Just när Sverige hade tagit steget till att bli en av världens största kärnkraftsländer för att bli kvitt oljan tog ASEA-ATOM i Västerås fram en helt ny reaktorteknik. Den utvecklades av Kåre Hannerz och var självkylande. Ingen mänsklig faktor och ingen extern vattenpump behövde komma i närheten av reaktorn, cirkulationen sköttes av tyngdlagen. Tekniken hade världens i särklass bästa säkerhetsmarginaler.
Idén var att förädla det svenska kärnkraftsprogrammet och gå ut på export.
40 år senare är denna typ av reaktor, kallad generation tre, den enda modellen som byggs. Ingenjörerna på ASEA-ATOM var först i världen med att tänka nytt och bättre. Men Sverige ville inte tänka vidare. Efter folkomröstningen 1980 lade regeringen ett tankeförbud över Kåre Hannerz och hans kolleger. De fick inte forska på ny kärnkraft och alla exportplaner stoppades. I realiteten är vi fortfarande där. Sverige har inte fasat ut kärnkraften men väl tänkandet kring tekniken.
Historien berättas i Staffan Qvists viktiga bok ”Klimatnyckeln”. Läs den i sommar.
På ett paradoxalt sätt kan det bli Ryssland som i praktiken blir den mest progressiva klimatpolitiska europeiska aktören. Sol&vind kommer att växa snabbt och stort och i hela världen framöver men koldioxidutsläppen riskerar ändå att öka eftersom investeringarna i kärnkraft samtidigt minskar. Internationella Energirådet, IEA, manade i förra veckan världens länder att värna kärnkraften och bygga nytt. Och det är ett stort land som tänker precis så.
Ryssland driver i dag 35 reaktorer och bygger en ny varje år. Kärnkraftens andel av elproduktionen ska upp från dagens 20 till 50 procent om 30 år och till 75 procent i slutet av seklet. Ryssland är världsledande på export av färdiga reaktorer.
Ryssland har också investerat i vad som kallas fjärde generationens kärnkraft, ett samlingsnamn för reaktorer som utvinner långt mer energi än nuvarande teknik som bara utnyttjar 0,6 procent av energiinnehållet i uran. Fjärde generationens reaktorer kan köras på avfallet från de gamla, som väntas räcka i århundraden, och lämnar ett avfall med betydligt kortare halveringstid. Det finns faktiskt bara fördelar.
I USA och Kina finns projekt för fjärde generationens reaktorer. Bill Gates har investerat i ett av de mer uppmärksammade, Terrapower. Kina har två testreaktorer under utveckling men saknar eget kunnande. EU har från tid till annan uttryckt vilja att anslå forskning och det finns ett europeiskt nätverk, Gif, för att samla ambitionerna. Frankrike har försökt och försöker, bland annat med svenskt stöd under alliansregeringen. Men det saknas kraft och fokus.
Det gör att Ryssland är ledande även här och har redan fjärde generationens reaktorer i drift. Det största problemet hittills är att göra tekniken lönsam, bland annat på grund av att uranet har fallit så kraftigt i pris vilket gynnar den gamla tekniken. Att knäcka den kommersiella koden för fjärde generationen är ett framsteg lika stort som fusion (som för övrigt nu lockar amerikanskt riskkapital) men inom kortare räckhåll.
Om Ryssland klarar det, helst i samarbete med Kina, kommer klimatkrisen närmare en lösning, men det är också ett geopolitiskt initiativ som går EU och USA förbi. Tankeförbudet i Sverige och kärnkraftsavvecklingen i Tyskland ger bort ett tillfälle till Ryssland. Varför ska vi göra det? Vid sidan av fördelarna med fossilfri energiproduktion är detta ett skäl för demokratierna att snabba på.
En annan ny teknik är mindre reaktorer som håller nere de mycket stora investeringskostnaderna. Idén är att serietillverka små blykylda reaktorer som får plats i en container och som försörjer en stad eller industrier. Svenska KTH har haft världsledande forskare på denna teknik men de har fått söka sig utomlands för finansiering. Också på detta område är Ryssland, tätt följt av Kina och Kanada, ledande med två testreaktorer i drift.
Vid sidan av att IEA uppmanar beslutsfattare att behålla och investera i kärnkraft efterlyser de en mer nyfiken inställning och mer forskning. Energiexperterna är glasklara med att sol&vind inte kommer att klara utfasningen av fossila energislag men att kombinationen av vindkraft, solkraft och kärnkraft kan minska utsläppen radikalt.
För ett tungt kärnkraftsland som Sverige borde klimatkrisen och klimatmålen få statsmakterna att omvärdera kärnkraftens roll i energisystemet. Som det är nu styr myndigheterna på att den ska vara borta 2040 och det lägger en hämsko över all utveckling.
Tage Erlander och Olof Palme var fantastiskt förutseende när de drog i gång det svenska kärnkraftsprogrammet på 1950-talet. Då var drivkrafterna att klara den väpnade neutraliteten i ett kallt krig. Ett liknande program behövs nu, i den klimatpolitiska eran. Svenska staten bör vara med i utvecklingen av generation 4, satsa på forskning och utveckling av de små reaktorerna och tillsammans med industrin ta fram en färdplan mot nya reaktorer. Då bidrar vi på allvar till omställningen mot fossilfritt, inte bara i Sverige utan i världen.
