Annons

En procent tillbistånd är ett förlegat mål

Bistånd är en känslig fråga. Hur stor nytta gör insatserna? Hur mycket ska man ge?

Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson har föreslagit att enprocentsmålet ska tas bort.
Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson har föreslagit att enprocentsmålet ska tas bort.Foto:Jesper Frisk

I går meddelade moderaterna att de vill slopa enprocentsmålet för det svenska biståndet. Partiet föreslår en utgiftsram som sträcker sig över fyra år, på liknande sätt som gäller för försvar, infrastruktur och forskning. Ramen innebär en minskning från dagens 50 miljarder för 2019 till i snitt 42,5 miljarder per år 2021-2024. Förutsatt att BNP fortsätter att öka är minskningen i praktiken större. Förslaget ska läggas fram för partistämman senare i höst.

Därmed gör moderaterna gemensam sak med SD, som länge velat dra ned på biståndet. Båda partierna hänvisar till ökade behov på hemmaplan. Den avvägningen går förstås alltid att diskutera. Däremot finns det all anledning att stödja borttagandet av målet av principiella skäl.

Enprocentsmålet har alltid varit ett befängt sätt att styra. Eftersom BNP för det mesta ökar innebär det att biståndet får mer pengar varje år, vare sig det finns angelägna projekt att plöja ned dem i eller inte. Metoden inbjuder till slöseri. Problemet förvärras av att bistånd så ofta går till länder med stor korruption. De anställda på Sida anstränger sig säkert för att pengar ska hamna rätt men uppgiften är svår. Knappt någon annan organisation av dignitet styrs utifrån ett sådant automatiskt växande tillflöde av pengar.

Målet kommer från en svunnen tid. När det föreslogs av FN 1970 delades världen fortfarande upp i fattiga och rika, det vill säga OECD, Comecon och tredje världen. U-länder talade man om, länder som Kina, Indien och Vietnam tillsammans med Tanzania, Uganda och Etiopien. De skulle alla hjälpas på fötter av rika och godhjärtade västerlänningar, helst med centralstyrning.

Hur stort biståndet ska vara går inte att svara på annat än subjektivt. Men en sak är säker. Det är inte bistånd som lyft en stor del av Asien ur fattigdom sedan 1970, utan snarare de misstrodda multinationella företagen.

Bistånd kan spela roll för att initiera projekt, förhandla med myndigheter och inspirera, samt vid katastrofer. Men det behöver, precis som alla andra verksamheter, ständigt granskas och ifrågasättas. Bästa sättet att försäkra sig om nyttan är att villkora finansieringen utifrån utvärderingar och äskanden.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?