1515
Annons

Det finns visst en militär lösning

Den som följde rapporteringen från Israel under helgen kunde läsa om en tilltagande militärteknologisk succé. Raketbeskjutningen från Gaza har kommit och gått genom åren och nu var den massiv. Enligt Israel avfyrades 600 missiler med start fredag kväll.

Man kan tänka sig vad som skulle hända om Vellinge kommun fyrade av 600 raketer mot Malmö eller Tyresö mot Stockholm. Sjukhusen hade översvämmats.

Så vad hände i Israel? Fyra civila dog, de första israeliska civila förlusterna sedan Gazakriget 2014. Det är fyra enskilda tragedier, men en liten förlust i förhållande till anfallet.

Orsaken är missilförsvaret Iron Dome som är i tjänst sedan 2011. 

Israel har 10 enheter. Var och en skyddar 230 kvadratkilometer, en yta ungefär av Stockholms storlek. Systemet är utvecklat av israeliska Rafael i samarbete med amerikanska Raytheon. Det körs ut med lastbil, är lätt att flytta och skyddar även mot artillerigranater.

Enligt tillverkaren är träffrekvensen hittills 90 procent, eller 1300 nedskjutna missiler genom åren. Tillsammans med de mer kraftfulla missilförsvarssystemen i det som går under namnet David's Sling har Iron Dome lyckats skydda israelisk civilbefolkning i en politiskt och militär svår miljö.

Man kan tycka olika i konflikten mellan palestinier och israeler. Och man kan önska och verka för att parterna ska nå en fredlig lösning. Det har omvärlden med skiftande förhoppning gjort sedan 1948. Men just nu finns ingen fredlig lösning mellan terrororganisationerna Hamas och Islamiska Jihad och Israels regering.

Man säger ibland att det inte finns en militär lösning. Den som säger så har inte förstått våldsanvändningens ursprung. I brist på verklig fred lever Israel i en mycket handfast och konkret militär lösning och den är bokstavligen existentiell. Utan smart teknik, välutbildade soldater, hög stridsmoral, en underrättelsetjänst i världsklass och en högteknologisk och stark ekonomi hade landet inte funnits. Visst, USA spelar roll men den ska inte överdrivas. USA har aldrig gett försvarsgarantier till Israel och israelerna har fått utkämpa sina krig på egen hand.

En annan aspekt är att om israelerna i dag hade saknat skydd mot missilregnet hade den militära konflikten eskalerat med ny ockupation av Gaza-remsan och troligen södra Libanon och ett mycket mer dödligt markkrig. Och utan missilskydd hade européerna hade aldrig vågat åka till Tel Aviv på Eurovision.

USA meddelade oväntat i vintras att landet köper in Iron Dome. Systemets prestanda har överraskat många bedömare. USA sägs också ha tappat tålamodet med utvecklingen av sitt eget missilskydd och har förhoppningar om att israelisk teknik snabbare ska kunna skydda också mot de nya ryska kryssningsmissilerna som går blixtsnabbt på låg höjd och i oregelbunden bana. Om det lyckas ritas maktbalanserna om igen och till demokratiernas fördel. Det blir till exempel mycket svårare att skapa ett dödligt säkerhetsvakuum som det syriska om västmakterna har skydd mot kryssningsmissiler.

Israel är inte ensam om att leva med och i en militär lösning. Det gör alla stater, men mer eller mindre akuta. Under kalla kriget levde till exempel Sverige i en egen helt nödvändig militär lösning för att ensam avskräcka sovjetisk aggression, samt inofficiellt under USA:s kärnvapenparaply.

Alla regioner har sina geografier som präglar militärt tänkande. Östersjön är litet, grunt, bräckt och har ett säreget språngskikt på 60 meters djup mellan sötvatten från älvarna och saltvatten från Nordsjön där skickliga ubåtsbesättningar kan gömma sig. Det där var vi bäst på. Svenskarnas militärteknologiska inriktning fram till 1989 var att med flyg och flotta flytta det eventuella kriget så långt ut till havs som det bara gick och använda de många öarna som sköld. 

Nu har Sverige tänkt om vad gäller hotet från öst och åter börjat definiera den militära lösningen som viktig, kanske till och med existentiell i vissa kretsar. Tidningarna ritar räckviddscirklar runt ryska missiler i Kaliningrad. Här inger Israel hopp. Ett litet land, i samarbete med andra, kan utveckla teknik för att skydda sig, bli bäst på underrättelsetjänst och utbilda nya generationer soldater. Ge aldrig upp.


Moderaterna tog Sverige in i Nato

I riksdagens stillsamma Natodebatt uttryckte sig Ulf Kristersson berömmande om Magdalena Andersson för hennes arbete med Natoprocessen.

NATODEBATT. Magdalena Andersson skriver historia för att hon lyckades ändra sitt partis inställning i Natofrågan. Men det hade inte gått utan Ulf Kristerssons insatser.
NATODEBATT. Magdalena Andersson skriver historia för att hon lyckades ändra sitt partis inställning i Natofrågan. Men det hade inte gått utan Ulf Kristerssons insatser.Foto:Henrik Montgomery

Inte utan orsak. Ställningstagandet blev extra svårt för S på grund av den ideologiska överbyggnad som alliansfriheten har utgjort inom partiet.

Med tiden har Natomotståndet inom S cementerats stenhårt, på ett principiellt plan. Ett medlemskap har betraktats som något som inte behöver bli aktuellt. Därför har det varit gratis för den annars pragmatiska socialdemokratin att låta denna fråga bli dogmatisk. 

I stor utsträckning har den svenska Natoprocessen därmed handlat om att följa socialdemokratins inre konvulsioner. Detta förminskar inte Magdalena Anderssons omsvängning, insatsen blir snarast imponerande.

Men man ska inse att beslutet inte hade varit lika väl förberett, förmodligen inte ens möjligt, utan Moderaternas metodiska arbete för att trycka på i Natofrågan och för att öka kunskapsnivån om säkerhetspolitiska vägval generellt.

Trots att Moderaterna i alliansregeringen låg lågt med att kräva ett Natomedlemskap skedde viktiga förändringar. När Fredrik Reinfeldt läste upp sin första regeringsförklaring hade Göran Perssons ”alliansfriheten har brett folkligt stöd” ändrats till formuleringen att ”Sverige är militärt alliansfritt”. Successivt försvann även sådana konstateranden.

I Försvarsberedningen, där Karin Enström (M) var ordförande samtidigt som Sten Tolgfors (M) var försvarsminister, enades man om solidaritetsförklaringen mot nordiska länder och EU-länder. Där fanns formuleringen ”ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt”.

I försvarsbeslutet 2009 fanns inte alliansfriheten med som ett centralt tema, vilket den rödgröna oppositionen protesterade mot.

När Stefan Löfven tillträtt återkom alliansfriheten och formuleringen att den ”alltjämt tjänar vårt land väl” samt att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Och så fortsatte det in i Magdalena Anderssons regeringstid.

Det fanns ingen intern S-process för att underlätta en ompositionering. Inga uppmjukade formuleringar. Intrycket är snarast att för varje nytt försvarssamarbete med Nato eller USA som presenterades så blev motståndet till ett formellt medlemskap alltmer kategoriskt.

Fotarbetet skedde helt hos oppositionen. I sitt installationstal 2015 som moderatledare krävde Anna Kinberg Batra att ett Natomedlemskap skulle utredas. Så blev det också, men regeringen förbjöd utredaren att förespråka Natomedlemskap. Ändå blev utredningens slutsatser en bas för dagens Natoomsvängning. 

När Ulf Kristersson i mars i år skrev en debattartikel med rubriken ”S har inte längre veto mot svenskt Natomedlemskap” dömdes den ut som ansvarslös av S-debattörer. De upprördes över att M gjorde säkerhetspolitiken till en valfråga. För de flesta andra var det dock uppenbart vad moderatledaren ville åstadkomma.

Med utspelet satte han press på Socialdemokraterna med den underförstådda uppmaningen: Ta steget nu eller så blir det riktigt besvärligt! Strax därefter åkte Magdalena Andersson och Ulf Kristersson gemensamt till en Natoövning i Nordnorge. 

Några kommentatorer sa att stämningen måste ha varit spänd på Norgeresan efter debattartikeln. Men givetvis visste både Andersson och Kristersson att utspelet var en nödvändig igångsättare. 

Räkna med att S försöker dra nytta av beslutet, det lär heta att Socialdemokraterna är ett parti som klarar av att fatta rätt beslut i rätt tid.

Socialdemokraterna lyfter gärna fram hur Ingvar Carlsson (S) hjälpte den borgerliga regeringen med krisuppgörelsen 1992. Att man ryckte in för att rädda svensk ekonomi under en borgerlig regering är en del av ett återkommande S-narrativ.

Moderaterna är mer återhållsamma med att framhäva sina insatser i opposition. Så för att det ska bli sagt: Moderaternas agerande var avgörande för att Socialdemokraterna skulle ändra sig om Nato.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?