Debatten speglade USA:s politiska läge

Carl Bildt fick en förlorarstämpel efter sitt första dåliga valresultat som partiledare 1988, stannade kvar, kämpade på och vann regeringsmakten i valet 1991. Göran Persson genomförde en tuff budgetsanering, stod pall i svåra interna konflikter och vann två val på raken. Fredrik Reinfeldt hade en tung första mandatperiod och var länge uträknad inför 2010 men vann på grund av hur han och Anders Borg skötte den svåra finanskrisen.

Om det mönstret gäller i dag har Magdalena Andersson på kort tid gjort stora investeringar i konsten att stå ut. Hon fick avgå samma dag som hon tillträdde. Hon förlorade budgetomröstningen i riksdagen och tvingas regera på Moderaternas och Kristdemokraternas ekonomiska politik. Efter bara några månader som statsminister anföll Ryssland Ukraina och den svenska säkerhetspolitiken föll samman som ett korthus. Andersson tvärvände och sa ja till Nato, varpå hon omedelbart hamnade i en den turkiske presidentens grepp och tvingades till politiskt känsliga eftergifter.

Hennes vallöften från 2018 ligger i spillror. Ett parti i regeringsunderlaget, Liberalerna, har bytt sida och vinner nu snabbt väljare på att vara ett tydligt borgerligt parti. Hon är beroende av att C och V får ihop det utan att tala med varandra. Hon är som omgiven av idioter. Men hon står och går och sådant väcker respekt. 

När hon steg in på finansdepartementet 2014 var hon den mest meriterade finansministern någonsin: examen från Handelshögskolan i Stockholm, antagen till doktorandstudier, utlandsstudier i Wien och på Harvard, planeringschef på statsrådsberedningen, statssekreterare på finansdepartementet, överdirektör på Skatteverket, känd för sina raska skogspromenader. Bara en sådan sak.

Partiet har bestämt sig för att göra henne till en nordisk Merkel. Himlen kan ramla ned över oss, men hon står kvar, helst med flaggan som bakgrund samt på kavajen. Vi är bara halvvägs in i hennes era. Först åtta år som finansminister, sedan två mandatperioder som statsminister. 2020-talet är hennes.

Det är en stark berättelse som hon kan nå långt med. Opinionssiffrorna för partiet är bra, förtroendesiffrorna för partiledaren är ännu bättre.

Men hennes politiska bygge rämnar. Att regera i ensamt majestät är en illusion. Instabiliteten i hennes regeringsunderlag är verkligheten. C, V och Mp kommer alla att kräva inflytande för att släppa fram henne som statsminister och för att godkänna hennes budgetar. Både Mp och V villkorar sitt stöd till regeringen med att de ingår i den. C är mer diffust på den punkten, vilket är en klen tröst.

De tre partiernas ideologiska agendor spänner över ett fält som innehåller rosenkindad nyliberalism, riktig gammelsocialism och radikal ekologism. Det finns över huvudtaget ingen riktning, vilket väljarna håller på att förstå. C sjunker i mätningarna, Mp är på väg ut ur riksdagen.

Sakpolitiskt är splittringen än värre. Andersson kan glömma att slå ihjäl friskolor med C. Men framför allt finns ingen enighet till vänster i de akuta frågor som nästa regering måste arbeta med, som energipolitiken, migrationspolitiken, kriminalpolitiken, försvarspolitiken, säkerhetspolitiken och den ekonomiska politiken. 

För att klara att regera med det underlaget måste man utplåna sin identitet som socialdemokrat, vilket S har visat att man är beredd att göra, men det går inte i evighet. Och det går dåligt i en lågkonjunktur. Det kommer en dag snart då skattepengarna inte forsar in, då utgifter för a-kassa och sjukförsäkring skjuter i höjden, då kronan är skakig och räntemarknaden återigen vill ha betalt för att låna ut pengar till Sverige och då staten kommer att behöva spara. Till skillnad från 1990-talet kan vi inte halvera försvarsbudgeten, tvärtom. Kan C höja skatter? Kan V sänka bidrag? Kan regeringen vårda arbetslinjer i socialförsäkringssystemen? Kan S, C, Mp och V hantera nästa stora kris?

Hur man än vänder och vrider sig som socialdemokratisk statsminister kommer hon att ansvara för en svag regering i frågor där Sverige behöver styrka. I jämförelse med partierna till höger har Andersson inget politiskt projekt som är genomförbart.

En annan svaghet är socialdemokraternas bas. Åk till ett valfritt tidigare tungt socialdemokratiskt fäste i landet och du möter Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson är en dödligt farlig politisk konkurrent, därav den febriga mobiliseringen mot honom. Samtidigt måste kärnväljarna hållas kvar och lockas tillbaka utan att de viktiga väljargrupperna kvinnor i storstad och nysvenskar i förort störs av den s-märkta nationalismen. Splittringen gör att partiet gärna säger något symboliskt kärvt men har konsekvent svårt att genomdriva det.

I socialdemokraternas värsta mardrömmar får det nya islamistiska partiet Nyans ett par procentenheter från Mp och S, vilket slutgiltigt tippar över majoriteten till Moderaternas fördel.

Det tog 12 år att få ihop ett hyggligt sammanhållet regeringsunderlag till höger. Det har sina brister och frågetecken men jämfört med Andersson står Kristersson säkert. Det stora testet för henne är om hon står ut med att gå i opposition, jobba vidare, bygga upp något nytt och slå världen med häpnad. Sådant väcker också respekt.