ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ekonomisk ojämlikhet inte alltid ett problem

  • EKONOMISKA SKILLNADER. Många ser inkomstklyftor som något negativt, men om alla i samhället har möjlighet att klättra på inkomststegen är ekonomiska skillnader inte nödvändigtvis något dåligt. Foto: JESSICA GOW / TT

LEDARE. Under måndagen rapporterade SVT att gapet mellan fattiga och rika har ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner.

De meddelar även att siffror från Statistiska centralbyrån visar att nästan 15 procent av svenskarna har en disponibel inkomst som är under 60 procent av medianinkomsten, ett mått som OECD refererar till som relativ fattigdom. Företrädare från både höger och vänster beklagar utvecklingen.

Att vi i Sverige är besatta av att jämföra inkomster är inget nytt, utan är ett återkommande tema i politiken. När OECD:s rapport om svensk ekonomi utkom i våras, sa finansminister Magdalena Andersson att hanteringen av den ojämna fördelningen av inkomster ”är centralt för att bekämpa inkomstklyftorna”, efter att rapporten konstaterat att Sveriges inkomstspridning har ökat.

Svenskars syn på ekonomiska skillnader som något inneboende ont hör sannolikt ihop med det faktum att vi är så kallat stolta att betala skatt. Det är ett narrativ vars rötter är så djupt rotade att socialdemokratin har lyckats bibehålla sitt monopol över tanken. Genom jantelagen har vi ett informellt socialt protokoll som inkapslar tanken om ekonomiska skillnader som något förkastligt och att individen bör rätta sig i ledet.

Ett samhälle där alla inte har något är också ett jämlikt samhälle, men knappast något vi önskar. Många svenskars rigida syn på inkomstklyftor kommer i vägen för ett konstruktivt samtal kring vad problemet faktiskt är. Det är inte inkomstklyftorna i sig som är ont, utan på vilket sätt som inkomstklyftorna uppstår.

I grund och botten måste man fråga sig, vad är det för jämlikhet som vi vill åt? Som nationalekonomen Amartya Sen konstaterade så orsakar mänsklig mångfald att jämlikhet på ett område ofta följs av ojämlikhet på ett annat. Innebörden av detta är att om vi accepterar lika möjligheter, måste vi även acceptera dess konsekvenser. Om en student arbetar hårdare än andra i en skola öppen för alla, ska inte denna få bättre betyg? Om en individ är duktigare på sitt jobb än andra på en arbetsmarknad dit alla har tillträde, ska denna inte få bättre lön?

Snarare än att stirra oss blinda på att eliminera spridningen i inkomstfördelningen, borde vi diskutera roten till varför den ser ut som den gör och vilka som befinner sig bakom statistiken. Är det möjligt för individer att röra sig uppåt i inkomstfördelningen? Kan alla, på egna meriter och oavsett utgångsläge, skapa sig en framtid som är oberoende av föräldrarnas ekonomiska situation?

En människa som föds fattig ska ha all möjlighet att klättra i inkomstfördelningen som vuxen. Dessvärre är svenskars syn på denna möjlighet inneboende pessimistisk. I en studie från 2018, visar forskare hur den upplevda sociala rörligheten förhåller sig till den faktiska i olika länder. I Sverige underskattar vi chansen att barn från den fattigaste delen av inkomstfördelningen växer upp till att tillhöra den rikaste gruppen, medan vi överskattar risken att de växer upp och förblir i den lägsta gruppen av inkomstfördelningen.

Samtidigt visar forskning en tydlig korrektion mellan upplevd social rörlighet och fördelningspreferenser. Det är inte förvånande att vår pessimistiska syn på rörlighet, i kombination med att vi i stor utsträckning ser ekonomisk framgång som skapat av turen snarare än något man jobbar sig till, orsakat en folklig aversion mot ekonomiska skillnader.

Det som många reagerar på när det gäller ekonomisk ojämlikhet är känslan av orättvisa. Och visst kan inkomstspridning vara orättvist, om rikedom och fattigdom går i arv och personer i inkomstfördelningens botten inte ges möjlighet att göra en klassresa. Men i ett samhälle baserat på merit, och där ekonomiska frukter skördas av personer som arbetat sig till dem, är det svårt att betrakta systemet och dess utfall som illegitimt.

Lika tillgång till utbildning, sjukvård och arbetsmarknad hjälper till att säkerställa att alla får samma möjligheter i livet, oavsett bakgrund. Lyckas vi skapa jämlikhet vad gäller möjligheter, borde vi kunna tolerera en ojämn inkomstfördelning. Allt annat vore orättvist.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer