1515
Annons

En missad chans för strukturella reformer

LEDARE. I budgeten för 2021 tycks de ansvariga fyra partierna tycks ha fått med sina respektive hjärtefrågor. Säkert har det inte varit lätta förhandlingar, men faktum kvarstår: det är fyra separata partier som under den senaste veckan har presenterat sin del av budgeten, de gör det inte tillsammans. De har alltså inte ens försökt ge intryck av att budgeten ger uttryck för en samlad politik.

TA CHANSEN. Budgetsatsningar på rättsväsendet och framför allt regelförändringar för att skapa trygghet är viktiga strukturreformer för 2020-talet. Det finns ett fönster för förändringar inom många områden just nu.
TA CHANSEN. Budgetsatsningar på rättsväsendet och framför allt regelförändringar för att skapa trygghet är viktiga strukturreformer för 2020-talet. Det finns ett fönster för förändringar inom många områden just nu.Foto:Claudio Bresciani

Skattesänkningarna är i huvudsak tidsbegränsade och ofinansierade. Nivåhöjning på försvaret ska dock finansieras krona för krona.

Den djupa krisen borde vara ett tillfälle att reformera. Men den här regeringens problem är att strukturreformer saknas såväl i det gällande regeringsprogrammet som i den framlagda budgeten.

Magdalena Andersson sa på måndagen att den här budgeten är mycket större än Anders Borgs under finanskrisen. Men hon vet givetvis att finanskrisen 2009 inte var lika djup som den nuvarande. Hon kunde ha dragit sig till minnes hur det lät i valrörelsen 2010. Då rådde kompaniorder inom S på att inte nämna finanskrisen eftersom man ville göra gällande att alliansregeringen hade misskött ekonomin. Finansministerkandidaten Thomas Östros låtsades inte om krisen i sina framträdanden.

Men om man nu ska jämföra ser man att under finanskrisen och 1990-talskrisen pågick betydelsefulla marknadsreformer.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 har i efterhand blivit ihågkommen för den djupa ekonomiska krisen och för att Ingvar Carlsson (S) trädde in för att bistå statsminister Carl Bildt (M) i krishanteringen. Men regeringen blev vald på ett omfattande reformprogram, ”Ny start för Sverige”. Det var Moderaterna och Folkpartiet som låg bakom det, men Centerpartiet och KDS anslöt sig när de satte sig i fyrpartiregeringen och vågmästaren Ny Demokrati var inget problem. Programmet utformades för att komma till rätta med den stela svenska ekonomin, med förslag om valfrihet inom skola och vård samt etableringsrätt för välfärdsentreprenörer.

Regeringsskiftet skyndade på en pensionsreform. Skattereformen hade genomförts precis före valet och processen mot EU-anslutning var i gång. Det var epokgörande. När det akuta skedet av krisen var över var Sverige en annan sorts ekonomi, och det bestod när Socialdemokraterna återtog makten 1994.

Finanskrisen 2009 kom mitt i nästa reformsprång. Alliansregeringens ambitiösa reformagenda hade ändrat skatten på arbete, bidragssystemen, förstärkt valfriheten ytterligare och den statliga bolagssektorn hade krympt. Finanspolitiska normer över partigränserna hade redan tidigare skapat budgetdisciplin. Att den internationella lågkonjunkturen slog mindre hårt mot Sverige ska ses i detta ljus.

Den nuvarande krisen inträffar, liksom de två tidigare, när Sverige har en koalitionsregering. Även denna regering och dess underlag har ett gemensamt dokument. Men det kan inte jämföras med Ny start för Sverige eller Bankerydsöverenskommelsen inför alliansens valvinst. Januariöverenskommelsen 2019, som fortfarande är publicerad med rubriken ”utkast” på de fyra partiernas webbplatser, beskrevs som revolutionerande, att liberala reformer som inte ens alliansen mäktade med skulle bli verklighet.

De högsta marginalskatterna har sänkts. Och Las ska förändras om inte parterna kommer överens (det upprepas i budgeten). Men i övrigt finns faktiskt inga större marknadsreformer. Och eftersom det inte finns några nya reformer i måndagens budget kommer alltså Sverige efter krisen att komma tillbaka till samma strukturer som innan.

Sverige har ett enormt integrationsproblem och en kriminalkris. Åratal av underlåtenhet beträffande rättsväsende och försvar kräver mer än några få miljarder.

Chansen till strukturreformer finns under en kris av två skäl: Ändringar som är svåra att gå till val på kan man genomföras med hänvisning till krisen. Och åtgärder som är dyra i början kan också genomföras när kravet på finansiering krona för krona för tillfället inte gäller.

Den chansen tog inte januaripartierna.


Moderaterna tog Sverige in i Nato

I riksdagens stillsamma Natodebatt uttryckte sig Ulf Kristersson berömmande om Magdalena Andersson för hennes arbete med Natoprocessen.

NATODEBATT. Magdalena Andersson skriver historia för att hon lyckades ändra sitt partis inställning i Natofrågan. Men det hade inte gått utan Ulf Kristerssons insatser.
NATODEBATT. Magdalena Andersson skriver historia för att hon lyckades ändra sitt partis inställning i Natofrågan. Men det hade inte gått utan Ulf Kristerssons insatser.Foto:Henrik Montgomery

Inte utan orsak. Ställningstagandet blev extra svårt för S på grund av den ideologiska överbyggnad som alliansfriheten har utgjort inom partiet.

Med tiden har Natomotståndet inom S cementerats stenhårt, på ett principiellt plan. Ett medlemskap har betraktats som något som inte behöver bli aktuellt. Därför har det varit gratis för den annars pragmatiska socialdemokratin att låta denna fråga bli dogmatisk. 

I stor utsträckning har den svenska Natoprocessen därmed handlat om att följa socialdemokratins inre konvulsioner. Detta förminskar inte Magdalena Anderssons omsvängning, insatsen blir snarast imponerande.

Men man ska inse att beslutet inte hade varit lika väl förberett, förmodligen inte ens möjligt, utan Moderaternas metodiska arbete för att trycka på i Natofrågan och för att öka kunskapsnivån om säkerhetspolitiska vägval generellt.

Trots att Moderaterna i alliansregeringen låg lågt med att kräva ett Natomedlemskap skedde viktiga förändringar. När Fredrik Reinfeldt läste upp sin första regeringsförklaring hade Göran Perssons ”alliansfriheten har brett folkligt stöd” ändrats till formuleringen att ”Sverige är militärt alliansfritt”. Successivt försvann även sådana konstateranden.

I Försvarsberedningen, där Karin Enström (M) var ordförande samtidigt som Sten Tolgfors (M) var försvarsminister, enades man om solidaritetsförklaringen mot nordiska länder och EU-länder. Där fanns formuleringen ”ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt”.

I försvarsbeslutet 2009 fanns inte alliansfriheten med som ett centralt tema, vilket den rödgröna oppositionen protesterade mot.

När Stefan Löfven tillträtt återkom alliansfriheten och formuleringen att den ”alltjämt tjänar vårt land väl” samt att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Och så fortsatte det in i Magdalena Anderssons regeringstid.

Det fanns ingen intern S-process för att underlätta en ompositionering. Inga uppmjukade formuleringar. Intrycket är snarast att för varje nytt försvarssamarbete med Nato eller USA som presenterades så blev motståndet till ett formellt medlemskap alltmer kategoriskt.

Fotarbetet skedde helt hos oppositionen. I sitt installationstal 2015 som moderatledare krävde Anna Kinberg Batra att ett Natomedlemskap skulle utredas. Så blev det också, men regeringen förbjöd utredaren att förespråka Natomedlemskap. Ändå blev utredningens slutsatser en bas för dagens Natoomsvängning. 

När Ulf Kristersson i mars i år skrev en debattartikel med rubriken ”S har inte längre veto mot svenskt Natomedlemskap” dömdes den ut som ansvarslös av S-debattörer. De upprördes över att M gjorde säkerhetspolitiken till en valfråga. För de flesta andra var det dock uppenbart vad moderatledaren ville åstadkomma.

Med utspelet satte han press på Socialdemokraterna med den underförstådda uppmaningen: Ta steget nu eller så blir det riktigt besvärligt! Strax därefter åkte Magdalena Andersson och Ulf Kristersson gemensamt till en Natoövning i Nordnorge. 

Några kommentatorer sa att stämningen måste ha varit spänd på Norgeresan efter debattartikeln. Men givetvis visste både Andersson och Kristersson att utspelet var en nödvändig igångsättare. 

Räkna med att S försöker dra nytta av beslutet, det lär heta att Socialdemokraterna är ett parti som klarar av att fatta rätt beslut i rätt tid.

Socialdemokraterna lyfter gärna fram hur Ingvar Carlsson (S) hjälpte den borgerliga regeringen med krisuppgörelsen 1992. Att man ryckte in för att rädda svensk ekonomi under en borgerlig regering är en del av ett återkommande S-narrativ.

Moderaterna är mer återhållsamma med att framhäva sina insatser i opposition. Så för att det ska bli sagt: Moderaternas agerande var avgörande för att Socialdemokraterna skulle ändra sig om Nato.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?