1515
Annons

En farlig tidsanda

Det är svårt att värdera Palmeutredningens utpekande av ”Skandiamannen” Stig Engström som ny gärningsman. Engström kan bindas till mordplatsen, han lämnar avvikande vittnesmål i förhållande till andra vittnen, han stämmer överens med signalementet och han är van vid och har tillgång till vapen.

STATSMINISTER. Olof Palme 1984. Decenniet ett av de mest dramatiska och omvälvande och Sverige fanns mitt i skärningspunkten.
STATSMINISTER. Olof Palme 1984. Decenniet ett av de mest dramatiska och omvälvande och Sverige fanns mitt i skärningspunkten.Foto:Tobbe Gustavsson/TT

I brist på konkreta bevis lämnar utredningen många frågor efter sig.

Men den tidsanda som Engström befann sig i är mycket intressant, inte minst för att förstå svenskt 1980-tal.

När Olof Palme kommer tillbaka som statsminister hösten 1982 har det tidigare ganska stabila kalla kriget börjat bli farligare. Sovjet har invaderat Afghanistan och placerat ut medeldistansrobotar i Östeuropa. Den nya administrationen i USA svarar med stor upprustning och placerar ut medeldistansrobotar i Västtyskland.

1983 är det nära att Sovjetunionen går till kärnvapenattack efter att radarstationer vid två tillfällen felaktigt larmar för inkommande amerikanska missiler.

Under sin tidigare period i regeringen under Erlander var Palme med och byggde upp underrättelsesamarbetet med västmakterna, särskilt USA. För de svenska underrättelsetjänsterna var samarbetet av mycket stor vikt och Sverige hade en stark ställning i kraft av sin framskjutna position mot Sovjet. 

När Palme blir statsminister igen vill han stänga ned samarbetena, särskilt med USA. Han ger direkt order om att avbryta alla kontakter. Orsaken är att stärka förtroendet för den svenska neutraliteten för att om möjligt undkomma sovjetisk kärnvapenplanering. Han är en receptiv internationell politiker och vet hur pressad och rädd ledningen i Moskva är och han gör samma analys som partikamraterna i Västtyskland. Sovjet och Warszawapakten kommer inte att försvinna. Det gäller att lära sig att leva med varandra. För en regeringschef i ett neutralt land är det en plikt att demonstrera sina fredliga avsikter.

Men för svensk militär och säkerhetspolis är samarbetet med väst en livlina för nationen. Det blir en mycket allvarlig konflikt mellan två helt olika säkerhetsstrategier och mellan regeringen och centrala personer som ansvarar för underrättelsesamarbetet. Konflikten sprider ett djupt misstroende i militära kretsar som förstärks av de återkommande ubåtsjakterna och vad man uppfattar som politisk undfallenhet mot Sovjet. I marinen är man övertygad om att regeringen släppte ut en sovjetisk ubåt genom mineringarna vid Mälsten efter den stora jakten i Hårsfjärden 1982. På SvD:s ledarsida beskrivs statsministern närmast som ett hot mot rikets säkerhet.

I ett längre samtal med undertecknad berättade tidigare chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt om Palmemordet. Detta var vid 25-årsdagen av mordet och chefer inom polisen och journalister började överge Christer Pettersson till förmån för andra gärningsmän. Frånstedt var en av de underrättelsechefer som tidigare fick order om att stänga ned sina samarbeten med kolleger i väst, särskilt CIA, och var väl förtrogen med konflikten med den politiska ledningen. Han beskrev Palmemordet som en ”lasermaneffekt”. En enskild person som är associerad med militära kretsar tar på sig tidens anda och gör vad som måste göras. Personen är i övrigt väl fungerande men narcissistisk och övertygad om att han har en större uppgift i livet och tar på sitt sätt ansvar för vad andra bara pratar om.

Frånstedts gärningsmannaprofil är på pricken lik det porträtt av Engström som författaren Thomas Pettersson senare gjorde i sin bok ”Den osannolike mördaren” (2018) och i magasinet Filter. Petterssons gedigna genomgång av mordet fick honom att dra samma slutsatser som Palmegruppen nu gör. Men han gör också en djupare beskrivning av Engströms liv och umgängeskretsar som kan vara en förklaring eller ge ett motiv.

Frånstedt menade att den då i viktiga kretsar starka övertygelsen om att statsministern var ett säkerhetshot var en central tidsanda. Den bottnade i en olöslig och allvarlig konflikt, bars av viktiga personer, hade stöd i viktiga tidningar och spridd i breda lager. Det var lätt att ta intryck.

Den förklarar också S-regeringens märkliga misstro mot polisen och Säpo efter mordet och varför polisutredningen genast politiserades och fick en direktkanal till regeringskansliet, vilket visade sig vara mycket destruktivt för resultatet.

1980-talet var ett av de mest dramatiska och omvälvande decennierna och Sverige fanns mitt i skärningspunkten. Men vår position var undflyende och hemlig i ett dubbelspel. Det skapade ingen dubbel säkerhet men utrymme för olika tolkningar och farliga konflikter.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Ericsson bör förstå sin roll i världen

Ryssland har med kriget i Ukraina visat att landet bryter mot alla internationella principer och mellanmänskliga normer. Hela västvärlden med företagen i spetsen har tagit avstånd från Putins Ryssland. Men Ericsson hänger sig kvar.

SÄG NEJ TILL RYSSLAND. Ericsson, med vd Börje Ekholm, har fortsatt att leverera produkter till Ryssland trots att bolaget bedyrat att alla leveranser till ryska kunder har avbrutits. Detta måste omedelbart upphöra.
SÄG NEJ TILL RYSSLAND. Ericsson, med vd Börje Ekholm, har fortsatt att leverera produkter till Ryssland trots att bolaget bedyrat att alla leveranser till ryska kunder har avbrutits. Detta måste omedelbart upphöra.Foto:Christine Olsson

Ekot avslöjade på fredagen att det svenska telekombolaget har fortsatt att exportera produkter till Ryssland, trots att vd Börje Ekholm vid bolagsstämman i våras bedyrade att alla leveranser till ryska kunder hade avbrutits.

”Under tiden vi gör den här analysen, som förstås inkluderar att förstå sanktionssystemen, så har vi beslutat att avbryta alla leveranser till kunder i Ryssland och Belarus och skjuta upp nya kundprojekt där”, sa Ericssons koncernchef då.

Det handlar, enligt Ekot, om mjukvara för mobilsystem, som har både militära och civila användningsområden. Efter invasionen av Ukraina är det förbjudet att exportera sådana produkter till Ryssland, men flera företag, däribland Ericsson, har ansökt om undantag från sanktionsreglerna. Totalt har Ericsson skickat in tolv sådana ansökningar till Inspektionen för strategiska produkter, ISP, och fått sju av dem beviljade. 

Sannolikt gäller de beviljade leveranserna tillägg till redan ingångna avtal. Men varför har då Ericsson inte berättat om detta? Antagligen för att ämnet är så känsligt. Mobilsystem används för all slags kommunikation – mellan människor, datorer och uppkopplade enheter. Radiolänkar och basstationer kan konverteras för militär användning. Men även i sin civila form kan de användas för att dryfta militära aspekter av kriget i Ukraina, till exempel i kontakter mellan försvarsdepartementet i Moskva och styrkorna på marken i Ukraina. Gränsen för vad som är civilt och militärt är flytande.

Att Ericsson, trots att bolagets produkter kan bli verktyg i den ryska krigsinsatsen, väljer att fortsätta att göra affärer med landets mobiloperatörer är obegripligt. Leveranserna må ha varit lagliga men är tveksamma på många andra sätt.

Efter den ryska attacken på Ukraina har västerländska företag på bred front lämnat Putins Ryssland. Inget normalt funtat bolag vill att dess produkter ska förknippas med landet. Mer än 1 200 företag har hittills aviserat att de stänger ned i Ryssland eller begränsar verksamheten i landet mer än vad sanktionerna kräver, enligt en sammanställning från det amerikanska lärosätet Yale. 

Bland de svenska företag som meddelat att de ska avveckla verksamheten i Ryssland finns klädjätten H&M, kullagertillverkaren SKF, lastbilstillverkaren Scania – och Ericsson. Telekombolaget meddelade i april sitt formella beslut att avbryta alla affärer i landet på obestämd tid.

Att lämna Ryssland kostar pengar. I Ericssons fall 900 miljoner kronor. Men det bolagen förlorar i intäkter och nedskrivningar vinner de genom ett ökat anseende och förtroende. Under förutsättning att de inte agerar som Ericsson, och i tysthet fortsätter att göra affärer i Ryssland.

Ericsson verkar inte förstå att affärer i Ryssland efter invasionen av Ukraina verkligen har blivit storpolitik. EU, Storbritannien och USA är indragna i ett ekonomiskt krig mot regimen i Ryssland, ett krig som även involverar företagen i väst.

Det är inte längre möjligt att som företag se sig som neutralt – som en aktör som kan sälja till vem som helst. Detta gäller särskilt Ericsson som är ett få svenska företag vars verksamhet är av säkerhetspolitiskt intresse. I fel händer kan bolagets högteknologiska produkter användas på ett sätt som får förödande effekter.

Ericsson är en viktig aktör för att sanktionerna mot den ryska ekonomin ska bita och för att beröva Putins krigsmaskin kapital och teknologi. Ett företag måste ibland ta ställning och vidta åtgärder som är obekväma, både för en själv och för kunderna. Detta är ett sådant tillfälle. Ericsson måste leva upp till vad bolaget tidigare har sagt och omedelbart upphöra med leveranserna till Ryssland.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera