ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Den brittiska erfarenheten

  • EUROPA. Tonåringar demonstrerar nedanför Lord Nelson på Trafalgar Square, London. Storbritannien kommer för alltid att vara en integrerad del av Europa. Utmaningen för EU är att vara detsamma. Foto: Tim Ireland

LONDON. Är Storbritanniens beslut att lämna EU lika mycket en europeisk reaktion som en brittisk? Ja faktiskt, menar två brittiska historiker.

När David Cameron 2013 höll sitt livs viktigaste tal refererade han intressant nog till Julius Caesars invasion av ön år 55 före Kristus. Rom stannade i Britannia i 450 år och gjorde vad man brukade: byggde vägar och fortifierade städer, (slutar på -chester), samt en mur mot barbarerna i Caledonien (Skottland).

Bevattningssystem behövdes inte på grund av lågtrycksbanan från Nordatlanten, vilken romarna sägs ha uppskattat. Allt växte av sig självt. Det regnade jämt. Perioden har ett lyckligt minne.

Europa har skrivit vår historia och vi har skrivit Europas, manade Cameron sina landsmän inför upptakten till vad som sedan kom att bli Brexit. Resten är en rörig historia som har fått politiska experter att ge upp. Ingen tycks längre ha någon kvalificerad gissning.

Vad säger då historikerna i detta historiska ögonblick?

Två färska böcker tecknar båda ett paradoxalt lugnande svar. Om man drar ut linjerna riktigt långt är allt som det brukar.

Professorn i historia i Exeter, Jeremy Black, Englands svar på Dick Harrison, varnar i boken ”Britain and Europe” för att förväxla EU med Europa. De är två helt olika storheter. Den ena är ett område av starka nationalstater med en gemensam religion och en sedan många hundra år tilltagande gemensam ekonomi. Den andra en förhandlingsmekanism för att hantera den europeiska ekonomiska integrationen. Man kan vara varm europavän och djupt skeptisk till utvecklingen av EU.

Blacks bok börjar likt Camerons tal med Caesar och slutar med sommaren 2018 då regnet plötsligt upphörde. Hans bild av den brittiska öns europeiska öde är ett komplext flöde och utflöde, byte och utbyte, med de övriga europeiska nationerna. Men också av en ständig brittisk strävan att balansera de kontinentala makterna. Om de förenas eller om en blir för stark hotas öns självständighet. Britternas skäl att bekämpa Napoleon och Hitler var geopolitiskt detsamma och det skälet återfinns i brexitörernas retorik men nu i demokratiska termer: ett fördjupat EU hotar den brittiska demokratin. Vilket, menar Black, är en i huvudsak riktig iakttagelse. Den hörs också i många andra EU-länder varför man bör vara försiktig med att döma ut den som populism eller brittisk exceptionalism. Stödet för EU-medlemskap är starkt hos de flesta medlemsländer men stödet för en EU-statsbildning svagt. EU har misslyckats med att få samma legitimitet och identitet som de europeiska nationalstaterna. Brexit är en brittisk men också en europeisk reaktion. Storbritannien kommer för alltid att vara en integrerad del av Europa. Utmaningen för EU är att vara detsamma.

Den andra historikern, Stuart Sweeney, drar linjen tillbaka till Westfaliska freden i ”The Europe Illusion, Britain, France, Germany and the Long History of European Integration.” Sweeney är ekonomiskhistorisk i sitt perspektiv och menar att de återkommande europeiska krigen i huvudsak handlade om en rivalitet om marknadsdominans och kontroll av handelsleder. Handeln kunde blomstra parallellt med väpnade konflikter, som ofta var avlägsna. Den europeiska handeln på 1880-talet var större som andel av ekonomin än den är i dag. När krig på 1940-talet uppenbart blev alldeles för farligt var Berlin, Paris och London tvungna att hantera sina konflikter på ett annat sätt. EG och senare EU är en del av denna insikt. Men kvar står att de tre europeiska stormakterna har olika intressen, olika historia, olika identiteter och olika uppfattningar om hur ekonomi och samhälle ska organiseras.

Även Sweeney menar att Brexit visserligen är en reaktion från den mest euroskeptiska av dem tre, men icke desto mindre en varning giltig för både Tyskland och Frankrike. Nationalstaterna är tveklöst för små för vissa uppgifter men samtidigt de enda folkligt legitima makterna. Det märks också alltmer i europeiskt beslutsfattande. Grekiska skulder, krisen i Ukraina, klimatförhandlingar, finanskris och migrationskris krävde europeiskt samarbete men det var de europeiska nationalstaternas ledare som fattade alla viktiga beslut, inte EU:s institutioner. 

Han citerar Margaret Thatchers kritik mot Helmut Kohls parallell mellan ”Europas och Amerikas förenta stater”. Liknelsen är lika felaktig som signifikant, menade hon. ”USA bildades i ett gemensamt språk, kultur, värdesystem och framförallt genom en rad viktiga historiska händelser. EU har inget av detta. Det är ett resultat av planer, ett klassiskt utopiskt projekt som kommer att misslyckas.”

Black och Sweeney delar varken Thatchers eller brexitörernas svarta bild. EU har på sistone utvecklats mer av kriser än av utopier och har lyckats ganska bra. Även om den är undflyende har Europa onekligen en egen identitet, skild från Asien, Afrika och USA. Framförallt har den ekonomiska integrationen och handeln inom Europa fortfarande stor tillväxtpotential. Om Tyskland inte bara lyckas exportera sina elektronikvaror utan också sin ekonomiskpolitiska moral och strävsamhet kommer Europa att bli rikare och mäktigare. Om främst Frankrike, Italien och Spanien lyckas reformera sina ekonomier har Europa att se fram emot ett blomstrande sekel.

Det är här kärnan finns, enligt Black och Sweeney. Pröva inte medborgarnas gränser och tålamod med orealistiska planer. Fortsätt den månghundraåriga europeiska succén av handel. Här åtnjuter EU stor legitimitet och gör stor nytta. Det är ett projekt och process som Storbritannien är en oskiljaktig del av och som har gjort London till en omåttligt rik världsstad.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies