Post- och telestyrelsen, PTS, bedöms alltså ha agerat korrekt när man i vintras beslutade att utestänga Huawei från 5g-auktionen.
”Sveriges säkerhet är ett tungt vägande skäl”, säger rättens ordförande Ulrika Melin i ett pressmeddelande.
Domstolen förlitar sig med andra ord helt på Säpos och Försvarsmaktens bedömning om hotbilden mot vårt land.
Det var klokt. Efter Sveriges minst sagt kaotiska hantering av 5g-auktionen är skadan redan skedd. Ett ogiltigförklarande av PTS beslut hade bara inneburit nya förseningar av en redan försenad utbyggnadsprocess och ytterligare urholkat bilden av den svenska förvaltningens trovärdighet.
För att inte tala om konsekvenserna för Säpos och Försvarsmaktens auktoritet.
Huawei kan överklaga. Men i allt väsentligt innebär tisdagens dom att vi nu kan vända blad. Gott så.
Inför framtiden finns dock en del att fundera på. Vårt näringslivsklimat, exempelvis, och dess internationella rykte.
Rättvis och fri konkurrens och förutsägbara lagar och regler är centrala element för en liten exportberoende ekonomi som Sverige, med ovanligt många tech-startups och stora globala bolag.
Vårt anseende har därför tagit stryk av Huawei-hanteringen – att Sverige så markant avvek från EU:s utarbetade 5g-guidelines, från rättsprinciperna om att inte särbehandla bolag baserat på nationalitet och från våra europeiska grannars retorik.
Hade vi agerat likadant om Sverige varit med i Nato? Hade vi sluppit vårt säkerhetspolitiska utanförskap, den ängslighet och USA-beroende som följer i dess spår, hade vi i alla fall inte haft samma press att framstå som ”bäst i klassen” för det alltjämt Huawei-kritiska Vita huset.
Något svenskt Nato-medlemskap är tyvärr inte nära förestående.
Däremot kommer snart ny lagstiftning gällande utländska direktinvesteringar inom skyddsvärd verksamhet och skärpta säkerhetsregler vid offentliga upphandlingar.
Det är välkommet, av flera skäl.
Dels avskräcker det utländska lycksökare. Dels minskar utrymmet för speciallösningar inom svensk förvaltning och därmed risken för att näringsfriheten godtyckligt offras på säkerhetspopulismens altare. Igen.
För säkerhetspopulisterna har sannerligen tolkningsföreträde i Sverige just nu.
Fenomenet manifesterades senast häromveckan när en rad försvarspolitiker varnade för sabotage och kinesiskt övertagande av all infrastruktur i Sverige, i samband med att upphandlingsprocessen för driften av Stockholms tunnelbana drog igång.
Att svenskarna kommit att bli ett av västvärldens mest Kina-skeptiska folk är ingen större överraskning.
Det är såklart bra att vi är på vår vakt. Man ska inte hymla med den destruktiva politiska utvecklingen i Peking eller dess underrättelselag med krav på samarbete från kinesiska bolag och privatpersoner.
Kommunistpartiets spionage underlättas säkerligen av tillgång till våra kommunikationsnät.
Men vi ska nog räkna med att både kineser, ryssar och andra spanar på svenskarnas vanor även utan fysisk kontroll över våra mobilnät eller tunnelbanevagnar.
Och det finns stora risker också med bojkott av kinesiska aktörer – inte minst för Ericsson och andra svenska bolag med handelsförbindelser eller verksamhet i Kina som riskerar att drabbas av motåtgärder.
Samarbeten kring tekniska standarder kan vara ett minne blott som en följd av utfrysningen av Huawei. Med mindre ömsesidiga beroenden och handel ökar dessutom risken för konflikt.
Just ömsesidighet bör därför vara ett ledord för Sveriges och EU:s Kina-strategi framöver.
Snarare än att abrupt stänga kinesiska dörrar bör man locka med ett mer hjärtligt europeiskt bemötande i utbyte mot ökad tillgång till den kinesiska marknaden.
President Xi Jinping har nyligen signalerat att han vill förbättra landets dåliga rykte utomlands.
Han har en del att jobba på.
Men menar Xi allvar och vill återuppta en mer konstruktiv dialog bör svenskarna inte stå i vägen.
