Domaren undergräver rättsstaten

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.