Annons

En ny eurodebatt

Som väntat misslyckades midsommarens EU-toppmöte med att komma överens om det historiskt stora räddningspaketet efter coronakrisen. Oenigheten är inte så konstig. Paketet innebär ett dramatiskt steg mot en finanspolitik på EU-nivå och att unionen ska få ta upp egna skatter.

Europé? Den tyska europapolitiken ställer Sverige vid ett vägskäl.
Europé? Den tyska europapolitiken ställer Sverige vid ett vägskäl.

Kommissionens förslag är en massiv belåning av EU:s långtidsbudget för att dela ut 1850 miljarder euro till regioner med sämst BNP och högst arbetslöshet. Lånen ska betalas tillbaka om 40 år med skatt på bland annat plastpåsar, koldioxid och Google.

Att en svensk statsminister säger nej till det är inte heller så konstigt. Allt som gjorde att Göran Persson in i det sista tvekade till euron finns med i paketet. Förslaget är diffust, monumentalt, franskt och federalistiskt, sådant som svenskar normal skyr.

Svenskarna brukade dessutom ha gott sällskap av britterna och tyskarna som motarbetade idéer om stora transfereringar mellan länder inom unionen. Det värsta man kunde säga om EU i tysk debatt var att unionen var på väg att bli en transferunion, det gamla västtyska skällsordet för sammanslagningen av BRD och DDR. Den kostade västtyskarna tio år av hög ränta, hög arbetslöshet och astronomiska mängder D-mark, dessutom med tvivelaktigt resultat. En transferunion kan man ha för att läka ett delat land men inte med Spanien och Italien, var tyskarnas inställning.

Men Storbritannien är på väg ut ur EU och Tyskland har svängt och accepterar nu transfereringar. Författningsdomstolen i Karlsruhe kanske säger nej om några år men annars tycks gamla dogmer vara på väg att upplösas. De stora partierna CDU och SPD är eniga och verkar ha släppt rädslan för AfD som grundades på motståndet till just en transferunion. Och det tyska näringslivet trycker på för att rädda Sydeuropa.

Något väsentligt har hänt i Tyskland och det ställer Sverige inför en ny situation.

När Lars Calmfors gjorde sin utredning om svenskt EMU-medlemskap skrev han ett kapitel om transfereringar mellan länder i monetära unioner. En gemensam valuta brukar leda till en gemensam syn på ekonomisk standard. Inom länder är överföringar en självklar del av det politiska livet, liksom inom federationer. USA, Kanada och Tyskland möblerar varje år om många miljarder mellan delstaterna för att utjämna ekonomiska möjligheter. Inget land och ingen federation arbetar med lån i omfördelningen utan med bidrag. Det är mest effektivt för att dämpa ekonomiska kriser och för att skapa tilltro till att man hjälps åt.

Det finns dock ekonomiska och politiska risker med transfereringar. Om en region eller en delstat får pengar på grund av hög arbetslöshet kan det minska incitamenten för att reformera arbetsmarknaden. Därför, menade Calmfors, måste transfereringar värderas av hur man politiskt ser på en långsiktig omfördelning mellan länderna. Om den politiska viljan är svag kommer transfereringar att leda till svåra konflikter.

Överfört till Tyskland i dag är frågan om tysk allmänhet kan lita på fransk reformvilja och hur högt man värderar samhörighet med Italien. Uppenbarligen bedömer Tysklands politiska ledning att risken är värd att ta. Det finns fyra skäl till det, att döma av tysk debatt.

Erfarenheten från den förra eurokrisen var att den blev dyr, utdragen och att Tyskland i slutänden fick betala. Men nästan värre var att krisländerna, framför allt Grekland, vände sig emot Tyskland. Retoriken förföll till 1940-talet och den tyska kanslern utmålades som nazist när hon tyckte att grekerna borde reformera sitt skattesystem. Slutsatsen var att nästa kris måste ha EU som huvudansvarig, inte Tyskland.

Ett andra skäl är att Kina pressar hela EU-systemet i och med att Peking alltid är beredd att erbjuda ett alternativ. Om EU inte hjälper till gör Kina det. Kinas köp av Greklands största hamn ska inte bli ett prejudikat för europeisk krishantering.

Det tredje skälet är den brittisk-amerikanska instabiliteten. Storbritannien lämnar EU och USA:s president kampanjar uttalat mot EU och mot Tyskland som riskerar att förlora två av sina viktigaste allierade för att säkra den europeiska freden mot rysk revanschism. Det lämnar Tyskland i ett nytt sällskap där Frankrike och Italien är de viktigaste länderna och de måste bindas samman till varje pris.

Det fjärde skälet är mer känslomässigt men kanske också på sikt det starkaste. Det latinska Europa må vara slarvigt med sina ekonomier men är ändå alltid åtråvärt. Besök valfri tysk större stad och längtan till Italien är slående. De riktigt snygga kostymerna är italienska, de bästa restaurangerna och kaffebarerna är italienska och den bästa weekendresan är italiensk. Tyskland är mer en arbetsplats, drömmen om livet är en kvällssol över Medelhavet.

Att avkräva Sverige att dela dessa skäl är nog för mycket, men utvecklingen ställer snart vårt land inför ett slags vägskäl. Delar vi den grundläggande målsättningen med Tyskland och är på väg in i eurozonen eller gör vi det inte? Och vad är alternativet? Utrikesminister Ann Lindes svar i helgens ökända intervju i Deutsche Welle (”vill ni att vi ska lämna EU?”) visar hur skakig och daterad den svenska linjen är. Ett land som bara ser till sig självt blir lätt lämnat utanför.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?