1515
Annons

Efter Huawei måste trovärdigheten säkras

Utrustning från det kinesiska telekombolaget Huawei kommer inte att få ingå i de svenska 5g-näten, och dess komponenter i 3g- och 4g-näten måste rivas ut senast 2025.

Det blir den direkta följden av Förvaltningsrättens dom på tisdagen.

HUAWEI-DOM. Förvaltningsdomstolen i Stockholm gav på tisdagen PTS rätt i tvisten med kinesiska Huawei. Det var klokt. Men efter Sveriges kaotiska hantering av 5g-auktionen är skadan för näringslivsklimatet och dess rykte redan skedd.
HUAWEI-DOM. Förvaltningsdomstolen i Stockholm gav på tisdagen PTS rätt i tvisten med kinesiska Huawei. Det var klokt. Men efter Sveriges kaotiska hantering av 5g-auktionen är skadan för näringslivsklimatet och dess rykte redan skedd.Foto:Darko Vojinovic

Post- och telestyrelsen, PTS, bedöms alltså ha agerat korrekt när man i vintras beslutade att utestänga Huawei från 5g-auktionen.  

”Sveriges säkerhet är ett tungt vägande skäl”, säger rättens ordförande Ulrika Melin i ett pressmeddelande

Domstolen förlitar sig med andra ord helt på Säpos och Försvarsmaktens bedömning om hotbilden mot vårt land. 

Det var klokt. Efter Sveriges minst sagt kaotiska hantering av 5g-auktionen är skadan redan skedd. Ett ogiltigförklarande av PTS beslut hade bara inneburit nya förseningar av en redan försenad utbyggnadsprocess och ytterligare urholkat bilden av den svenska förvaltningens trovärdighet. 

För att inte tala om konsekvenserna för Säpos och Försvarsmaktens auktoritet. 

Huawei kan överklaga. Men i allt väsentligt innebär tisdagens dom att vi nu kan vända blad. Gott så.

Inför framtiden finns dock en del att fundera på. Vårt näringslivsklimat, exempelvis, och dess internationella rykte. 

Rättvis och fri konkurrens och förutsägbara lagar och regler är centrala element för en liten exportberoende ekonomi som Sverige, med ovanligt många tech-startups och stora globala bolag. 

Vårt anseende har därför tagit stryk av Huawei-hanteringen – att Sverige så markant avvek från EU:s utarbetade 5g-guidelines, från rättsprinciperna om att inte särbehandla bolag baserat på nationalitet och från våra europeiska grannars retorik. 

Hade vi agerat likadant om Sverige varit med i Nato? Hade vi sluppit vårt säkerhetspolitiska utanförskap, den ängslighet och USA-beroende som följer i dess spår, hade vi i alla fall inte haft samma press att framstå som ”bäst i klassen” för det alltjämt Huawei-kritiska Vita huset. 

Något svenskt Nato-medlemskap är tyvärr inte nära förestående. 

Däremot kommer snart ny lagstiftning gällande utländska direktinvesteringar inom skyddsvärd verksamhet och skärpta säkerhetsregler vid offentliga upphandlingar. 

Det är välkommet, av flera skäl. 

Dels avskräcker det utländska lycksökare. Dels minskar utrymmet för speciallösningar inom svensk förvaltning och därmed risken för att näringsfriheten godtyckligt offras på säkerhetspopulismens altare. Igen.

För säkerhetspopulisterna har sannerligen tolkningsföreträde i Sverige just nu. 

Fenomenet manifesterades senast häromveckan när en rad försvarspolitiker varnade för sabotage och kinesiskt övertagande av all infrastruktur i Sverige, i samband med att upphandlingsprocessen för driften av Stockholms tunnelbana drog igång. 

Att svenskarna kommit att bli ett av västvärldens mest Kina-skeptiska folk är ingen större överraskning. 

Det är såklart bra att vi är på vår vakt. Man ska inte hymla med den destruktiva politiska utvecklingen i Peking eller dess underrättelselag med krav på samarbete från kinesiska bolag och privatpersoner. 

Kommunistpartiets spionage underlättas säkerligen av tillgång till våra kommunikationsnät. 

Men vi ska nog räkna med att både kineser, ryssar och andra spanar på svenskarnas vanor även utan fysisk kontroll över våra mobilnät eller tunnelbanevagnar. 

Och det finns stora risker också med bojkott av kinesiska aktörer – inte minst för Ericsson och andra svenska bolag med handelsförbindelser eller verksamhet i Kina som riskerar att drabbas av motåtgärder. 

Samarbeten kring tekniska standarder kan vara ett minne blott som en följd av utfrysningen av Huawei. Med mindre ömsesidiga beroenden och handel ökar dessutom risken för konflikt. 

Just ömsesidighet bör därför vara ett ledord för Sveriges och EU:s Kina-strategi framöver. 

Snarare än att abrupt stänga kinesiska dörrar bör man locka med ett mer hjärtligt europeiskt bemötande i utbyte mot ökad tillgång till den kinesiska marknaden. 

President Xi Jinping har nyligen signalerat att han vill förbättra landets dåliga rykte utomlands. 

Han har en del att jobba på. 

Men menar Xi allvar och vill återuppta en mer konstruktiv dialog bör svenskarna inte stå i vägen.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera