1515
Annons

En statsministers svek

FISKSÄTRA. Mellan skärgårdens havsvik och de stora skogarna i Nackareservatet, mellan Saltsjöbaden och Saltsjö-Duvnäs ligger Fisksätra, en by från miljonprogrammets 1970-tal med knappt 8000 invånare.

SKOLCHEF. Amanda Hurst har arbetat 15 år i kommunala skolor och är nu skolchef för stiftelsen Viktor Rydbergs skolor som bland annat driver den nyöppnade Fisksätraskolan.
SKOLCHEF. Amanda Hurst har arbetat 15 år i kommunala skolor och är nu skolchef för stiftelsen Viktor Rydbergs skolor som bland annat driver den nyöppnade Fisksätraskolan.Foto:Alexander Donka

Läget borde vara en dröm. Vattnet med båtklubbarna ligger nedanför husen, skogen med många mil löpspår, rikliga svampmarker, flockar av dovhjort och vackra sjöar börjar precis bakom. Här finns en egen tågstation för Saltsjöbanan, två livsmedelsbutiker på torget, restauranger, apotek, vårdcentral, bibliotek, frisörer. Bebyggelsen är blandad med höghusen i mitten och radhusområden på höjderna runt om.

Men läget är ingen dröm. Förra året klassades Fisksätra av polisen som ett av tre nya utsatta områden i Stockholmsområdet, präglat av gängkriminalitet, våld, öppen droghandel, hot mot vittnen och anmälare och svårigheter för polisen att göra sitt jobb. ”Utsatt område” är i hög grad ett uttryck för att den svenska rättsstaten inte riktigt finns.

Åren före dominerades av migrationsvågen som delvis ändrade befolkningen i området. Man kan sammanfatta dynamiken med att östeuropéerna flyttade ut och Mellanösterns och Afrikas olika folkgrupper flyttade in. Utanförskapets alla kännetecken följde med - arbetslöshet, språksvårigheter, många barn med svårigheter i skolan. Det talas fler än 40 språk i Fisksätra.

2019 stängde kommunen Fisksätraskolan. Det gick inte längre eftersom eleverna valde bort den till förmån för skolorna i Saltsjöbaden, nere i Skuru och längre in mot Nacka. Den sista terminen gick bara 92 av områdets 750 barn i Fisksätraskolan.

Men 2021 öppnade den igen, nu i regi av stiftelsen Viktor Rydberg som driver åtta mycket välrenommerade skolor i Stockholm. Stiftelsen är icke-vinstdrivande och grundades i Djursholm av Louise Ankarcrona och Louise Westerberg 1993, vilket renderade en förstasida i Di med rubriken ”Mammor startar skola”. VR har varit en succé.

Viktor Rydberg rustade upp Fisksätraskolan, som ligger med utsikt över havsviken, och körde igång i augusti med förskoleklass och lågstadium som efter ett år ska byggas ut med mellan- och högstadium till totalt 550 elever. Målet är att alla barn i Fisksätra ska välja den lokala skolan.

Efter en termin slog skolledningen larm. Nya skolor går alltid med förlust, men i Fisksätra var förlusterna så stora att hela verksamheten äventyrades.

Jag träffar Viktor Rydbergs skolchef Amanda Hurst på fredag eftermiddag på Fisksätraskolan. Det är två dagar sedan en 19-åring sköts till döds på torget hundra meter bort. Stämningen i området är uppriven. En polispatrull är på besök i skolan och barnen flockas kring dem på skolgården. Tallarna glöder i solljuset.

Det är främst två faktorer som är överraskande dyra, förklarar hon. Den första är att antalet barn med utåtagerande beteende är många. Det krävs två extra heltidsanställda per barn för att undervisningen ska fungera. Den andra är att förkunskaperna i svenska är generellt låga, vilket kräver mer stödundervisning. Om man inte vill ge avkall på kvaliteten måste det till resurser och de är för små. Tilläggsbeloppet för elever som behöver hjälp och strukturtillägget för socioekonomiska faktorer räcker inte. Om detta har nu Amanda Hurst en dialog med Nacka kommun som hon tror ska ge resultat. Viktor Rydberg vill absolut inte ge upp Fisksätra.

Men högre makter tycks vilja något annat. Dagen efter 19-åringen sköts på torget kallar statsministern och skolministern till presskonferens. De meddelar att de vill att friskolor ska ha åtta procent lägre skolpeng jämfört med kommunala skolor och att de ska lägga ett förslag om detta i riksdagen. Statsministern har en ovanlig ton. Hon talar om marknadsskolan och skattepengar som går till sexklubbsbesök i Thailand och att friskolor får betalt för tjänster och ansvar de inte utför och inte tar.

En statsminister och en skolminister som tar till orda en torsdag i februari 2022 skulle kunna säga mycket annat. De skulle kunna tacka skolvärlden för heroiska insatser under pandemin och att erfarenheterna av distansundervisningen måste tas tillvara. Att följa undervisningen digitalt var ett av svensk skolas plötsliga framsteg som kan minska avståndet mellan hem och skola. De skulle kunna ta initiativ till en kunskapsspridning av goda exempel i den numera mycket pluralistiska skolan. De skulle kunna göra politik av den höga efterfrågan på ordning och reda. De skulle kunna vända på en av sina stenar i kampen mot segregation och anslå pengar till skolor som vill få ordning på tunga områden. De skulle kunna sätta ord på den förstämning som januaris rekordmånga dödsskjutningar av unga har skapat på många ställen i Sverige.

Men det säger de inte. Statsministern utmålar istället alla friskolor som omoraliska smitare. Det är den stora frågan i svensk skola, anser statsministern. Barn i friskolor ska ha en lägre skolpeng.

Om förslaget genomförs, säger Amanda Hurst, finns det inte en chans att klara ekonomin i Fisksätra. Det finns inget som skiljer Viktor Rydbergs grundskola i Fisksätra från kommunala skolor i liknande områden. VR har samma ansvar och får inte säga nej till elever. Statsministern sprider myter.

Och begår ett svek. Till skillnad från andra länder har alla barn i Sverige råd att gå i privata skolor. Friskolereformen är en jämlikhetsreform som i dag gör att barn i Fisksätra kan gå i en skola som driver några av Stockholms bästa skolor. Det är en modell som en socialdemokratisk statsminister ska värna, inte slå ut.


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?