Förtroendesiffrorna för hennes person är högre än företrädarens och stödet för hennes parti har stigit sedan hon tillträdde som ordförande i höstas. Den unikt turbulenta veckan med statsministerval, statsministeravgång och förlorad budget under en och samma dag tycks inte straffa henne eller Socialdemokraterna.
Det är en prestation som tyder på stryktålighet, en egenskap svenska väljare brukar uppskatta. Inget adlar en politisk ledare lika mycket som en rejäl motgång.
Om hon räcker hela vägen till valet den 11 september är vi mitt i den anderssonska eran: först åtta år som finansminister och sedan åtta år som statsminister. Det är hennes plan. Oppositionens uppgift är att bryta den. I detta arbete bör de borgerliga partierna få ett bredare stöd. En 16 år lång S-regering i ständiga förhandlingar med V, MP och C är inte vad Sverige behöver.
Det är lätt hänt att tro att Socialdemokraterna är något annat än de är. Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.
Men S är inte något annat än dess inre realiteter - ett svårt slitet parti med mediokra företrädare, en krympande talangpool, ett sargat ungdomsförbund och en i grunden sönderslagen maktbas. Den sociala arbetsgemenskap som ibland kallas arbetarrörelsen och ibland socialdemokratin har delats upp mellan S, SD och V. Kvar är ett principvidrigt och odemokratiskt maktsamarbete som inte har de fackanslutnas stöd och som korrumperar den förment fria fackföreningsrörelsen.
Socialdemokraterna är ett fortsatt vänsterparti vars mål är ”den demokratiska socialismen”, som partiet skriver i sitt idéprogram. Att hetsa mot privata ägare och privata företag är partiets DNA. I den kommande valrörelsen tycks den ideologiska motviljan riktas mot privata företag inom vård- och utbildningssektorn. Svenska innovationer som Kry och Engelska skolan ska bort. Hela öppenvården i Stockholm ska socialiseras.
Regeringsunderlaget som ska användas för att förverkliga Socialdemokraternas maktinnehav domineras av två vänsterpartier, ett rött och ett grönt och ett Centerparti som kippar efter andan för att ha koll på alla röda linjer. Nooshi Dadgostar är en framgångsrik och hårdför vänsterledare vars karriär vi bara sett början på. Mp har fångats av fantasin om ett klimatnödläge som motiverar långtgående nedstängning av näringsliv och kraftigt ökande statliga åtaganden. Centerpartiet får kämpa för att behålla rut-avdragen i det sällskapet, men får inte så mycket annat gjort än att fördöma de oanständiga på andra sidan historien, vilket alltid går före allt annat.
Partierna i vänsterkonstellationen är i grund och botten ointresserade av att lösa nästa mandatperiods stora uppgift - den inre säkerheten, rankad som fråga nummer ett av näringslivet. Det räcker med att lyssna två sekunder på statsministern så förstår man att hon vill bekämpa segregation och inte brott. Samhället öser resurser över de utsatta områdena - gratis utbildning upp till topputbildningar på universiteten, gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis boende och försörjning om du behöver och stora satsningar på socialkontoren. S vill ösa på ännu mer.
Men alla stenar är redan vända på och resultatet är uruselt. Vänsterpartierna har fel fokus.
Vad de utsatta områdena behöver är en effektiv ordningsmakt, en rättsstat som straffar förövarna, mycket mindre migration och en tydlig arbetslinje i bidragssystemen. Samt en inre moralisk resning som får papporna att stanna hos sina familjer, sönerna att vilja lyckas i skolan och ett slut på hedersförtrycket av kvinnor och flickor.
Säga vad man vill om de fyra partierna till höger, men de har fokus på rätt ordningsfrågor och har ingen ångest för att genomdriva dem.
Samma prioriteringsfel gäller i energi- och den sammanhängande klimatpolitiken. Sverige har en unikt ren energimix av vatten och kärnkraft och när det blåser en god portion vind. De fyra partierna till höger vill skydda och utveckla kärnkraftsdelen. De fyra till vänster vill ta bort den. Man skulle kunna tänka sig att ett klimatnödlägesparti som MP skulle tänka om, men icke. De hoppar jämfota av glädje för varje reaktor som stängs av.
Det är nödvändigt att fortsätta expandera vindkraften men utan kärnkraft är mer vindkraft med nödvändighet liktydigt med mer gas-, olja- eller kolkraft. Plötsligt är det nämligen vindstilla i hela norra Europa och då går skorstenarna varma över hela kontinenten. Tyskland ökar i dag sina koldioxidutsläpp.
Politiken och näringslivet måste nu börja planera för fortsatt kärnkraftsdrift. Det klarar inte en ensam S-regering. Att de nu orkar ta beslut om slutförvaring av kärnavfall betyder ingenting. Både statsministern och miljöministern är uttalade kärnkraftsmotståndare. Inte ens en före detta metallbas och kärnkraftsvän som Stefan Löfven lyckades under åtta år övertyga partiet. Det kommer inte Karl-Petter Thorwaldsson heller att göra, hur mycket kaffe han än dricker med basindustrins företrädare under vårvintern.
I den ekonomiska politiken är Socialdemokratins program, förslag och instinkter djupt förlegade. Sverige badar äntligen i riskkapital. Det är lätt att investera i Sverige och lätt att finansiera bra idéer. En massa företag startas, en massa människor blir rikare och skattepengarna rasar in i statskassan. Det här gillar inte S. Kapitalbildning kallas klassklyftor. Klassresor kallas segregation. Småsparare som lyckas kämpa ihop ett par hundra tusen på investeringssparkontot kallas ”de rika”. Att Sverige har flest antal miljardärer per capita kallas ett samhällsproblem.
De politiska slutsatserna blir därefter - höjda kapitalskatter, (finansminister Magdalena Andersson i maj), höjd skatt på ”de rika”, finansminister Mikael Damberg i december). Det kommer mera.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är prövade regeringspartier. De är sakpolitiskt eniga med det viktiga samarbetspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna, i alla frågor som måste lösas under nästa mandatperiod. Konstellationen som helhet är oprövad men bör få chansen.
Alternativet kan vi. Den nuvarande maktägande vänsterkonstellationen är prövad på alla sätt som tänkas kan, understödd av DÖ och JÖ, av strandrättsförhandlingar och skogsförhandlingar och allt har misslyckats på ett övertydligt sätt.
Utan de välskötta svenska företagen hade Sverige varit illa ute. Var rädd om dem och byt regering i höst.
