1515

En politik för 2020-talet

LEDARE. Sverige och Bayern är lika som bär. 1000 år gamla kungariken, svartsjuka nationalstater, fattiga jordbruksekonomier som sent och plötsligt industrialiseras med tung orientering mot fordon, en dominerande stad, en dominerande morgontidning, en familj som är finare än alla andra och ett parti som är större och mäktiga än alla andra tillsammans.

Kulturlandskap.
Kulturlandskap.Foto:Johan Nilsson/TT

I Bayern heter partiet Christlich-Soziale Union, CSU, symbolen för europeisk socialkonservatism och systerparti till CDU. Det har haft regeringsmakten i Bayern sedan 1957, nästan alltid med egen majoritet. Den ställningen sopades bort med ett rejält tapp ned till 37 procent i förra helgens val. Utmanaren är framför allt Alternative für Deutschland, AfD, som gjort framsteg i ett antal delstatsval och som fick 10 procent i Bayern. Men också De Gröna som med råge gått om Socialdemokraterna och fick över 17 procent.

Det är onekligen ett nytt politiskt landskap.

AfD började som en intellektuellt orienterad motståndsrörelse till eurozonen som partiet kallar Transferunion. Det är det gamla västtyska skällsordet för sammangåendet med DDR och de svindlande belopp som under 1990-talet fördes över till östra Tyskland. En sådan union kan man stå ut med inom det egna historiska landet men under inga omständigheter med Italien. Argumentet mot Transferunionen är som hämtat från det svenska finansdepartementet, har växande legitimitet även i det tyska samhället och minskar nu Tysklands intresse för nya överstatliga initiativ från Paris. Man vill inte betala till stater som inte sköter sin ekonomi.

På detta har AfD lagt ett generellt motstånd mot Angela Merkels migrationspolitik, samt ett specifikt mot islam. Om valet i Hessen den 28 oktober blir ett lika stort underkännande av storkoalitionen i Berlin kan Merkels dagar snabbt vara räknade.

Bayersk nationalism är inte svensk. Danskarnas är inte brittisk, polackernas nationalism är inte ungersk, den finska är inte norsk. Alla har sina erfarenheter, konflikter och inte minst landskap och geografier. Att vara en ö är speciellt, liksom att vara ett slättland. Men överallt i Europa stiger idén om nationalstaten som varmluftsballonger mot skyn. I några fall finns uppenbar rasism, särskilt mot muslimer, men de gemensamma karaktärsdrag som går igen i land efter land är annorlunda: Man tror mer på den egna nationen som legitimt och effektivt beslutsrum än på EU, man vill ha kontroll på nationella gränser och vill inte ha okontrollerad invandring samt vill föra en politik som stärker den nationella kulturen och språket.

Hotar nationalstatens återkomst därmed den europeiska sammanhållningen och den liberala demokratin? Nej, inte i sig. Den kan urarta till barbari, det vet européerna bättre än andra. Men som impuls kan den integreras i en bättre värld.

Trots ett kvartssekel av mer EU, globalisering, mänskliga rättigheter och migrationer är och förblir nationalstaten ett socialt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt fundament för det stora flertalet. EU kan kanske bli en mogen demokrati men det kommer att ta mycket lång tid och fram tills dess är nationerna de legitima demokratiska krafterna.

Den akuta och historiska uppgiften för den europeiska högern, och vänstern för den delen, under nästa decennium är att återigen civilisera nationalstaten. Den kan inte kidnappas av enfrågepartier som slår sönder de stora breda partierna. Så här bör det gå till:

Bejaka intresset för den nationella kulturen och de egna språken. Den franska fäblessen för sin egen film eller det svenska för sina melodifestivaler är inga hot, inte heller synpunkten att public service ska främja de egna kulturuttrycken. Väl balanserat berikar en sådan kulturpolitik ett redan starkt globalt supermultikulturellt kulturutbud. En av internets paradoxala effekter är intresset för lokala särarter.

Migrationen är en mer praktisk än ideologisk fråga. Den ska vara kontrollerad och inte större än vad ekonomi och samhälle klarar av och den ska ha legitimitet hos befolkningen.

Mer EU är inte lösningen på allt. Ta intryck av brexit. Stödet för EU är starkt men varje gång de europeiska folken fått frågan om de vill ha en överstatlig demokrati har de sagt nej. Någon gång måste det sjunka in. Stärk mellanstatligheten. Skjut alla planer på federation åt sidan. Men stärk yttre gränser och Europol.

Välfärdsstaten och rättsstaten ska vara lika självklara högerprojekt. Effektiva och starka skyddsnät är nödvändiga för att klara den ekonomiska omställningen, liksom gratis utbildning. Lag och ordning är en fundamental rättvisefråga.

Integrera den gröna opinionen. Naturskydd är historiskt en konservativ idé. Att storstadsluften ska bli ren och klimatet stabiliseras bör vara självklart för en modern höger. Gör frågan nationell, det är en borgerlig dygd att förvalta egendomarna så att nästa generation får det bättre, men var med på internationella avtal som understödjer ambitionen.

Inskärp absolut säkerhet för minoriteter. Muslimer ska känna full tillit till att samhället skyddar mot förföljelse och diskriminering. Arbetet mot militant islamism och andra extrema rörelser ska ha en väl definierad gräns så att muslimer generellt aldrig drabbas.

Värna marknaderna och det fria företagandet. Samhällets självförverkligande vad gäller klimatomställning, den sociala rörligheten, teknisk utveckling, boende med mera måste förbli marknadsbaserat. Om vänstern får lösa allting med högre skatt är vi förlorade. Skattetrycket är redan för högt och staten kommer inte att orka finansiera stora samhällsförändringar. Men marknaden kan.

Höger-vänster-dimensionen, det vill säga konflikten mellan frihet och jämlikhet, är den viktigaste politiska skalan. Använd och ta hjälp av de högerinslag som finns hos nationella och gröna partier och gå till offensiv mot vänstern var den än uppstår. Vänstern kommer att göra precis samma sak, men från motsatt håll. Att välja mellan höger och vänster är ett bra val.

Avvisa locktonerna om att konfliktkartan har ritats om. Vänstern är inget bålverk mot nationalism och slutenhet, de impulserna finns också där. Plötsligt kan till exempel svenska S gå till val på vikten av gränsvakter mot Danmark. Vänstern kommer att integrera nynationalismen, men på sitt sätt. 

Avvisa också den stå-upp-politik som har förstört så mycket politiskt förtroendekapital, särskilt i Tyskland och Sverige i samband med migrationskrisen. Väljarna uppfattar helt korrekt att utmaningen från nationalisterna inte förebådar tysk invasion av Polen eller folkmord i Centraleuropa. Att sudda ut gränserna mellan sant farliga nynazistiska grupperingar och de nya nationalistpartierna är ett oansvarigt grepp som bara gynnar den ständiga ryska propagandan om att väst är ett permanent nazifäste. Stå i stället för den egna politiken och de egna värderingarna.

Till sist: odla det traditionellt goda humöret. De tyska Kristdemokraterna har aldrig varit gnälliga, de svenska Moderaterna har sett ljusa horisonter, särskilt västerut, Socialdemokraterna har alltid längtat till framtiden. Vi går mot det globalt rikaste, minst dödliga och mest miljömedvetna decenniet någonsin.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?