ANNONS:
Till Di.se

Det är inget skambud, det är socialdemokrati

  • EN VECKA TILL. Annie Lööf ska förhandla vidare med S, att döma av talmannens besked på tisdagen att han ”har fått information om att flera partier ska inleda förhandlingar om regeringsfrågan”. Därför får Stefan Löfven förlängd till på måndag. Foto: Tove Eriksson/TT

På tisdagen kommenterade Annie Lööf det svar hon har fått från Socialdemokraterna. Hon kallade det ett skambud. Det är det säkerligen inte, utan enbart uttryck för socialdemokratisk politik.

Centerpartiets kravlista omfattade bland annat friare hyressättning, uppluckrad arbetsrätt, säkerställd valfrihet i välfärden, kraftigt sänkta marginalskatter, gårdsförsäljning av alkohol, slopade bygglov på landsbygden. Kraven gick på tvärs mot decennier av socialdemokratisk politikutveckling.

Att Socialdemokraterna inte vill gå Centerpartiet till mötes var väntat. De bägge partierna har inga beröringspunkter på dessa sakområden, som kännetecknas av att marknad finns vid den ena änden av värderingsskalan och regleringar vid den andra.

Annie Lööfs lista var på samma gång verklighetsfrämmande och rimlig. Verklighetsfrämmande för att den sändes just till socialdemokratin. Rimlig för att dess innehåll grundar sig i en gemensam syn hos 60 procent av riksdagsmandaten.

Centerledaren säger på tisdagseftermiddagen i ett debattinlägg i Aftonbladet att hon är beredd att ge S en chans att möta upp Centerpartiets krav på politiska reformer, men att hennes parti kommer att rösta nej till Stefan Löfven om det svar som S lämnat skulle vara slutgiltigt. 

Hon påpekar att hennes parti inte krävt ministerposter utan enbart sådant som ”skulle göra att Sverige på väsentliga punkter skulle utvecklas i en bättre, mer liberal och grönare riktning”. Som om det skulle vara lättare för Stefan Löfven att helt byta politik än att dela ut ministerposter till C.

När Annie Lööf först berättade om sin kravlista för en vecka sedan sa hon: 

”Vi måste komma ifrån den här diskussionen om att C måste släppa fram olika statsministrar. Vi kommer att släppa fram statsministrar som uppfyller den politik vi tycker är angelägen och viktig.”

Detta anmärkningsvärda uttalande förpliktar. Den är ett uttryck för den linje som Annie Lööf nyligen växlade över till, att börja prata sakpolitik (vilket de flesta andra partier hade gjort hela tiden, särskilt M). Men om det nu är sakpolitik som ska avgöra måste frågan ställas varför Annie Lööf inte vill rösta ja till eller åtminstone släppa fram sin egen statsministerkandidat, Ulf Kristersson. Han kommer ju i huvudsak att uppfylla den politik C ”tycker är angelägen och viktig”.

Annie Lööf skriver i Aftonbladet att ”med Socialdemokraternas nuvarande ingång är risken för stor att S kommer att dra frågor i långbänk och inte genomföra de strukturreformer som är nödvändiga för Sverige”. Men om dessa strukturreformer är nödvändiga, varför söker hon sig inte till de partier som genast kan genomföra dem?

Diskussionen handlar inte om vem som sa vad före valet eller om någon har ändrat sig eller begått ett svek. Det handlar om majoriteter i sakfrågor och Sveriges behov av reformer. Blockgränsen i Sverige, vad man än tycker om den, beskriver tämligen väl var skiljelinjen går i svensk politik. I sakfrågor, beträffande reformer.

Det är därför det skorrar så illa när en partiledare på ena sidan gränsen är upprörd över att ett parti på den andra sidan inte anpassar sig fullständigt.

Ett antal samhällsproblem skulle kunna lösas med breda uppgörelser. Varje regering har en plikt att i viktiga sakfrågor söka de majoriteter som bäst kan åstadkomma en god lösning.

Men när ett av riksdagens mindre partier väljer, av skäl som inte har med sakfrågor att göra, att i första hand vända sig till riksdagens största parti, som har en helt annan inställning på område efter område – då blir det rimligen svårt för väljarna att begripa.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies