I söndags för första gången på 50 år vann Kansas City Chiefs från den mörkröda Trump-prärien finalen i Super Bowl mot San Francisco 49:ers, eller ”Nancy Pelosi 49ers”, som presidentens stab sa före matchen. Det är lika symboliskt tungt som om Nytorgsfolkets Hammarby skulle få storstryk av Sillastrybarnas Mjällby.
I tisdags försökte Demokraterna genomföra sitt första primärval i delstaten Iowa, först ut i processen för att ta fram en presidentkandidat som kan slå Donald Trump i valet den 3 november. Det utvecklades till ett tekniskt, politiskt och demokratiskt fiasko. Rösträkningstekniken fungerade inte, en ny app som skulle säkra röstförfarandet havererade, rösträkningen fick göras om och allt blev försenat.
Det är en mardrömsstart för Demokraterna och slår in djupa kilar av misstro mot ett rösträkningssystem som gång på gång tycks befinna sig på u-landsnivå. Om inte Demokraternas organisation ens kan räkna röster, vad kan de då? Kan man lita på de övriga primärvalen under vårvintern? Vem vann egentligen?
Samma dag på kvällen höll Donald Trump presidentens årliga State-of-the-union-tal inför Kongressen. Han gillar amerikanska kärnvärden som kapitalism och rejäla börsuppgångar och ägnade hela talet åt att rada upp allt som går bra i USA. En del han sa var överdrivet, annat var helt riktigt. USA har tillväxt, reallöneökningar, en bättre arbetsmarknad och högre börsvärden jämfört med förra året och särskilt jämfört med den historiskt djupa ekonomiska kris som den förra administrationen förknippas med.
Trump kan med rätta berömma sig av att leda ett land i ekonomisk framgång. Jobbtillväxt och förmögenhetsbildning sker som vanligt mest ute vid kusterna och den sociala misären är svårartad i tidigare industribygder och jordbruksdistrikt, men den bild Trump ger ligger i fas med den breda amerikanska allmänhetens. Jobben blir fler, börsen stiger, handelsavtalen är lite mer rimliga och det är lite mer pengar kvar i slutet av månaden.
Det är inte ett soligt 1980-tal men amerikansk tillväxt under Trumps period ligger stadigt mellan två och tre procent och ytterst få amerikaner beklagar det. Lika lite beklagar man att soldater i Afghanistan återförenas med sina familjer, vilket presidenten lät ske på läktaren mellan en ovetande småbarnsmamma och hennes make. Man kan tycka det är teatraliskt men det är en verklighet för många.
Under hela talet sitter Demokraternas talman Nancy Pelosi på podiet bakom Trump och bläddrar i utskriften. När presidenten är klar reser hon sig upp och river sönder det, mitt framför kamerorna och i direktsändning. Trump vägrade visserligen att ta henne i hand i inledningen av ceremonin men hon tar konfrontationen till nya nivåer och i nyhetsrapporteringen efteråt blir hennes gest huvudsaken.
Under onsdagskvällen, efter denna tidnings pressläggning, väntas därtill senaten fria presidenten i en riksrättsprocess som på det hela mest lyckades misskreditera Demokraternas tidigare favorit, Joe Biden.
Om de senaste dagarnas snedsteg är betecknande för tillståndet hos Demokraterna kommer Trump att sitta fyra år till. Det är lätt att underskatta honom då han helt kapat presidentämbetets traditionella lojalitet mot det politiska och mediala etablissemanget. Han talar i stället direkt och oavbrutet till sina kärnväljare och de förstår vad han menar och uppskattar hans lojalitet mot dem.
Han är en mästare i att med större och mindre gester signalera kulturell tillhörighet och att han står på deras sida, i krig och fred och i med- och motgång. Demokraternas strategi hittills tyder på att de inget lärt och inget förstått. De kompletterar och förstärker Trumps bild av att de inte förstår sig på vanligt folk.
Den enda kraft som skulle kunna utmana honom på allvar är en modererande, ickepolariserande person som tar fasta på amerikanska väljare som strävar uppåt och som tröttnat på Trumps teater. Kanske är Mike Bloomberg en sådan, men det Demokratiska partiet är just nu en dålig plattform om man vill nå framgång i amerikansk politik. De gör allt fel. Och Republikanerna är helt i händerna på Trump.
