ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Del 2: Kärnkraften och moralen

  • REKYL. Kärnkraftsmotståndets moraliska frågor var relevanta men har efter ett halvt sekels drift visat sig vara överdrivna. Kärnkraftsbranschen har från början underkastats moderna miljö- och investeringskrav på att ta hand om sitt avfall. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT /

När kärnkraftsmotståndet växte fram som folkrörelse i Sverige på 1970-talet var tekniken ny och utbyggnaden mycket snabb. Under loppet av några år gick Sverige från ett normalt europeiskt kol&olja-land till det största kärnkraftslandet per capita.

I efterhand är det lätt att se reaktionen som både tidstypisk och typisk. Så snabba tekniska och samhälleliga förändringar leder lätt till bakslag. Och frågan var moraliskt relevant: med vilken rätt använder vi en teknik med så starka kopplingar till kärnvapen, med så stora risker och som producerar ett avfall som är farligt under så lång tid?

Industrikris, flyttlasspolitik och radikaliserad kapprustning mellan Sovjet och USA fyllde på med ytterligare existentiella frågor.

Så hur har det gått med frågorna?

I det svenska kärnkraftsprogrammets begynnelse fanns tveklöst kopplingen mellan civil och militär atomklyvning. Sverige gav dock upp planerna på en egen atombomb och blev i stället en internationellt aktiv röst för kärnvapennedrustning. Även på andra ställen i världen har civil kärnkraft tappat sin militära roll. Antalet kärnvapenmakter har hållits till en begränsad skara samtidigt som antalet kärnkraftsländer växt till över 30 med sammanlagt cirka 450 reaktorer. Världens kärnvapenarsenal har minskat med 80 procent och krig och konflikter ännu mer. I Sverige finns ingen som helst oro för att civil kärnkraft ska växlas över till militär användning.

Frågan om risken under drift har legat latent under kärnkraftens 60-åriga historia. I Sverige har ingen olycka inträffat. Internationellt har tre härdsmältor hänt, Harrisburg i USA 1979, Tjernobyl i Ukraina 1986 och Fukushima i Japan 2011.

I Harrisburg hände ingenting. Ingen dog. Inneslutningen hindrade radioaktiva ämnen från att läcka ut. Inga senare hälsoeffekter har upptäckts.

I Tjernobyl hände det värsta av det värsta, reaktorn flög i luften. Sovjetunionen hemlighöll olyckan och hanterade efterföljderna extremt ansvarslöst. Bland annat skickades brandmän in och utsattes för hög strålning och myndigheterna delade inte ut jodtabletter för skydd mot sköldkörtelcancer. Totalt kan 63 dödsfall direkt och indirekt härledas från olyckan, enligt FN:s strålskyddskommitté UNSCEAR, däribland 15 döda på grund av sköldkörtelcancer som ökade åren efter katastrofen.

I Japan dog 16 000 människor i jordbävningen och flodvågskatastrofen efter tsunamin. Ingen dog på grund av härdsmältan i Fukushima och UNSCEAR uppskattar hälsoeffekterna hos lokalbefolkningen till noll. Detta fick för övrigt The Guardians inflytelserika miljöprofil och tidigare kärnkraftskritiker George Monbiot att helt svänga i frågan.

I jämförelse med andra kraftslag är hälsoeffekterna av kärnkraftsdrift hittills små. Särskilt om man jämför med den stora konkurrenten kol, som uppskattas döda 1 miljon människor om året på grund av dålig luft. Och brustna vattendammar dödar, bland annat 170 000 personer i Banqio i Kina 1975, påpekar energiforskaren Staffan Qvist i en nyutkommen bok, ”Klimatnyckeln”. Och på det ställe där flest dog i en kärnkraftsolycka var det kommunistdiktaturens lögner och vårdslöshet som var farligast. I de två demokratiska länderna dog ingen.

Staffan Qvist har ett intressant perspektiv i den kanske svåraste moraliska frågan, kärnavfallet. Även här har tiden gått och riskerna har hittills visat sig vara mycket små. Kärnavfall har lagrats i 60 år utan några incidenter, vilket är bäst i klassen jämfört med andra kraftslag. Ett av Tysklands stora kolkraftverk skickar upp 60 000 ton avfall i luften varje dag, samt producerar dagligen tiotusentals ton giftig aska.

Jämför det med Sveriges samlade historiska kärnavfall, 7000 ton, säkert förvarat och snart slutförvarat under havsbottnen utanför Forsmark. När Finland gjorde sin riskutredning inför en liknande slutförvaring och räknade på att allt gick fel, kopparkapslarna brast och lerinpackningen läckte, kom man fram till att riskerna är - noll. Kärnkraftsbranschen är den enda energiindustri som från början har underkastats moderna miljö- och investeringskrav på att ta hand om sitt avfall. Tekniken och pengarna finns. En annan aspekt är att avfallet kan återanvändas och brännas många gånger om, varför slutförvaring egentligen inte är särskilt brådskande. Mer om det i nästa artikel.

I relation till vår tids stora moraliska fråga, klimatet och fossila bränslen, ter sig kärnkraftsdebattens moraliska frågor som intressanta men inte särskilt akuta. Eller för att ladda om frågan: om Sverige inte hade stängt Barsebäck i förtid hade 300 miljoner ton koldioxid, motsvarande 30 års bilkörning i Sverige, aldrig släppts ut. Med vilken moralisk rätt tog vi det beslutet? För att Centerpartiet krävde det i förhandling med S?

Svensk klimatpolitik handlar ofta om att Sverige ska gå före och bli ett globalt föredöme. I ett avseende har vi gjort det. På tio år fasade Sverige ut allt fossilt bränsle ur elproduktionen och fick en unikt ren energimix. Om resten av världen i dag skulle göra samma sak och bygga ut kärnkraft lika snabbt skulle världen vara kvitt fossila bränslen på drygt 20 år. Det är ett föredöme vi bör vårda och vara stolta över.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies