Det var ett slagkraftigt sätt att beskriva varför global kapitalism, internationell handel och ömsesidiga beroenden skapar fred. Folk köar hellre för hamburgare än till armén för att invadera ett grannland.
Kol- och stålunionen i Västeuropa hade samma idé, liksom senare den stora utvidgningen av EU under 2000-talet. Internationalisering av ekonomin civiliserar staterna.
Friedman hade otur när Nato bombade McDonaldsstaden Belgrad 1999, men över tid står hans tes stabilt. Under de decennier då globaliseringen tagit fart har antalet mellanstatliga konflikter sjunkit till ett minimum. Argumentet för krig försvagas om kostnaden för det egna landet blir för stor.
Intressen i och omkring telekombolaget Ericsson har de senaste veckorna kampanjat för konkurrenten Huaweis rätt till näringsfrihet i Sverige. Både vd Börje Ekholm och vice styrelseordföranden Jacob Wallenberg har pekat på riskerna med det i Europa unikt hårda beslutet från PTS (Post- och telestyrelsen) att totalt blockera Huaweis utrustning i de kommande svenska 5g-näten och rensa ut befintlig i 4- och 3g.
EU har tidigare rekommenderat medlemmarna att använda en särskild rutin för att hantera frågan. Sverige tycks vara det enda land som har kört en helt egen linje och på ett ovanligt offensivt sätt pekat ut Kinas politiska system och därmed Huawei som hot mot svensk säkerhet. Varför Sverige har använt en särlösning är oklart men mycket tyder på att det nära förhållandet mellan USA:s och Sveriges försvarsmakter gjorde att ansvariga myndigheter rycktes med av Trumpadministrationens techkrig mot Kina.
En fördel med PTS öppna beslut är att vi har fått en debatt om de kinesiska företagens roll i Sverige. Kan de köpa vad som helst? Deläga vad som helst? Bidra med utrustning till vad som helst? Frågorna är verkligen inte enkla och det finns risker hur man än gör.
Att fortsätta använda Huaweis utrustning i mobilnäten kan förenkla för kinesiskt spionage. Mjukvaran i fysisk utrustning ska återkommande uppdateras och Kinas underrättelselag ger principiell rätt för kinesiska staten att ge order till kinesiska företag. Samtidigt visar exempel som SolarWind att hackare inte behöver fysisk utrustning på plats för att infiltrera ett lands känsliga system. Att av politiska skäl helt stänga Huawei ute riskerar att Kina gör detsamma med Ericsson. Då förlorar Ericsson sin andra största marknad samt rollen som det enda sant globala telekombolaget. Tyngdpunkten förskjuts till den amerikanska marknaden och motiven för att ha en så stor bas i Sverige minskar successivt, särskilt om Sverige inte orkar stå upp för frihandel och fri konkurrens.
En annan påtaglig risk är att samarbetet om gemensamma tekniska standarder mellan Huawei och Ericsson så småningom upphör och att internet delas upp. Ett sätt att värna samarbetet är att vara verksam på varandras marknader. Om samarbetet övergår i rivalitet och ömsesidig isolering kan världen förlora sitt gemensamma kommunikationsnät.
En tredje effekt är att 5g-utbyggnaden ytterligare försenas. Idag ligger Kina först i världen med 5g, sedan kommer USA. EU har långsamt börjat bygga ut. I Sverige händer ingenting. Det innebär att de affärsidéer som möjliggörs med 5g först kommer i Kina. Vilken betydelse det har inser man om man tittar i sin mobil. Varje app är en del av den ekonomi som uppstod när 4g rullades ut. Då var Sverige bland de första i världen. Våra banker och finansinstitut var tidigt ute med smarta appar för att sköta affärer. Streamingtjänsterna för tv, radio och ljudböcker blommade upp, för att inte tala om spelindustrin. Sverige blev till och med hemland för Europas enda globala app - Spotify.
Att stå sist i kön in i 5g-teknologin kan bli Sveriges dyraste långbänk någonsin. Skadorna kan bli bestående. Hur svårt det är att komma sent in i matchen visar dominansen av amerikanska bolag som Facebook och Google.
Det nu dominerande säkerhetsintressets företrädare anser att sådana hänsyn är ovidkommande. Företagens välgång är inte Sveriges, anser bland andra Dagens Nyheter i en tidstypisk kommentar, ty ”rikets säkerhet måste komma först”.
Men rikets säkerhet är ett brett begrepp. Ett starkt försvar med hög teknisk nivå och med internationella samarbeten ger säkerhet. Men det gör också ett starkt och tekniskt avancerat näringsliv. Att vara ett litet land med ovanligt många stora globala företag gör Sverige till en internationell aktör med gott rykte. Internationellt verksamma företag skapar kontakter och relationer, välstånd och en hög nivå i arbetslivet, samt skattekraft för att bland annat sjösätta ubåtar, investera i nästa generation radarteknik, stridsflyg, luftvärn, cyberförsvar och sådant som en bättre äldreomsorg. Att vara en öppen ekonomi med högt konkurrenstryck gör att folk och företag anstränger sig, har högre teknikomvandling och att regeringarna bemödar sig om att attrahera internationellt kapital, samt lär sig att värna det inhemska.
Bland annat därför har Sverige alltid handlat med länder vars regimer man ogillar, dels för att det gynnar oss själva, men också för att man bygger en bättre och säkrare värld om man har relationer och på sikt kan påverka till det bättre. Friedman har fortsatt rätt, även om McPeace i dag mer handlar om IphonePeace: länder som är beroende av varandras teknikutveckling och börsuppgångar för varandras techbolag startar inte krig. Eller som Apple själv uttrycker det: ”Designed in California. Made in China.”
På senare år har Sverige fattat en rad beslut som politiserar och byråkratiserar processer som tidigare kontrollerades av företag och privatpersoner. I dag ska underrättelsemyndigheterna godkänna försäljning av privat egendom till utländska köpare. Utländska aktörer får inte längre investera fritt i Sverige. Och företag kan plötsligt helt utestängas av politiska skäl.
Det kanske finns goda argument till alla begränsningar, men de har allvarliga konsekvenser. Vi behöver smartare säkerhetslösningar och en smartare strategi än isolering och blockering. En stark, öppen och högteknologisk ekonomi är väl värd att försvara. Militariseringen av säkerhetstänkandet behöver motkrafter.
