ANNONS:
Till Di.se

PM Nilsson: Dags för ny svensk offensiv i öst

  • EUROPÉER. Dåvarande utrikesminister i Polen och Sverige Radek Sikorski och Carl Bildt drev fram det östliga partnerskapet. Sverige bör förnya initiativet och med kraft driva europeiseringen österut. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

LEDARE. Lord Ismay, brittisk general och Churchills förtrogne under kriget, definierade Natos mål när han tog jobbet som organisationens förste generalsekreterare. Han sa att Atlantpakten ska ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Just nu verkar ingen av de tre storheterna särskilt bekväma med målet. Den transatlantiska länken är svårt sliten, enligt vissa bedömare helt slut. Ankarnationerna Storbritannien och USA har kastat loss. Européerna accepterar inte Donald Trump som ledare för en västlig gemenskap som visar allt fler tecken på upplösning.

En uppdatering av Lord Ismays beskrivning av väst 2018 är att ryssarna vill in och amerikanerna ut. Men vad vill tyskarna?

I en längre intervju i Der Spiegel ringar Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer in vad som står på spel. Tyskland, menar han, ställde till med två europeiska katastrofer genom att definiera sig som stormakten emellan väst och öst, mellan det anglosaxiska och det ryska, mellan Atlanten och det östeuropiska flodlandskapet.

Efterkrigstysklands och Konrad Adenauers storhet var att slutgiltigt bekänna sig till väst: liberal demokrati, marknadsekonomi och brittisk-amerikansk militär överhöghet. Tyskarna har varit intill självutplåning lojala med väst. När återföreningen med DDR skrämde upp Paris och London accepterade de till och med att ge upp sin älskade D-mark för att med euron binda fast sig vid väst och Frankrike.

Storbritannien och särskilt USA har nu visat sin illojalitet mot "väst", menar Fischer, och lämnat Tyskland ensam. USA behandlar Tyskland som en motståndare. Iran-avtalet var i hög grad en tysk skapelse och Trumps utträde ett slag mot tysk diplomati. Ett nytt storkrig i Mellanöstern kommer att bli ett tyskt flyktingtrauma. Trumps tullar är ett handelskrig mot tyska företag.

Fischers rekommendation är vad han sa under hela sin utrikesministertid. Tyskland måste investera i ett starkare och självständigt Europa som tar ansvar för sitt eget försvar och som utan USA orkar hålla ryssarna ute, det vill säga inte acceptera några ryska buffertzoner. Europeiska stater har rätt att välja sin egen väg och sina egna allianser, även om man har Ryssland som granne.

Han varnar samtidigt för de rysslandsvänliga tendenserna hos högerflanken inom CDU, hos CSU och tysk vänster. Här hör man allt oftare att relationerna med Ryssland måste normaliseras, att Krim och östra Ukraina är förlorat och att relationen med Moskva på sikt är viktigare än med Washington.

Dragningen österut och främlingskapet till "väst" är ett gammalt tema i Tyskland. Fischers regeringschef Gerhard Schröder beskrev i sina memoarer USA som en parasitär civilisation, ett irrbloss som snart brinner ut. Efter sju framgångsrika år som tysk kansler, (1998-2005), ansåg han likt mellankrigstidens tyska ledare att den tyskryska gemensamma civilisationen är starkare och mer förhoppningsfull. I öst finns musiken, baletten, litteraturen, den inkokta karpen och vägen ut i världen, till Kina och Mellanöstern.

Den sittande kanslern, Angela Merkel, har inte gjort sig känd för att tänka högt och stort om Europa. Och tystnaden från Berlin efter den plågsamma regeringsbildningen är kompakt. Hon säger ingenting och har kanske inte mycket att säga. Suget efter storslagna europeiska svar på världens frågor är svagt i Hannover, München och Dresden. Tyskar i allmänhet och AfD:s väljare i synnerhet har ingen lust att betala för slösaktiga italienare och spanjorer. Tyskland har just nu inget svar på vad de vill.

Det skapar ett tillfälle för andra att tänka högt. Sverige är beroende av brittiskamerikansk närvaro och har försökt stärka den transatlantiska länken. Men vi är lika beroende av att Europa inte faller tillbaka i buffertzonstänkande och rysktyska kompromisser om att EU eller Nato inte ska bli större. Friheten i korridoren mellan Östersjön och Svarta havet är också Sveriges, och Finlands, frihet och här finns ett akut europaprojekt för nästa regering.

Det östliga partnerskapet, EU:s associeringsavtal med länderna mellan EU och Ryssland, drevs fram under Carl Bildts och Polens utrikesminister Radek Sikorskis ledning. De väckte hopp hos folk långt in i öst, som med vajande orangea flaggor visade att de ville tillhöra en europeisk civilisation. Rekylen blev hård när Putin förstod att hoppet om Europa kunde sprida sig till Moskva. Han svarade militärt mot Georgien och Ukraina. Bufferten är ett skydd för den egna regimen.

Bland annat just därför ska Sverige driva det östliga partnerskapet med förnyad kraft och inte tappa fokus. Målet är ett demokratiskt Ryssland i fred och säkerhet inom sina gränser. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland har precis som Finland och Sverige rätt att välja vilka internationella organisationer de vill ingå i. Ingen annan stat har rätt att skrämma andra till lydnad.

Polen är en fortsatt strategiskt viktig svensk partner. Donau är en europeisk flod, inte en gräns. Ryssland är välkommen bland likar, men inte som skurkstat. Sverige har starkt inflytande i den rika och demokratiska Östersjöregionen. Använd det.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies