Förklaringen är enkel. Förnybart har blivit alltmer lönsamt, produktionen allt billigare. Ta vindkraften till exempel. Mellan 2008 och 2016 minskade produktionskostnaden för vindkraft med 44 procent enligt Energimyndigheten. 2019 slog den rekord med 12 procent av den totala svenska produktionen.
Uppsvinget för förnybart är en klimatframgång. Ökad produktion måste fortsätta att underlättas genom minskat regelkrångel för både sol, vind och vattenkraft. I dag trycks utbyggnaden av större solcellsanläggningar tillbaka av energiskatt. Vindkraften möter en osäker process genom kommunala veton och långa tillståndsprocesser. Men trots att hinder kvarstår för förnybar energi är marknaden tydligt snedvriden i dess favör.
På många sätt har den förnybara frammarschen möjliggjorts genom att konkurrenter tvingats att betala för den. Genom det svenska systemet med elcertifikat subventioneras producenter som tillverkar el från sol, vind och vatten. De som tvingas betala för elcertifikaten är kvotpliktiga aktörer, däribland andra elproducenter. Systemet ska lyckligtvis fasas ut men kommer att pågå till 2035 och omfattar även nya anläggningar för förnybar el som tas i drift under 2021.
Det är bara en av faktorerna som bidragit till en allt svårare situation för den svenska kärnkraften. Dess motståndare vurmar aldrig så mycket om marknaden som när de argumenterar för att elproducenterna själva inte tror på tekniken. Det är en svår poäng att ro hem när marknaden så tydligt är utformad för att gynna förnybara energislag.
På detta finns fler exempel än elcertifikaten. Sedan 2016 har Sverige en energiöverenskommelse med målet att elproduktionen ska vara 100 procent förnybar till år 2040. Inte fossilfri. Även om effektskatten på kärnkraft, som tidigare bidragit till nedläggningen av flera reaktorer, togs bort med överenskommelsen infördes alltså en politisk målsättning att kärnkraft inte ska ha plats i framtidens energisystem. Det är något dagens aktörer måste förhålla sig till.
Om kärnkraften inte hade kunnat konkurrera med andra energislag hade nedlagda reaktorer inte varit något att sörja. Men saken är att kärnkraften har egenskaper som i dag inte värdesätts på marknaden. Den förnybara prispressen är fenomenal men skapar problem när prissättningen inte tar hänsyn till sådant vi vill premiera på elmarknaden. Som leveranssäkerhet och stabilitet i nätet.
Det blev tydligt förra året. Vårens låga elpriser gjorde att Vattenfall inte ansåg det lönsamt att starta upp Ringhals 1 efter ett driftuppehåll. Men efter ett avtal med Svenska kraftnät togs reaktorn plötsligt i drift under sommaren. Det krävdes för att säkra stabiliteten i systemet när bland annat vinden slutade blåsa och överföringen i nätet begränsades. Till skillnad från förnybart styrs inte kärnkraften av väder och vind.
Bortom själva elen är detta en helt avgörande funktion hos planerbar produktion, som kärnkraft och vattenkraft. De säkerställer att stabiliteten upprätthålls och att leveranssäkerhet garanteras. Det är en egenskap som inte kan kompenseras av fler vindturbiner. Den här utmaningen för elsystemet har Svenska kraftnät varnat för i flera år men är fortfarande olöst.
För att Sverige ska klara av sina klimatmål behövs en pålitlig och fossilfri elförsörjning. Den dagen det går att lagra billig el från vindkraft och dess syskon behövs kanske inte kärnkraften längre. Om den då inte kan stå sig på marknaden bör den läggas ned. Där är vi inte än. Leveranssäkerhet och stabila elnät måste värnas och värderas.
