ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Den parlamentariska stabiliteten är en illusion

  • INGEN MAJORITET. Stefan Löfven, Isabella Lövin, Annie Lööf och Jan Björklund – partiledarna som slöt januariöverenskommelsen. Vänsterpartiet är inte utan inflytande, tvärtom. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. Den politiska krisen runt Arbetsförmedlingen visar nästan övertydligt vad det innebär att landet styrs av en minoritetsregering. En sådan måste alltid vara beredd på att söka majoriteter i riksdagen, och när man inte gör det riskerar regeringen att falla.

Detta kan låta som självklarheter, men i svensk debatt finns en omhuldad myt beträffande minoritetsregeringar. Den går ut på att det normala i Sverige är minoritetsregeringar och att det går utmärkt att regera ändå, bland annat tack vare särskilda omröstningsregler för budgeten.

Men fram till 2010 har det antingen varit majoritetsregeringar eller minoritetsregeringar med majoritetsunderlag. Den klassiska socialdemokratiska regeringen hade stöd av VPK och under några år på 1990-talet av Centerpartiet. Åren 1998–2002 stödde sig Göran Persson på ett underlag bestående av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Borgerliga regeringar har regerat i majoritet fram till 2010. Bildtregeringen 1991–1994 hade ett stadigt stöd av Ny Demokrati, även om det skedde vissa skärmytslingar och man talade inte utåt om samarbetet.

Det som hände 2010 var att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Fredrik Reinfeldt regerade vidare men det blev en reformlös mandatperiod. Förslaget om ett femte jobbskatteavdrag, som skulle ha införts under den perioden, lades aldrig fram, mycket på grund av att det inte hade stöd av Sverigedemokraterna.

Mandatperioden 2014–2018 klarades för att oppositionen lovade att inte rösta ned regeringens budget.

Och nu regeras Sverige med hjälp av januariöverenskommelsen.

Detta samarbete marknadsfördes som en mycket stabil lösning, trots att de fyra partierna inte har en majoritet av riksdagsmandaten. Det bygger på antagandet att Vänsterpartiet aldrig skulle göra gemensam sak med borgerliga partier.

Men nu vet vi att det är precis det som kan hända. Kanske blir det till slut inget misstroende mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Men i så fall beror det på att Moderaterna inte vill markera mot regeringen i just den här frågan, eller på att Jonas Sjöstedt förklarar sig nöjd med eftergifter som regeringen kan komma att göra.

Men om regeringens kris avvärjs så är det i varje fall inte för att det skulle vara otänkbart för Vänsterpartiet att göra gemensam sak med M, KD och SD.

Januariöverenskommelsen har fått kritik för att den knyter ihop partier som inte alls delar uppfattning på centrala politikområden. Den har kritiserats från vänster för att den tvingar regeringen att lägga fram liberal politik. Den har kritiserats från andra hållet för att januarikonstellationen inte avspeglar den högermajoritet som egentligen finns i riksdagen.

Men nu ser vi att samarbetet inte ens förmår leverera stabilitet – det som var ett av de viktigaste argumenten för samarbetet.

Myten om minoritetsregerandet har mer och mer blivit ett socialdemokratiskt narrativ, i takt med att partiets väljarstöd har avtagit. Detta resonemang har behövts eftersom det inte längre finns förutsättningar för en vänstermajoritet. Socialdemokraterna hade en mycket olycklig tid under oppositionsåren 2006–2014 och vill inte hamna där igen. Två år, 2015 och 2019, har Socialdemokraterna regerat på en borgerlig budget. Stefan Löfven har överlevt flera politiska kriser, bland annat misstroendehot. Han har avsatt ministrar på order av oppositionen men alltid stått ut med förnedringen – det viktigaste är att vara kvar i Rosenbad.

Januariöverenskommelsen är ett resultat av Socialdemokraternas oöverträffade förmåga att maktmanövrera i kombination med att Centerpartiet och Liberalerna hade bestämt sig för att ett stöd till Ulf Kristersson skulle innebära makt åt Sverigedemokraterna.

Men det är lätt att konstatera att en alliansregering eller Ulf Kristerssons ”3–2–1-lösning” hade blivit mer stabil än den nuvarande konstellationen. Den skulle visserligen kunna fällas om vänstersidan och Sverigedemokraterna gjorde gemensam sak, men det är ändå mindre sannolikt. Detta med tanke på att de borgerliga partierna och SD sedan några år har i stort sett samma ekonomiska politik.

C och L var noga med att regeringssamarbetet inte skulle underställas Vänsterpartiets inflytande. Men det är precis vad som hände. Centerpartiets och Liberalerna lovade något som de från början visste var felaktigt. Sådant brukar väljarna ogilla.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer