ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ekonomisk missväxt räddar inte klimatet

  • Foto: Claudio Bresciani/TT

LEDARE. Tunga klimatdebattörer, som Christian Azar och Thomas Sterner, har gått till attack mot den ena mottagaren av årets ekonomipris till Alfred Nobels minne, William Nordhaus.

Han provocerar många fler, inte minst vid det pågående klimatmötet i polska Katowice, genom att slå fast att klimatmålet från Parismötet inte kommer nås. Han säger att även om vi inte släpper ut något alls de närmaste 30 åren är chansen mindre än 50 procent att uppvärmningen understiger 1,5 grader. Därför bör vi modifiera målet till mer realistiska 3 grader.

Men de flesta är överens om Nordhaus stora betydelse för att tidigt sätta klimatet på kartan. Han har drivit frågan sedan 1970-talet, och var först med att skapa verktyg som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans Dice-modell gör det möjligt att undersöka effekterna av klimatpolitiska styrmedel som koldioxidskatter, och väga kostnaderna för att minska utsläppen mot kostnaderna för klimatförändringar.

Det som har blivit kontroversiellt är nivån på diskonteringsräntan (avkastningskravet) i modellen eftersom det avgör hur man ser på framtida kostnader.

William Nordhaus förespråkar att diskonteringsräntan sätts på en nivå som utgår ifrån en traditionell investeringskalkyl och marknadsförhållanden. Om man stoppar in en ränta på 5 procent innebär det att värdet på klimatkostnaderna minskar med tiden, därför att välståndet och betalningsförmågan samtidigt ökar och även osäkerheten om kostnadernas storlek. 

Han framhåller, helt riktigt, att det är meningslöst att räkna utifrån en konstgjort låg ränta, när de som räknar på verkliga kostnader/investeringar utgår ifrån marknadsmässiga förhållanden.

Om man, som den brittiska regeringens Stern-rapport från 2006, och Nobelpristagarens kritiker, vill utgå ifrån en ränta nära noll, stiger klimatkostnaderna i stället på sikt vilket gör det rationellt att snabbt sänka utsläppen rejält. Tanken är att värna kommande generationers välfärd. Men en sådan kalkyl är en rent politisk produkt.

Stern och de andra tar inte hänsyn till de negativa effekterna av om tillväxten går i baklås vid en tvärbromsning så att både privat och offentlig finansiering torkar upp. Inte heller väger de in eventuella positiva dynamiska effekterna av att teknikutvecklingen har förutsättningar att över tid, liksom tidigare, lösa problemen.

Nordhaus är en hård kritiker av Sternrapporten, som han anser är ovetenskaplig, och överdriver den potentiella negativa påverkan på BNP om vi inte "agerar" snabbt. Han menar att vi helt enkelt inte vet, att tillväxten historiskt har underskattats, och att många av de positiva dynamiska effekter man kan vänta sig vid en energiomställning är svåra att kalkylera och inte ingår i några modeller.

Han har rätt i att man gör klimatfrågan en otjänst om man positionerar den som allt igenom moralisk/etisk, och ignorerar ekonomin som politisk drivkraft. Förändringar föder nya idéer, det framhåller även årets andra ekonomipristagare Paul Romer. 

William Nordhaus har två rekommendationer:

*Satsa på kärnkraft, den är ren, säker och billig (men binder förstås kapital). Det rekommenderar även FN:s klimatpanel. 

*De länder som är överens bör införa koldioxidskatter och lägga dessa på importerade produkter. Den kanadensiska provinsen British Columbia och det amerikanska östkustuniversitetet Yale har gjort det. När fossila bränslen blir för dyra väljer man andra alternativ. Nordhaus är dock noga med att påpeka att koldioxidskatter inte får innebära ett ökat skattetryck. De ska skiftas mot skattesänkningar på andra områden.

Klimatfrågan polariserar inte bara tillväxtländer mot västvärlden, utan även högern mot vänstern. Vänstern tror inte på företagens förändrande kraft utan ser dem bara som klimatbovar. Det är ett stort misstag, företag drivs av incitament. Det måste politiken utnyttja. 

Vi bör ta den svenska kärnkraftsdebatten och omröstningen till intäkt för hur lite vi vet om framtiden, och hur fel det kan bli när man inför forskningsförbud inom en teknik. Mellan 1986 och 2006 var det förbjudet i Sverige att forska om kärnkraft, som nu framhålls av FN som räddningen för att minska utsläppen.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies