ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Det som sker är parlamentarism

  • Foto: Maja Suslin/TT

Betydelsen av att oppositionspartierna nu enas om ett välfärdspaket kan inte överskattas. Inte för att det är mycket pengar till kommunerna, för det är det inte. Inte heller för att två illa förankrade reformer – utvecklingsåret och ingångsavdraget – stryks.

Det betydelsefulla i onsdagens besked, att oppositionen samlats i en majoritet för att ändra i januariöverenskommelsen, är att parlamentarismen segrar. Det handlar om att en regering behöver stöd i riksdagen. Det räcker inte med att man befinner sig i regeringsställning, man måste få igenom sin politik också.

Januariöverenskommelsen täcker inte alla områden i politiken, men det är januaripartierna själva som har bestämt vilka områden som ska omfattas. Oppositionen har inte tillfrågats.

Om det hade handlat om en regering som förfogar över ett tillräckligt stöd i riksdagen hade detta inte varit några problem, då behöver man inte bry sig om någon opposition. Men regeringen har inte majoritet. Den har tillträtt på premissen att Vänsterpartiet aldrig skulle göra gemensam sak med övriga oppositionspartier, särskilt inte i budgetfrågor.

Nu vet vi att denna premiss var felaktig. 

Det går att invända allt möjligt. Som att undra vad oppositionspartierna egentligen har gemensamt. Eller fråga sig varför Jonas Sjöstedt alls släppte fram Stefan Löfven som regeringsbildare fast det stod svart på vitt att han inte tänkte ge Vänsterpartiet något inflytande.

Men faktum kvarstår, att en minoritet inte kan avtala bort en majoritet.

När företrädare för januaripartierna nu talar om kaos och om att ”budgetramverket bryts sönder” behöver man inte bli orolig. Detta ramverk har aldrig varit till för att en minoritetsregering ska kunna arbeta i fred, utan för att budgetar inte ska skena i väg åt fel håll. Meningen har aldrig varit att man inte ska kunna förändra poster uppåt eller nedåt, utan att det ska rymmas under de tak som har slagits fast. Det ska alltså vara finansierade förslag.

Under hela enkammarriksdagens historia och fram till 2010 har ingen regering tillträtt utan att ha säkrat ett parlamentariskt stöd. Det fungerade därefter någorlunda under Reinfeldt II och fungerade tack vare decemberöverenskommelsens anda under Löfven I. Men efter valet 2018 bildades en regering som gjorde gällande att man hade beslutskraft, men som inte hade det.

För Centerpartiet är detta ett stort bakslag. De två integrationsrelaterade reformer som är C-märkta, en grundläggande förändring av Arbetsförmedlingen och slopade arbetsgivaravgifter de första åren, är borta. De saknade förankring i riksdagen. Och doktrinen att ”ytterkantspartier” kan uteslutas från makten – ”vi krokar av Vänsterpartiet”, som Annie Lööf sa – är nu motbevisad.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer