1515
Annons

Debatten speglade USA:s politiska läge

LEDARE. Den första debatten mellan presidentkandidaterna hade en hård respektlös ton. Den speglade det oförsonliga politiska läget i USA.

Fox News ankare Chris Wallace gick på tisdagen amerikansk tid sin tuffaste match som utfrågare. Den första av tre debatter mellan presidentkandidaterna, den sittande republikanska presidenten Donald Trump och utmanaren, tidigare demokratiska vice presidenten Joe Biden, spårade ur direkt. Båda sidor avbröt varandra, men framför allt gjorde Donald Trump det. Han talade hela tiden rakt över Biden när han hade taltid. Ändå lyckades inte presidenten kontrollera debatten.

Wallace tillrättavisade Trump gång på gång. Han påminde om att båda sidor har godkänt debattreglerna, att parterna ska få tala under två minuter oavbrutna när de får frågan. Han konstaterade vid Trumps ohörsamhet att ”det verkar som om det är jag som debatterar med dig”. Donald Trump muttrade likt en skolpojke att det minsann inte bara var han som avbröt.

Rubrikerna för debatten var sex: de båda kandidaternas meriter, valet till högsta domstolen, covid19, ekonomin, ras och våldsamma upplopp samt valets integritet. Tunga ämnen som dock gick i och om varandra, svåra att avgränsa med så odisciplinerade debattörer.

Så vem vann debatten? De flesta medier kommer nog säga att det var Biden. Den viktigaste slutsatsen ur demokraternas synvinkel är att Biden inte förlorade. Han var stark och lät aldrig Trump koppla greppet om honom. 

För en demokrat framstod Biden definitivt som den vuxna i rummet. Men för Trumps stödtrupper? Det är svårare att säga. Han var kraftfull. Arg. Han gled undan frågan om sin privata skatt på samma sätt som han gjort sedan New York Times avslöjade att han 2016 och 2017 betalade 7500 dollar i federal inkomstskatt, ”jag har betalat miljoner dollar”. För den som söker dominans motsvarade Trump förväntningarna.

Många bedömare har sagt att detta blir ett val om karaktär, att det handlar lika mycket om att se till att väljarna väljer bort motkandidaten som att vinna rösten för sin egen skull. Trump är expert på att söla ned motståndaren med tillmälen, han kallade under förra valkampanjen Hillary Clinton för ”Crooked Hillary”. Hans nuvarande kampanj har konsekvent utmålat Joe Biden som senil, själv har Trump glidit lite på formuleringarna. De är ju i samma ålder så det är riskabelt. 

Det var framför allt i två frågor det blev intressant innehållsmässigt, ras och valets integritet. På en rak fråga vägrade Donald Trump att markera mot ”white supremacists” vit maktrörelsen. Istället sa han att det är vänstern som står för våldet. Inte heller när det gäller valets integritet, att följa valresultatet, var han tydlig. Han sa att valprocessen, med poströstning, är utsatt för fusk och att det kommer ta månader att få fram vinnaren. Det är oroväckande när den sittande presidenten i världens största demokrati säger att man inte kan lita på valprocessen. Det borde även slå tillbaka mot honom själv. 

Precis som när Hillary Clinton debatterade mot Trump har Biden ett problem. Han har ofta komplicerade svar på komplicerade frågor, medan Trumps svar alltid är raka och enkla. Det var tydligt att Biden jobbat med detta, att komma med enkla poänger och upprepa dem. Om han ska ha en chans måste han utveckla den taktiken ytterligare.

Trump måste förbanna pandemin. Utan den hade USA:s ekonomi tuffat på och andra frågor hade inte fått ta plats som de nu gör. Då hade han haft en god chans att vinna valet. Nu är det öppet. Det som bör oroa många obundna och demokratiska väljare med Biden är att han fått ökad slagsida åt vänster. Om han vinner kan det innebära stora skattehöjningar, bland annat har han lovat lyfta tillbaka bolagsskatten från 21 till tidigare nivå 28 procent. Men Joe Biden bör vara försiktig. I slutändan har ekonomin nästan alltid avgjort val.

 


Hur länge står hon ut?

Svenska väljare har ett tycke för partiledare som står ut. Att ta rejäla motgångar och svåra strider adlar politiker till politiska ledare.

FYRTAL. Magdalena Anderssons regeringsunderlag har ingen ideologisk riktning och ingen enighet i för Sverige viktiga sakfrågor.
FYRTAL. Magdalena Anderssons regeringsunderlag har ingen ideologisk riktning och ingen enighet i för Sverige viktiga sakfrågor.

Carl Bildt fick en förlorarstämpel efter sitt första dåliga valresultat som partiledare 1988, stannade kvar, kämpade på och vann regeringsmakten i valet 1991. Göran Persson genomförde en tuff budgetsanering, stod pall i svåra interna konflikter och vann två val på raken. Fredrik Reinfeldt hade en tung första mandatperiod och var länge uträknad inför 2010 men vann på grund av hur han och Anders Borg skötte den svåra finanskrisen.

Om det mönstret gäller i dag har Magdalena Andersson på kort tid gjort stora investeringar i konsten att stå ut. Hon fick avgå samma dag som hon tillträdde. Hon förlorade budgetomröstningen i riksdagen och tvingas regera på Moderaternas och Kristdemokraternas ekonomiska politik. Efter bara några månader som statsminister anföll Ryssland Ukraina och den svenska säkerhetspolitiken föll samman som ett korthus. Andersson tvärvände och sa ja till Nato, varpå hon omedelbart hamnade i en den turkiske presidentens grepp och tvingades till politiskt känsliga eftergifter.

Hennes vallöften från 2018 ligger i spillror. Ett parti i regeringsunderlaget, Liberalerna, har bytt sida och vinner nu snabbt väljare på att vara ett tydligt borgerligt parti. Hon är beroende av att C och V får ihop det utan att tala med varandra. Hon är som omgiven av idioter. Men hon står och går och sådant väcker respekt. 

När hon steg in på finansdepartementet 2014 var hon den mest meriterade finansministern någonsin: examen från Handelshögskolan i Stockholm, antagen till doktorandstudier, utlandsstudier i Wien och på Harvard, planeringschef på statsrådsberedningen, statssekreterare på finansdepartementet, överdirektör på Skatteverket, känd för sina raska skogspromenader. Bara en sådan sak.

Partiet har bestämt sig för att göra henne till en nordisk Merkel. Himlen kan ramla ned över oss, men hon står kvar, helst med flaggan som bakgrund samt på kavajen. Vi är bara halvvägs in i hennes era. Först åtta år som finansminister, sedan två mandatperioder som statsminister. 2020-talet är hennes.

Det är en stark berättelse som hon kan nå långt med. Opinionssiffrorna för partiet är bra, förtroendesiffrorna för partiledaren är ännu bättre.

Men hennes politiska bygge rämnar. Att regera i ensamt majestät är en illusion. Instabiliteten i hennes regeringsunderlag är verkligheten. C, V och Mp kommer alla att kräva inflytande för att släppa fram henne som statsminister och för att godkänna hennes budgetar. Både Mp och V villkorar sitt stöd till regeringen med att de ingår i den. C är mer diffust på den punkten, vilket är en klen tröst.

De tre partiernas ideologiska agendor spänner över ett fält som innehåller rosenkindad nyliberalism, riktig gammelsocialism och radikal ekologism. Det finns över huvudtaget ingen riktning, vilket väljarna håller på att förstå. C sjunker i mätningarna, Mp är på väg ut ur riksdagen.

Sakpolitiskt är splittringen än värre. Andersson kan glömma att slå ihjäl friskolor med C. Men framför allt finns ingen enighet till vänster i de akuta frågor som nästa regering måste arbeta med, som energipolitiken, migrationspolitiken, kriminalpolitiken, försvarspolitiken, säkerhetspolitiken och den ekonomiska politiken. 

För att klara att regera med det underlaget måste man utplåna sin identitet som socialdemokrat, vilket S har visat att man är beredd att göra, men det går inte i evighet. Och det går dåligt i en lågkonjunktur. Det kommer en dag snart då skattepengarna inte forsar in, då utgifter för a-kassa och sjukförsäkring skjuter i höjden, då kronan är skakig och räntemarknaden återigen vill ha betalt för att låna ut pengar till Sverige och då staten kommer att behöva spara. Till skillnad från 1990-talet kan vi inte halvera försvarsbudgeten, tvärtom. Kan C höja skatter? Kan V sänka bidrag? Kan regeringen vårda arbetslinjer i socialförsäkringssystemen? Kan S, C, Mp och V hantera nästa stora kris?

Hur man än vänder och vrider sig som socialdemokratisk statsminister kommer hon att ansvara för en svag regering i frågor där Sverige behöver styrka. I jämförelse med partierna till höger har Andersson inget politiskt projekt som är genomförbart.

En annan svaghet är socialdemokraternas bas. Åk till ett valfritt tidigare tungt socialdemokratiskt fäste i landet och du möter Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson är en dödligt farlig politisk konkurrent, därav den febriga mobiliseringen mot honom. Samtidigt måste kärnväljarna hållas kvar och lockas tillbaka utan att de viktiga väljargrupperna kvinnor i storstad och nysvenskar i förort störs av den s-märkta nationalismen. Splittringen gör att partiet gärna säger något symboliskt kärvt men har konsekvent svårt att genomdriva det.

I socialdemokraternas värsta mardrömmar får det nya islamistiska partiet Nyans ett par procentenheter från Mp och S, vilket slutgiltigt tippar över majoriteten till Moderaternas fördel.

Det tog 12 år att få ihop ett hyggligt sammanhållet regeringsunderlag till höger. Det har sina brister och frågetecken men jämfört med Andersson står Kristersson säkert. Det stora testet för henne är om hon står ut med att gå i opposition, jobba vidare, bygga upp något nytt och slå världen med häpnad. Sådant väcker också respekt.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?