1515
Annons

Det går inte att lita på skattepolitiken hos S

Ett bråk har uppstått mellan Moderaterna och finansmarknadsminister Max Elger (S). Det handlar om huruvida Socialdemokraterna vill återinföra fastighetsskatten eller inte. Max Elger säger att ”det aldrig har varit sant”, det som Moderaterna säger.

RÄTT ATT VARNA. Max Elger (bilden) slår tillbaka mot M-budskapet att fastighetsskatten skulle kunna återinföras vid en vänsterseger. Men hans regeringskollega Anders Ygeman har drivit frågan i sin egenskap av ordförande för partiets Stockholmsdistrikt.
RÄTT ATT VARNA. Max Elger (bilden) slår tillbaka mot M-budskapet att fastighetsskatten skulle kunna återinföras vid en vänsterseger. Men hans regeringskollega Anders Ygeman har drivit frågan i sin egenskap av ordförande för partiets Stockholmsdistrikt.

En typisk skattediskussion med S brukar följa ungefär detta mönster: Hög socialdemokrat säger att en viss skatt borde höjas eller införas. Man låter partifolket få känna att det finns en skillnad mellan S och de borgerliga – skattepolitiken. Det är viktigt för den moraliska sammanhållningen. Samtidigt är man noga med att inte presentera särskilt många detaljer. Och om en skattefråga skulle leta sig upp till en S-kongress så ser man till att beslutet blir så pass diffust att handlingsfriheten för partiledningen finns kvar.

Sedan kommer del två i förloppet: Moderaterna säger att om man ska vara säker på att man inte ska få en viss skattehöjning så ska man inte rösta på S. Då säger Socialdemokraterna: Något sådant förslag finns inte, det är bara högerns skrämselpropaganda. På så sätt kan S både äta kakan och ha den kvar.

För de egna sympatisörerna visar man upp en vilja att prioritera välfärd före låg skatt. För mittenväljarna – de potentiella blockbytarna – betonar man att man inte vill höja skatterna ”för vanligt folk”, som man brukar säga.

Det som nu har hänt följer samma mönster, med ett undantag: att Socialdemokraterna blir livrädda. Just fastighetsskatten är speciell. Det är den skattefråga som en socialdemokratisk partiledare faktiskt har erkänt som betydelsefull för en S-förlust (Göran Persson beträffande valet 2006).

Om man ska vara noga säger Moderaterna i sin valaffisch endast att de fyra partierna till höger är överens om nej till återinförd fastighetsskatt. Och Moderaterna påstår inte att S säger ja till fastighetsskatt, utan endast att det är oklart om vad partierna på vänstersidan är överens om. Och Vänsterpartiet vill onekligen införa fastighetsskatt på lite dyrare villor.

En gång i tiden var höjda skatter för alla en del av den officiella S-politiken, som när Mona Sahlin sa att det är häftigt att betala skatt. När en betydande inkomstskattesänkning gjordes under Göran Perssons tid fick den därför maskeras som ”kompensation för egenavgifter”.

Sedan har debatten förskjutits – efter alliansvalet 2006 är höga skatter inte längre något att vinna val på. Socialdemokraterna vill därför betona att det inte är vanligt folk som ska få högre skatter. Det är alltid de rika som ska betala. De skattehöjningar som har genomförts har konstruerats på det sättet, exempelvis nedtrappningen av jobbskatteavdraget vid högre inkomster. Det höjer marginalskatten tydligt för högre inkomstskikt men ska inte märkas för potentiella S-väljare.

När rutavdraget skulle begränsas 2015 var man noga med att göra förändringarna så att ”vanligt folk” som använder rutavdrag inte skulle drabbas, utan endast de som använder det för exempelvis poolrengöring och hemmakockar.

Men hela tiden ligger skattehöjningarna där. Om det inte är överindexering av bensinskatten så är det plastpåseskatt eller kemikalieskatt på elektroniska apparater.

Ibland är motståndet i riksdagen är svagt, som när bankskatten infördes från 1 januari i år. Den hade funnits i flera varianter, och motiverats av olika skäl. Först skulle den finnas för att finansiera försvaret, sedan talades det om att den skulle kompensera för att bankerna enligt regeringen inte har betalat tillräckligt för sin del av den samhällsekonomiska risken. Och nu har den införts utan någon särskilt bra motivering. Det är en skadlig skatt som redan innan den infördes fick Nordea att flytta sitt säte till Finland.

Man skulle kunna tro att Magdalena Andersson är en garant för att skadliga skatter inte återinförs. Hon var statssekreterare på Finansdepartementet när arvsskatten avskaffades.

Men så satte hon sig som ordförande i en S-grupp som föreslog en kraftigt höjd skatt på investeringssparkonton i fjol sommar. Och hennes parti tog in ett underlag från Riksdagens utredningstjänst om att ISK skulle få ett tak på 100.000–200.000 kronor. Belopp över något av dessa gränsvärden skulle då beskattas med 30 procent. Av just detta blev inget, men skattesatsen på ISK-sparande hade redan höjts.

Det finns all anledning att varna för Socialdemokraternas skattepolitik.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Risktagandet gynnar oss alla

Få sektorer illustrerar så tydligt de binära effekterna av risktagande som bioteknik.

VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.
VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.Foto:Isabell Höjman

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera