1515
Annons

Det måste kosta att hota kunder

LEDARE. Konflikten om bomullen i Xinjiang kan bli ett definierande ögonblick för relationen mellan Kina och väst.

Foto:Ju Peng

Styrkan i modern global handel är att den främst drivs av ekonomiska, snarare än politiska, intressen. Men med de senaste årens ökade spänningar mellan Kina och väst prövas den styrkan. Det visar det tryck Kina nu utövar mot internationella bolag som H&M, Adidas och Nike för att de ställer krav på hållbar produktion.

Enligt BBC (29/3) har regimen sagt att H&M inte kommer kunna tjäna några pengar i Kina om de vägrar köpa bomull från Xinjiang-provinsen. Det är ett hot, och man hotar inte sina kunder till underkastelse. 

Samtidigt har Peak Performance hamnat i en rävsax då deras kinesiska ägare Anta Sports har beslutat lämna hållbarhetsorganisationen Better Cotton Initiative (BCI)  (Di 6/4). Det är en sammanslutning som motsvarar 22 procent av världens bomullsproduktion.

H&M, som är med i BCI, stoppade i höstas inköp av bomull från Xinjiang på grund av uppgifter om tvångsarbete, vilket man var ”väldigt oroad” över. När Kina nu slår tillbaka beror det på de sanktioner som USA, EU, Kanada och Storbritannien nyligen infört i protest mot behandlingen av uigurer i Xinjiang-provinsen.

Den kinesiska regimen vidhåller att inget tvångsarbete äger rum och att sanktionerna därmed saknar grund. Men det övertygar inte. Väst har länge verbalt markerat mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter, Kina har i sin tur hävdat att det är landets ensak hur man bedriver inrikespolitik. Och så har man fortsatt göra affärer.

Denna pragmatism byggde på den västerländska förhoppningen att affärer på sikt skulle skapa politisk förändring. Istället går utvecklingen åt motsatt håll. Konflikten om bomullen i Xinjiang kan bli ett definierande ögonblick för relationen.

Peak Performance, som grundades av svenskar, köptes 2018 av finländska Amer Sports. Där ingår även starka varumärken som Atomic, Wilson och Salomon. 2019 köptes Amer i sin tur av kinesiska Anta Sports, som är noterat på Hongkongbörsen. Största ägare är Anta International Group Holdings (registrerat på Jungfruöarna) med drygt 50 procent.

Knäckfrågan är nu hur man som nordiskt bolag med en tydlig hållbarhetsprofil, som Peak Performance, hanterar det faktum att ägaren Anta lämnar BCI för att kunna köpa bomull i Xinjiang. Anta blev medlem så sent som 2019.

Till Di skriver Peak Performance i mejl (6/4) att de inte tolererar någon form av tvångsarbete ”oavsett var i världen”. De skriver vidare att frågan är tydligt reglerad i Amer Sports Etiska Policy. Men Amer ägs av Anta, som har ändrat sin policy. Om Anta tvingar alla sina varumärken att ignorera hållbarhetskrav, som de BCI står för, kan det leda till att väst tvingas ge upp den pragmatiska syn som länge gällt för kinesiskt ägande. Om det blir påtagligt att det faktiskt spelar roll om ägaren är finsk eller kinesisk. 

Antas hållning är förstås förankrad hos de kinesiska storägarna. Men det är märkligt att institutionella ägare som Vanguard och Blackrock inte har yttrat sig. Det går an att kräva diversifierad styrelserepresentation i EU och USA, och på lösa grunder underminera AB Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg. Men i de stora frågorna tiger världens största fonder. 

Det är inte företagens uppgift att driva en politisk agenda. Men de kan ställa krav på sina leverantörer för att tillgodose kundernas krav. Rimliga arbetsförhållanden är ett sådant, som företagen också kan sätta kraft bakom. 

Globaliseringens legitimitet har byggt på att den lyfter fler ur fattigdom, och att arbetsförhållanden successivt förbättras. De senaste årens ökade fokus på hållbarhet har stärkt den trenden. Men det är konsumenternas preferenser som styrt utvecklingen, inte politiska regimers egenintresse.

Den viktigaste lektionen i marknadsekonomi är att efterfrågan styr, inte tillgången. H&M och andra bolag, som till skillnad från Peak Performance kan välja sina hållbarhetsregler, bör inte böja sig för hot om att de inte kommer kunna göra affärer i Kina. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera