Det är arbetsmarknadens parter som har kommit överens om formerna, och på måndagen presenterades ett avtal om saken. Förberedelser har skett från statens sida. En förordning har beslutats av regeringen och vissa lagändringar har gjorts i riksdagen. EU-kommissionen har godkänt förslaget och pengar är avsatta i statsbudgeten (fullt utbyggd 1,6 miljarder kronor per år).
Man måste påminna om att denna reform har förändrats – fram och tillbaka – på en viktig punkt, nämligen huruvida den ska gälla även företag som saknar kollektivavtal.
Det första initiativet från arbetsmarknadens parter uteslöt kollektivavtalslösa arbetsplatser. I januariavtalet 2019 infördes krav på att både bemanningsföretag och företag utan kollektivavtal skulle omfattas. Efter regeringskrisen sommaren 2021 gick regeringen åter till varianten att företag utan kollektivavtal skulle uteslutas – L var inte längre ett stödparti, och C ställde aldrig krav om detta för att släppa fram Stefan Löfven på nytt.
Nu är det arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) som har fått frågan på sitt bord. Hans parti var från början emot att företag utan kollektivavtal skulle uteslutas från etableringsjobben. Jan Björklund skrev i december 2017 en kritisk artikel i Di om detta och förordade i stället ”inträdesjobb” - som skulle leda till enkla jobb.
Det är värt att testa etableringsjobben. Men Johan Pehrson måste överväga hur processen ska gå vidare. Självklart kan en så här pass viktig arbetsmarknadspolitisk insats inte gälla endast vissa företag – mer än vartannat företag med färre än 50 anställda saknar kollektivavtal. Subventionsgraden är hög – offentliga medel kan inte tillåtas att i hög grad snedvrida marknaden.
Regeringen kan säga ja till att gå vidare med processen, men samtidigt genast sätta i gång arbetet med att utvidga reformen till att gälla hela arbetsmarknaden.
