Det svenska socialförsäkringssystemet är typiskt socialliberalt och unikt i sin rena relation mellan stat och individ. Om du blir sjuk eller får barn är din inkomst garanterad av en statlig allmän försäkring. Du ska inte vara beroende av arbetsgivare eller familj.
Utbildningens roll som klassutjämnare är en annan. Gratis och kvalificerad utbildning från småskola till universitet är en socialliberal självklarhet.
Socialliberalerna har haft en intressegemenskap med socialdemokratin men ett annat ingångsvärde. Målet har aldrig varit att socialisera näringslivet, förstatliga vinster, bygga ut offentlig sektor på den privatas bekostnad eller skapa jämlikhet genom att höja skatten för de rika eller sänka kraven i skolan. Det socialliberala målet är rätt till självhjälp, upplysning, förnuft och tro på individen.
Det är ett av skälen till att den organiserade socialliberalismen i Folkpartiet och senare Liberalerna valt att samarbeta inom borgerligheten och inte med S. Man har haft mer gemensamt med M än med S. Väljarsociologin är fortfarande mycket tydlig på den punkten. I SCB:s majmätning för ett år sedan, före val, regeringsbildning och januariöverenskommelsen, angav 42 procent av Liberalernas väljare M som näst bästa parti. 9 procent angav S. 1,5 procent MP.
Men socialliberalismen har också haft en front mot sin kusin, ibland kallad nyliberalism, som utan undantag prioriterar frihet framför jämlikhet. Nyliberalismen, särskilt den ungdomsförbundsliga, vill hellre ha fri invandring än hyggligt jämlika villkor i Sverige, hellre mycket låga skatter än skattefinansierade socialförsäkringar och hellre fria val för familjer och individer än jämställdhet mellan män och kvinnor. Socialliberalen uppskattar nyliberalens frihetslidelse men vet att den har en baksida som man i slutänden måste ta hand om, och betala för, annars blir det sociala priset för högt.
I dag är välfärdsstaten accepterad av alla partier. Både C och M har nyanser av motstånd kvar men går inte till val på systemskifte. Centerpartiets nymornade nyliberalism finns kvar i synen på migration men har annars mattats av. Moderaterna leds av en utpräglat socialliberal person med ett brett och kunnigt socialt engagemang. Det nya stora partiet, SD, är tilltagande socialpolitisk intresserade och kvalificerade. Näringslivet vill ha social hållbarhet och har lärt sig att bejaka a-kassans och anställningsskyddets omvandlingsmekanismer.
Den stora socialpolitiska utmaningen i dag är migrationsrelaterad. De områden man kallar utsatta visar alla tecken på social nöd: fattigdom, kriminalitet, kvinnoförtryck, missbruk, politisk extremism. Ta Malmö som exempel. Stadens utgifter för socialbidrag ligger på en miljard kronor om året, nästan lika mycket som hela kostnaden för gymnasieskolan. Var femte elev är utsatt för hedersförtryck. Användningen av sprängmedel slår alla rekord i EU. Ungdomar dör i ett krig om droghandel. SSU Skåne har förlorat sina statsbidrag på grund av islamistisk infiltration. I Rosengård och Seved klarar hälften av eleverna inte grundskolan.
De traditionella socialpolitiska verktygen är verkningslösa. Att höja bidragen slår ut viljan att ta enkla arbeten och isolerar inte minst kvinnor i hemmen. Skolorna i utsatta områden har redan dubbelt så mycket anslag som andra. En social bostadspolitik blir bisarr när den riktar sig mot utlänningar och förbigår alla studenter och andra ungdomar som också vill ha bostad.
Här har socialliberalismen en klassisk uppgift. Boende i utsatta områden behöver ekonomiska incitament till arbete, möjligheter att äga, en rättfram upplysning om kvinnors och mäns, flickors och pojkars rätt att välja liv och kärlek, en starkare rättsstat, en skola med fokus på ordning och arbete och en inre resning likt förra sekelskiftets nykterhetsrörelser, ett viktigt fundament för svensk liberalism.
Kultursidesliberalismen som breder ut sig i morgonpressen är inget att hålla i handen i detta arbete. Den är mest intresserad av sin självbild, möjligen av tv-serier, och tar inte ansvar för seriösa sociala frågor. Den har aldrig förstått läget i förorten och motarbetat kampen mot hedersförtryck. Tillsammans med en kollektivistisk och relativistisk strömning inom S har den förminskat ofriheten hos 100 000-tals personer och försökt tysta och rasiststämpla dem som uppmärksammat problemet. Och den hade länge samma inställning till islamistisk extremism som fått hundratals unga att lämna Sverige för IS.
Däremot bör det finnas många väljare som är beredda att ge sitt stöd och röst åt ett socialliberalt parti som utan rädsla tar sig an integrationens och migrationens många och svåra frågor. De övriga borgerliga partierna har sina engagemang men Liberalerna har en historia och en trovärdighet. Använd den väl.
