Slopandet av värnskatten, som har utmålats som något av det känsligaste som en S-ledd regering kan genomföra och som en av samarbetspartiernas största framgångar, får alltså en begränsad betydelse för marginalskattens nivå.
Det här är viktig information inför återstoden av denna mandatperiod då en skattereform ska genomföras, enligt januariöverenskommelsen. Och dessutom bedriver Moderaterna just nu en politikutveckling på skatteområdet.
På M-stämman blev det nej till ungdomsförbundets förslag att helt slopa den statliga skatten. Men linjen att sänka den statliga skatten med ytterligare 3 procentenheter stod fast. Det innebär att den statliga skatten hamnar på 17 procent.
Expressens ledarsida har varnat för att den nya skattepolitiken kan skada M. Har partiet inte lärt sig något av Bo Lundgrens misstag? Moderaterna vill ju vara ett välfärdsparti, och ytterligare skattesänkningar skulle enligt Expressen äventyra den bilden plus att de skulle ge en felaktig fördelningspolitik.
Men det är inte en rimlig jämförelse. När Bo Lundgren ledde M var jobbskatteavdraget inte infört och inte ens en del av partiets politik. Han gick fram med skattesänkningar på 130 miljarder kronor som uppfattades som ofinansierade. Detta gick inte hem i 2002 års ”sjukvårdsval”.
Det finns inga likheter mellan situationen då och nu. På de 17 år som skiljer åt har sex jobbskatteavdrag genomförts, rut- och rot-avdragen är etablerade, skatten har sänkts för pensionärer, arvsskatten och förmögenhetsskatten har slopats.
Väljarna uppskattar dessa skattesänkningar. Annars skulle de inte ha röstat fram alliansen två val i rad, och även fortsättningsvis hållit stabilt till höger i de två senaste valen. Svenska folket ser att välfärden inte kollapsat.
Den nu uppblossade kommunkrisen är allvarlig, liksom de historiskt bristande satsningarna på rättsväsendet. Men höjda inkomstskatter gör det inte nödvändigtvis lättare att satsa mer pengar på dessa områden. Detta eftersom varje höjning riskerar att få negativa dynamiska effekter, något som kan bli påtagligt i en avmattad konjunktur.
Det här är vad politikerna borde säga: De totala skatteintäkterna har stigit varje år sedan 2006 med undantag för en liten nedgång 2009. Om man korrigerar för inflationen har de stigit med 30 procent trots skattesänkningarna.
Det är alltså hur bra det går för Sverige som avgör hur mycket skatt som kommer in, inte vad skattesatserna ligger på. Och i valen har skillnaden mellan de huvudmotståndarnas skatteförslag varit mindre än vad som sedan har påverkats av konjunkturen.
Förhoppningsvis genomskådar svenska folket påståenden om att den andra sidans skattepolitik kommer att rasera välfärden.
Om man sänker de högsta marginalskatterna gynnar det per definition dem med högst inkomster. Här måste politikerna visa mer mod och ta diskussionen med väljarna om varför en sådan skattesänkning gynnar hela ekonomin. Man måste beskriva att marginalskatten påverkar valet mellan ledighet och lön (även om det inte alltid gör det i det enskilda fallet). Fler kommer att arbeta mer med sänkta skatter.
Man måste också beskriva att direkta skatter på arbete endast står för en tredjedel av skatteinkomsterna, men att utformningen av dessa skatter har stor betydelse för ekonomins funktionssätt. Moms och punktskatter uppgår till nästan lika mycket. Arbetsgivaravgifter likaså. Men dessa diskuteras sällan med samma höga tonläge som inkomstskatten.
M väljer rätt väg när man går fram med fortsatta sänkta marginalskatter, i kombination med ytterligare jobbskatteavdrag som inriktar sig mot lägre inkomster. När januaripartierna framöver fastnar i vad de vill med den framtida skattepolitiken (de vill ju olika saker) kan M få arbetsro på det område där det partiet ska vara bäst, ekonomisk politik.
