Årets Davos är över. Den här gången var det polariseringen som stod i centrum. Donald Trump skröt, Greta Thunberg var arg och företagsledarna försökte brygga över genom att prata intressentmodeller och klimatengagemang. När temperaturen stiger, USA är i luven på både Kina och EU och de unga på krigsstigen mot kapitalismen, är det svårt att vara företagare.
Elitmötet har alltid varit en spegel av sin tid. Det startade på 1970-talet för att den vänsterinfluerade europeiska eliten var rädd att amerikanska ”multisar”, skulle ta över världen, eller i alla fall ta makten från Europa. Ledarskapsfrågor stod högt på agendan. Det gällde att matcha de amerikanska toppuniversiteten och få fart på ledarskapet. Eftersom Sverige hade många stora exportföretag var svenska chefer flitiga gäster.
Snart, när europeiska företag vuxit till sig och hotet från de amerikanska klingat av, var det i stället olja, råvaror och infrastruktur i fattiga länder som hamnade i centrum. Byggherrar och oljeshejker trängdes i alpbyn. Sedan kom liberaliseringarna. 1992 var Nelson Mandela med för första gången. Hoppet stod i centrum, globaliseringen var på gång.
Mot slutet av 1990-talet hamnade teknik och dotcom-entreprenörerna i fokus. Mediaintresset var intensivt. Redaktörerna ville veta hur de kunde dra fördel av den nya tekniken. Ännu hade de stora annonsintäkter, illusioner och råd att åka dit.
År 2002 hölls mötet i New York, en akt av solidaritet efter terrorattacken 11 september. 2008 var det finanskris som gällde. 2018 väckte det stort uppseende när Kinas president Xi Jinping kom och höll ett uppmärksammat försvarstal för globaliseringen. Donald Trump kom inte. Polariseringen var ett faktum.
Mötets rykte har varierat över tiden. I dag är det åter många som rynkar på näsan åt den välbeställda eliten. Den tycks ju ändå inget kunna göra, åt klimatet och klyftorna.
Men det gäller att inte ge upp. På årets möte passade Trumps dotter Ivanka på att tala väl om Greta Thunbergs klimatengagemang. Kanske är det ett tecken på att presidenten till sist måste börja ta hänsyn till en ny generation väljare. Vem vet, om ett eller två år spirar kanske åter optimismen.
