Etiketten är undantagslöst en beskrivning av en person som accepterar eller bejakar socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Eftersom socialdemokraterna inte är liberaler och är kompakt ointresserade av liberalismens idétraditioner har de inga synpunkter i övrigt på den riktige liberalens politiska ställningstaganden, de kan vara till vänster eller till höger, socialliberala eller nyliberala. Sådant kvittar.
En ”riktig liberal” är en politisk slav som lever i ett lydrike under S. Eller varför inte kalla det en buffertzon.
Det där förstod till slut de riktiga liberalerna som samlades i det en gång breda Folkpartiet. De bestämde sig för att ha en egen vilja och egna idéer om livet och vann 1976 makten tillsammans med C och M. En statskupp, viskade de socialdemokratiska tjänstemännen som maktskiftades ut från regeringskansliet.
Självständigheten gjorde Folkpartiet till ett vitalt och viktigt parti under många decennier. Både Westerbergeffekten i valet 1985 och Leijonkungen 2002 var exempel på folkpartiledare som tydligt inte inordnade sig under S. Bengt Westerberg var en ekonomiskpolitisk högerytter i den tidens ekonomiska frågor. Lars Leijonborg var den förste partiledaren som kulturkrigade från höger med förslaget om språkkrav för medborgarskap.
I dag har ”mitten” fått samma innebörd som den ”riktige liberalen”. När socialdemokrater och DN:s ledarsida beskriver mitten i svensk politik är den alltid en politisk gruppering som tjänar S. Samma makthierarki gäller när Centerpartiet talar om sin variant, den ”breda mitten”. Hur smal den än blir är den breda mitten ett kodord för partier, eller i alla fall ett parti, som accepterar eller bejakar en socialdemokratisk statsminister och som vill leva i ett lydrike.
Likadant är det med de kulturskribenter som vinglar mellan utställningar, författaraftnar och sina egna politiska fördomar. För dem är mitten i svensk politik alltid och utan undantag ett sittunderlag för socialdemokrater.
När den nye partiledaren för Liberalerna Johan Pehrson satte egna ord på sin position var det därför förlösande. Han har på kort tid visat att han har sinne för humor och timing, men begreppet ”den långa mitten” var mer än en kvick anspelning på sin längd under en tv-debatt. (Han mäter 197 cm.)
Pehrson har provat livet i lydriket och bestämt sig för att aldrig återvända dit. I likhet med halva ledningen för L ogillade han att partiet släppte fram en S-regering i januari 2019, men han stannade lojalt kvar och arbetade som gruppledare med det politiska innehållet i de 73 januaripunkterna. Hans slutsats var att det inte går att bedriva politik som försöker kortsluta en fjärdedel av riksdagen. Det slutar i kaos, gång på gång.
Han vet också att det pågår en ekonomiskpolitisk radikalisering i vänsterpartierna. Socialdemokraternas demagogiska och falska kampanj mot utbildningsföretagen tycks bara bli värre. Miljöpartiet fjärmar sig alltmer från pragmatismen och har gått in i ett slags stabsläge med idéer om en tio år lång grön lockdown. Det ena språkröret uttalade förra helgen att partiet ska ”göra kaos” med alla som motsätter sig ”klimaträttvisa”. Vänsterpartiet vill förstatliga banker, bostadsföretag, energiföretag, gruvor, transport och kommunikationer. Att förstatliga alla välfärdsbolag är bara början. Och detta gäng väljer C eftersom partiet upplever att kampen mot SD är den enda fråga som deras väljare prioriterar. Problemet för C är att väljare inte är några politiska strateger, att riksdagsarbete inte handlar om att kampanja mot SD och att C:s strategi gör att man utgör drygt tio procent av en socialistisk allians. Lycka till med det.
Ingenting tyder på att motsättningarna till vänster kommer att minska efter valet. Om de fyra vänsterpartierna gör ett bra val kommer kaoset bara att öka då alla förväntningar ska infrias.
Den långa mitten ser att den politiska mitten i Sverige är en borgerlig kraft. Den ser ända bort till villamattorna i Örebro och förstår att mittenväljare uppskattar ordningsskolan för sina barn och att skötsamhet premieras, att de självklart vill hjälpa samhällets olycksbarn men att flit ska löna sig, att de inte vill straffbeskattas för att de investerar tid och pengar i sin egendom, att företagsidéer och framtida vinster är ett livselixir och att medelsvenssons medelklassliv i en medelstor stad är rena drömmen som är värd att vårda.
Den långa mitten ser också att samarbetsmöjligheterna till höger är fantastiska jämfört med vänsterut. När den långa mitten tittar på ställningstaganden i riksdagen ser den att SD, M, KD och L tycker lika i en rad frågor som är viktiga för landet, som energi, skola, skatter, brottsbekämpning, försvaret och säkerhetspolitiken. De har till och med kunnat enas om migrationspolitiken. Till vänster är de inte eniga om någonting, annat än att S ska ha makten.
Den långa mitten har helt enkelt en tydlig politisk strategi, vilket väljarna börjat upptäcka och uppskatta. Den är värd varje röst och en plats i regeringen efter nästa val.