1515

En regering som aldrig borde ha bildats

Måndagens omröstning var tredje gången nuvarande riksdag röstade nej till Stefan Löfven som statsminister. 

TREDJE GÅNGEN GILLT. Statsminister Stefan Löfven har vid två tillfällen avsatts av riksdagsmajoriteten och vid två tillfällen förlorat en budgetomröstning.
TREDJE GÅNGEN GILLT. Statsminister Stefan Löfven har vid två tillfällen avsatts av riksdagsmajoriteten och vid två tillfällen förlorat en budgetomröstning.Foto:Claudio Bresciani/TT

Första gången var direkt efter valet 2018 då en majoritet tvingade bort honom från posten. Andra gången var i en statsministeromröstning i december samma år. Och tredje gången nu.

Vid två av tillfällena, den 25 september 2018 och den 21 juni 2021, har Löfven valt att ta emot majoritetens nej i kammaren och inte föregå processen genom att avgå. Det finns ett visst trots i det och är en ny strategi för en svensk statsminister. Det är som om han inte riktigt bryr sig om riksdagens utslag.

På samma sätt har han vid två tillfällen förlorat sin budget, 2014 och 2018, direkt efter valen. Två budgetår under Löfvens hittills sju regeringsår har regerats på Moderaternas och Kristdemokraternas ekonomiska politik. Det är unikt och rimligen något som grundlagsfäderna inte förutsåg. Om en regering förlorar sitt viktigaste styrmedel, budgetpropositionen, visar ju det att man inte har stöd i riksdagen och därför bör avgå. Men det gör inte Stefan Löfven. Inte ens hans finansminister får nog och lämnar in utan sitter kvar och skäller den faktiskt förda politiken på oppositionen.

Även här finns ett visst trots och är också en helt ny strategi för en regering.

I andra mindre men viktiga frågor har en riksdagsmajoritet riktat hårda slag mot Löfvens regering. Under hans första mandatperiod tvingade oppositionen bort två ministrar, Anders Ygeman och Anna Johansson, efter den så kallade Transportstyrelseskandalen. Sammanlagt flera hundra tillkännagivanden från riksdagen lade en spärreld mot regeringens handlingsfrihet. 

Under den andra förment mer stabila mandatperioden har oppositionen ändrat i budgeten och stoppat den privatiseringsmodell av arbetsförmedlingen som regeringen höll på att genomdriva. Och nu stoppade den reformer på bostadsområdet.

Grundorsaken till alla dessa förluster i riksdagen, och nu till den yttersta förlusten, är att regeringen Löfven aldrig har bemödat sig om att skapa en majoritet bakom sin politik. Han har i stället förlitat sig på att oppositionen har varit så splittrad i regeringsfrågan att den aldrig kan samla sig mot regeringen. Den perioden är nu slut i svensk politik.

Liberalerna meddelade efter misstroendeomröstningen att de nu hoppar över till den borgerliga sidan och kommer att rösta mot Löfven i kommande statsministeromröstningar. Det är en substantiell förändring. Men Löfven kan med mycket liten marginal fortfarande återkomma som statsminister i en Löfven III utan L. Däremot kan han inte få igenom sin höstbudget utan aktivt stöd av Vänsterpartiet, vilket alltså C måste acceptera. Det blir svårt sakpolitiskt men väljarsociologiskt står V:s och C:s väljare ut med varandra och det är svårt att se någon väljarflykt för att de kommer överens om mandatperiodens sista budget.

Den laguppställning som var på väg att uppstå inför nästa års val och som har orsakat så mycket turbulens under våren har infunnit sig redan nu. På ena sidan står ett slags vänsterliberalt block med V, MP, S och C och på den andra ett slags högerliberalt block med L, M, KD och SD.

Extraval är inte särskilt troligt, bland annat med hänvisning till epidemin. Ingen vill se en situation där Folkhälsomyndigheten manar till nya restriktioner och varnar för helt normala valrörelseaktiviteter på grund av den så kallade Deltavarianten eller andra varianter. Löfvens mantra om ”vad som är bäst för Sverige” handlar rimligen om detta.

Annie Lööfs och Jan Björklunds projekt att medelst utfrysning och förnedring skapa ett politiskt utrymme i mitten har fallit samman. Om Centerpartiet inte vill släppa fram en moderatledd regering som samarbetar med SD måste man släppa fram en S-ledd regering som samarbetar med V. Om Sverige har otur låser hon sig likt hösten 2018, men alla har rimligen blivit klokare med åren. I vilket fall är talmannens tålamod nu kort som en försommar.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?