1515

Det är Miljöpartiet som är problemet

Att sitta i regeringen ger ett oöverträffat politiskt inflytande. Det kan låta som en självklarhet, men behöver ändå sägas, eftersom det under januariavtalets tid var populärt att hävda att en avtalsrelation till regeringen ger stort inflytande. Alltså att man som stödparti har makten att dra undan mattan för regeringen när man inte är nöjd. Och när en regering saknar majoritetsunderlag i riksdagen får den samlade oppositionen stora möjligheter att få igenom sin politik.

SPRÅKRÖR MED MAKT. Miljöpartiet har vridit regeringens politik i en industrifientlig riktning och har fått fälla avgörandet i viktiga regeringsbeslut.
SPRÅKRÖR MED MAKT. Miljöpartiet har vridit regeringens politik i en industrifientlig riktning och har fått fälla avgörandet i viktiga regeringsbeslut.Foto:Duygu Getiren

Regeringen är alltså inte så mäktig när den styr i minoritet. Men om man som mindre parti får välja mellan att vara med i regeringen eller stå utanför är det ingen tvekan om vad som ger det största inflytandet över dagspolitiken. Det har Miljöpartiet förstått sedan många år och en regeringsmedverkan har varit en uttrycklig strävan.

Sedan 2014 sitter de också i regeringen, och har sannerligen använt sitt inflytande. Det märks i beslut och förhållningssätt som rör industripolitik, energiförsörjning, skogsfrågor och migration.

En minoritetsregering kan inte vara säker på att få igenom sin budget och inte heller på att lagförslag godkänns. Men regeringskansliet förfogar över stora utredningsresurser med hundratals specialkompetenta tjänstemän. Regeringen styr utnämningspolitiken självständigt och styr myndigheter via instruktioner och regleringsbrev. Regeringens strategier och prioriteringar fortplantar sig effektivt ut i statsapparaten.

Myndigheter och statliga företag ”läser av” politikerna och anpassar sin inriktning.

Vissa beslut är rena regeringsärenden. Exempelvis gruvtillstånd hamnar ofta hos regeringen. 

Det senaste beslutet om kärnavfall är ett annat tydligt exempel. Formellt var det ett beslut att utöka mellanlagringen i Oskarshamn, i praktiken innebar det att man skjuter upp beslutet om slutförvar i Östhammar. Det är ett slag mot fortsatt kärnkraftsproduktion. Det är svårt att tro att detta skulle ha hänt om det inte var för Miljöpartiet.

Sommarens industripolitiska skandal är givetvis cementproduktionen på Gotland. Vid ett första påseende är det ett domstolsbeslut i ett tillståndsärende. Inget som politikerna ska lägga sig i.

Men så ser inte miljölagstiftningen ut i Sverige. Regeringen har möjlighet att ta över besluten i stora tillståndsärenden, även om det är omstritt huruvida det är tillåtet i det skede som Cementaärendet befann sig i.

Men avslaget på Cementas ansökan har avslöjat vilka brister som finns i svensk industripolitik. Intrycket är tydligt: Regeringen hade inte någon strategi för materialförsörjningen i byggbranschen, trots att infrastruktur är ett så viktigt politikområde. 

Nu har SvD:s ledarskribent Peter Wennblad avslöjat en rapport från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) som varken myndigheten eller regeringen gett offentlighet åt tidigare. Den beställdes av regeringen efter domstolsavslaget, blev klar för två veckor sedan och är en förödande analys av konsekvenserna vid en nedlagd kalkbrytning vid Slite. SGU påpekar att fyndigheten där är ett riksintresse. Det går inte att ställa om på kort sikt till någon annan svensk täkt, det är mycket svårt att ställa om till importerad cement och återvunnen cement är inte att räkna med, inte heller andra betongbindemedel än cement.

Den här krisen har regeringen gått rätt in i. Miljöpartiet var till att börja med mycket nöjda med läget. Per Bolunds statssekreterare vidarebefordrade en tweet (23/7) om att Cementa hade gjort en dålig ansökan. Sedan tvingades Per Bolund meddela regeringens beslut att med en speciallag förlänga brytningstillståndet ett knappt år.

Miljöpartiet har tillåtits få ett oproportionerligt inflytande över regeringens politik. Partiets avtryck i regeringen präglas av klimatnationalism (nej till utsläpp i Sverige oavsett om det leder till högre någon annanstans) och allmänt utvecklingshyckleri (ja till elbilar men nej till fossilfri energiproduktion och brytning av batterimetaller).

I miljöpartisternas självuppfattning ingår att man ska söka sig till makten. Hos dem finns ingen princip om att det är bättre att stå utanför makten om man inte får igenom all sin politik. Varje beslut som man lyckats påverka är en seger, även om man hade velat gå mycket längre. Detta arbetssätt skiljer Miljöpartiet från andra småpartier. De hoppar inte av bara för att de går på en motgång.

Så om de ska bort från makten är det väljarna som måste se till det.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?