden fungerade under vårens Natoprocess finns goda förutsättningar.

Slutligen är det viktigt att stödet till Ukraina trappas upp, på alla plan, och snabbt. Det kommer att ta tid innan de ryska numerära förstärkningarna är på plats, och förhoppningsvis dröjer även vintern någon månad, vilket skapar ett fönster för de ukrainska styrkorna att utnyttja medvinden i den pågående offensiven.

Men om de ska lyckas måste ukrainarna känna att västs stöd inte sviktar. Det handlar både om att skicka fler och mer avancerade vapen, utökade militära utbildningsinsatser, hjälp med underrättelser och logistik, direkt finansiellt stöd och ett bibehållet sanktionstryck mot Ryssland.

Och varför inte löften om ett framtida ukrainskt Natomedlemskap? Det är svårt att tänka sig en markering som skulle ha större politisk tyngd i detta läge. 

I Ukraina skulle det uppfattas som det yttersta tecknet på västs långsiktiga stöd medan det i Ryssland skulle ses som ytterligare bevis på hur kontraproduktivt kriget är.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera