1515
Annons

Det tyska tillståndet

Tysklands tidigare kansler Gerhard Schröder orsakade en mindre skandal nyligen då han la delar av skulden för säkerhetskrisen på Ukraina.

Tyskland har under ett kvarts sekel aktivt valt att bygga ihop sig med Ryssland. Det började med Gerhard Schröder (bilden) och fortsatte under Angela Merkel, med bred förankring i näringslivet. Bilden är från år 2000.
Tyskland har under ett kvarts sekel aktivt valt att bygga ihop sig med Ryssland. Det började med Gerhard Schröder (bilden) och fortsatte under Angela Merkel, med bred förankring i näringslivet. Bilden är från år 2000.Foto:Jockel Finck

Uttalandet blev snabbt symboliskt och känsligt för den nuvarande socialdemokratiska tyska kanslern eftersom Schröder tillhör samma parti och i så hög grad personifierar det tyska beroendet av rysk energi.

Han har varit styrelseordförande i Nord Stream 1 och 2, är styrelseordförande för Rysslands största oljebolag Rosneft och kliver i juni på som styrelsemedlem i Gazprom. Han är sedan decennier personlig vän med Rysslands president Vladimir Putin. De båda är bekanta för sina gemensamma nyårsfiranden och för ett slags ödesgemenskap: Schröders far dog på östfronten, Putins blev svårt skadad och invalidiserad i samma krig.

Maktanalysen tycks alltså klart. Om man köper rysk gas förlorar man sin självständighet. Schröder är en simpel springpojke åt Putin.

Men det tyskryska förhållandet är mer komplicerat.

Gerhard Schröder är en av de stora regeringscheferna i tysk efterkrigshistoria och har en ställning i tysk socialdemokrati som liknar Göran Perssons i svensk. Efter ett 16 år långt reformstopp under Helmut Kohl vann Schröder 1998 och lyckades under sina sju år i expressfart modernisera den tyska arbetsmarknaden och skattesystemet. Han var stenhård mot partiets vänsterflank och gjorde saker som ingen dittills hade vågat.

Han var också i hög grad en del av millennieskiftets förlösning. Schröders regering flyttade huvudstaden från Bonn till Berlin och Tyskland tog för första gången ett seriöst militärt ansvar på utländsk mark i och med Kosovokriget 1999. Han anförde också en helt ny ton i de tysk-amerikanska förbindelserna, drev valrörelser på en delvis antiamerikansk agenda och motsatte sig kraftigt Irakkriget 2003.

När Schröder utkom med sina memoarer efter sin kanslertid, 1998 till 2005, var han ännu mer explicit i sin kritik mot USA. Han anser att den anglosaxiska världen och särskilt den amerikanska är ohållbar i sin kultur, livsstil, ekonomi och i sin sociala ojämlikhet. USA står för en oacceptabel instabilitet och är i grunden motståndare till det europeiska enandet. En unipolär värld under amerikansk ledning är en värld han inte vill ha.

Tyskland, menar han, bör söka sin plats i världen genom att närma sig Ryssland. Det tyska europeiska projektet inbegriper på lång sikt Ryssland i lika hög grad som Frankrike. Den europeiska freden är otänkbar utan en fred med Ryssland och Europas ställning i världen kan aldrig bli stark utan ett partnerskap med Ryssland. ”Europas kulturella, ekonomiska, militära, territoriella, mänskliga och utrikespolitiska självständighet förutsätter ett enande med Ryssland,” skriver han i en nyckelmening.

Schröder inkluderar Ryssland i Aftonlandet, det vackra tyska ordet för västerlandet (solen går ned i väster). Moskva är en europeisk stad, ryska ett europeiskt språk, den ryska kulturskatten är en av de rikaste i Europa och i ett gemensamt europeiskt hus med gemensamma marknader och energisystem kan det tyskryska förhållandet äntligen få frid. Alla andra vägar är tragedier.

Det är ett misstag att reducera den nuvarande tyska försiktigheten till oro för energiförsörjningen. Den är visserligen mycket viktig. Ryssland är med bred marginal den viktigaste gasleverantören och ryska företag äger och driver viktig infrastruktur i den tyska gasbranschen. Men Tyskland har strävat dit. Tyskland har aktivt valt att bygga ihop sig med Ryssland, särskilt under Angela Merkel och med bred förankring i näringslivet, eftersom tyskrysk handel och tyskryska beroenden är en tysk vision om Europa och om europeisk fred.

När Pew-undersökningarna gjorde sina senaste stora genomgångar av tysk opinion 2020 svarade 60 procent att Tyskland inte bör delta militärt för att försvara en Natomedlem som angrips av Ryssland. Fler ville hellre ha ökat samarbete med Ryssland än med USA.

Detta var efter fyra år med Trump. Man kanske skulle kunna kalla tillståndet för Tysklands ”Jimmie-moment”, ett omöjligt val mellan Trump och Putin, men opinionssiffrorna uttrycker en djupare förskjutning. Schröders omdöme om den anglosaxiska världens instabilitet har med råge bekräftats av Brexit, valet av Trump 2016 och tumultet vid det amerikanska maktskiftet 2021. 

När veckomagasinet Der Spiegel mitt i den nuvarande krisen med Ryssland frågar tysk allmänhet om Tyskland bör närma sig eller distansera sig från Ryssland svarar 47 procent att man vill ha ett närmare samarbete, 16 procent vill behålla det nuvarande och 35 procent vill ha ökad distans.

Nato har hittills fungerat fostrande och i enighet under Ukrainakrisen, vilket märktes under helgens säkerhetskonferens i München. Men det finns underliggande djupa skillnader i synen på Ryssland, framför allt mellan Tyskland och USA, och de beror inte på gasledningar. På samma sätt som USA sedan minst tio år är på väg bort från Europa och på väg till Asien, är Tyskland sedan många år i en liknande förändringsfas – bort från USA och till något annat.

Ett ryskt storkrig mot Ukraina är en katastrof för Tyskland och ett definierande ögonblick. Men det är inte alls säkert att slutsatsen i Berlin är att åter närma sig USA. Den kan lika gärna bli att undanröja den direkta krigsorsaken - Natos närvaro i öst. Eller som den tyske kanslern Olaf Scholz betonade i sitt tal i München på lördagen: vi är beredda att förhandla. Tysklands idé om Europa är mycket mer lik Schröders än USA:s.

I den mån Sverige har en annan idé, till exempel att bevara amerikansk närvaro i Europa, är det bra att gå med i den stora transatlantiska institutionen, Nato. Att gräla om gasleveranser ändrar ingenting.


Elbilen stor nog för att klara sig själv

Den förbränningsmotor som tyskarna Nikolaus Otto, Gottlieb Daimler och Wilhelm Maybach utvecklade och förfinade i slutet av 1800-talet är än i dag en av de vanligaste kraftkällorna i världens bilar. Men den så kallade Ottomotorn är inte längre det självklara valet när en ny bil ska införskaffas.

EL I TANKEN. Den marknadsdrivna omställningen mot en grönare bilism måste värnas.
EL I TANKEN. Den marknadsdrivna omställningen mot en grönare bilism måste värnas.Foto:Janerik Henriksson

Allt fler kunder väljer laddhybrider eller renodlade elbilar. Av de nya personbilar som registrerades i Sverige under första halvåret var 52 procent laddbara, visar statistik som branschorganisationen Mobility Sweden presenterade på fredagen. Det innebär en rejäl ökning jämfört med motsvarande period i fjol, då andelen var 40 procent. Störst var ökningen för de renodlade elbilarna, plus 76 procent. 

Olika typer av statliga styrsystem, som gör det förmånligt att köra på el, spelar in. Men den viktigaste förklaringen till skiftet är marknadskrafterna. Kunderna vill ha produkten. Att köra på el är billigare och mer miljövänligt än att tanka bensin eller diesel. 

Allt fler laddbara bilar i olika prisklasser kommer ut på marknaden. Tekniken blir allt bättre och billigare. Den som vill köra en elbil är inte längre bara hänvisad till Tesla, vars modeller kan kosta en miljon kronor eller mer. 

Att skiftet är på riktigt syns hos alla stora biltillverkare. De tyska bilföretagen, som har byggt sina framgångar på Ottomotorn, utmanar nu på allvar Tesla. Volvo Cars tillkännagav på fredagen att bolaget ska bygga en fabrik för elbilar i Slovakien, en investering på mer än 12 miljarder kronor. 

Denna snabba omställning i bilbranschen bör fungera som en signal till den svenska staten om att inte subventionera eller intervenera i onödan på en marknad som inte längre behöver det. 

Staten bör också skapa klarhet kring vad som gäller framåt för beskattningen av elbilar. En så kallad kilometerskatt har diskuterats för att kompensera staten för de skatteintäkter som går förlorade när allt fler svenskar väljer att köra på el. Bränsleskatter inbringar varje år tiotals miljarder kronor till statskassan.

Någon sorts avgift måste sannolikt införas för att täcka den elektrifierade bilismens kostnader, men systemet får inte utformas på ett sätt som slår ihjäl skiftet från fossilt till el. Det har vi inte råd eller tid med. Ministerrådet ställde sig i veckan bakom Europaparlamentets beslut om att försäljningen av fossildrivna bilar i EU ska upphöra efter 2035. Om något måste det marknadsdrivna skiftet mot en grönare bilism snabbas på.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?