ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

En procent tillbistånd är ett förlegat mål

  • Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson har föreslagit att enprocentsmålet ska tas bort. Foto: Jesper Frisk

Bistånd är en känslig fråga. Hur stor nytta gör insatserna? Hur mycket ska man ge?

I går meddelade moderaterna att de vill slopa enprocentsmålet för det svenska biståndet. Partiet föreslår en utgiftsram som sträcker sig över fyra år, på liknande sätt som gäller för försvar, infrastruktur och forskning. Ramen innebär en minskning från dagens 50 miljarder för 2019 till i snitt 42,5 miljarder per år 2021-2024. Förutsatt att BNP fortsätter att öka är minskningen i praktiken större. Förslaget ska läggas fram för partistämman senare i höst.

Därmed gör moderaterna gemensam sak med SD, som länge velat dra ned på biståndet. Båda partierna hänvisar till ökade behov på hemmaplan. Den avvägningen går förstås alltid att diskutera. Däremot finns det all anledning att stödja borttagandet av målet av principiella skäl.

Enprocentsmålet har alltid varit ett befängt sätt att styra. Eftersom BNP för det mesta ökar innebär det att biståndet får mer pengar varje år, vare sig det finns angelägna projekt att plöja ned dem i eller inte. Metoden inbjuder till slöseri. Problemet förvärras av att bistånd så ofta går till länder med stor korruption. De anställda på Sida anstränger sig säkert för att pengar ska hamna rätt men uppgiften är svår. Knappt någon annan organisation av dignitet styrs utifrån ett sådant automatiskt växande tillflöde av pengar.

Målet kommer från en svunnen tid. När det föreslogs av FN 1970 delades världen fortfarande upp i fattiga och rika, det vill säga OECD, Comecon och tredje världen. U-länder talade man om, länder som Kina, Indien och Vietnam tillsammans med Tanzania, Uganda och Etiopien. De skulle alla hjälpas på fötter av rika och godhjärtade västerlänningar, helst med centralstyrning.

Hur stort biståndet ska vara går inte att svara på annat än subjektivt. Men en sak är säker. Det är inte bistånd som lyft en stor del av Asien ur fattigdom sedan 1970, utan snarare de misstrodda multinationella företagen.

Bistånd kan spela roll för att initiera projekt, förhandla med myndigheter och inspirera, samt vid katastrofer. Men det behöver, precis som alla andra verksamheter, ständigt granskas och ifrågasättas. Bästa sättet att försäkra sig om nyttan är att villkora finansieringen utifrån utvärderingar och äskanden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies