1515
Annons

Dags för en finanspolitisk renässans

LEDARE. Holländare är som tyskar, fast längre, bättre på landhockey och i ekonomiska frågor mer tyska än tyskarna själva.

REFORMIVRARE. Nya ECB-chefen Christine Lagarde vill att Tyskland gasar på och att EU:s budgetregler görs om. Det är rätt tänkt. Förr eller senare måste ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och finanspolitiken balanseras om, både i Sverige och EU.
REFORMIVRARE. Nya ECB-chefen Christine Lagarde vill att Tyskland gasar på och att EU:s budgetregler görs om. Det är rätt tänkt. Förr eller senare måste ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och finanspolitiken balanseras om, både i Sverige och EU.Foto:Francisco Seco

Tyskarna är omtalat återhållsamma. Berlin skyr underskott som pesten. Årets överskott i budgeten uppgår till 500 miljarder kronor och bytesbalansöverskottet – i praktiken ett mått på nationellt sparande – är högre än Kinas.

Holländarna är ännu värre. Statsskulden är lägre, budgetöverskotten högre, och bytesbalansöverskottet uppgår till makalösa 11 procent av BNP. (Tysklands är knappt 8 procent.)

Men nu har något hänt. Budgeten som den holländska högerregeringen lade fram i veckan höll en i stora stycken ny ton. Skatterna ska sänkas med motsvarande 30 miljarder kronor. Utgifterna ska öka. En särskild investeringsfond på motsvarande 500 miljarder kronor ska om allt går vägen inrättas vid sidan av budgeten för att möjliggöra gröna och tillväxtfrämjande infrastruktursatsningar. Tanken är att låsa in minusräntorna.

I Tyskland låter det ungefär likadant. Angela Merkels regering pressas att lossa på den finanspolitiska svångremmen och visar tecken på att börja ge med sig. Finansministern Olaf Scholz är beredd att spendera ”många, många miljarder”. Det talas om en investeringsfond liknande den påtänkta holländska. Tunga näringslivsföreträdare som Siemenschefen Joe Kaeser kritiserar regeringen för att inte låna och investera när räntorna är under noll. Och en växande skara ekonomer vill slopa ”statsskuldbromsen”, Tysklands variant på det finanspolitiska ramverket, eftersom det har ”kommit att bli ett hinder för de enorma investeringar som Tyskland behöver”, enligt chefen för Institut der deutschen Wirtschaft, en tongivande tankesmedja.

Till och med den finska regeringen tycks ha mjuknat en aning och uppmanade förra veckan till diskussion om de nationella och europeiska budgetreglerna när EU:s finansministrar träffades i Helsingfors. 

De stränga nordeuropéernas sinnesändring speglar i viss och varierande grad den vikande konjunkturen. Tyska företag är mer pessimistiska än på länge. IMF varnar för global imbromsning. Delar av USA är redan i recession.

Men den har också att göra med ett större och djupare skifte i synen på finanspolitikens roll i en ekonomi som fungerar radikalt annorlunda än för 20-25 år sedan. Hårdraget beror det på att tjänstesektorn som numera dominerar de avancerade ekonomierna är mindre beroende av massiva investeringar i fysiskt kapital än den gamla tillverkningsindustrin. Resultatet är ett överskott på sparande som pressar ned globala marknadsräntor (ränta är priset på kapital och utbudet på kapital överstiger numera efterfrågan).

Centralbankerna står i praktiken handfallna inför denna nya verklighet, särskilt små som Riksbanken. Att de fortsätter att ösa på ändå har mindre att göra med en övertro på den egna förmågan och mer med finansdepartementens ovilja att göra sitt.

På samma sätt som Stefan Ingves fått täcka upp medan Magdalena Andersson amorterar på statsskulden, har Mario Draghi stångat sig blodig för att få framför allt tyskar, holländare och finländare att dra ett tyngre lass och på så sätt minska pressen på ECB.

Draghis efterträdare Christine Lagarde har skruvat upp trycket ytterligare. Hon uppmanar framför allt tyskarna att gasa på och vill göra om EU:s budgetregler. Det är svårt att se, men i sak rätt tänkt. Stabilitetspakten är snårig och i flera fall kontraproduktiv. Särskilt regeln som tvingar elva medlemsländer att amortera 5 procent per år på statsskulder över 60 procent är svårmotiverad givet ränteläget.

Man kan precis som i Sverige invända att ett böjligare regelverk öppnar för bristande disciplin, särskilt på de opålitliga finansdepartementen i Rom, Madrid och Lissabon. Men då finner man sig också underförstått i den rådande ordningen, som stöder sig på en penningpolitik som stimulerar mer än något finansdepartement kunnat drömma om, med svåra sidoeffekter och oavsett konjunktur.

Det är inte normalt och det är inte bra. Förr eller senare måste ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och finanspolitiken balanseras om, både i Sverige och EU.

Innehåll från JungheinrichAnnons

Jungheinrich bidrar till den cirkulära ekonomin – med klimatsmarta truckar

Leasingperioden på en truck är normalt 5-7 år. Jungheinrich:s två fabriker för rekonditionering säkerställer att livslängden för en truck fördubblas vilket är en vinst för såväl miljö som plånbok.

Ledande intralogistikleverantören Jungheinrich startade upp sin unika, industriella rekonditioneringsverksamhet 2006. Idag renoveras ungefär 7 000 truckar om året i fabrikerna i Dresden, Tyskland och Ploiesti, Rumänien.

– Vi är ensamma i branschen om att ha dedikerade fabriker för begagnade truckar. Det har verkligen varit en framgångssaga, berättar Jacob Trevett, Sales Director Rental & Used, på Jungheinrich.

Betydligt skonsammare för miljön

Rekonditioneringsprocessen utförs i sex steg enligt en standardiserad metod där man demonterar trucken, byter ut slitna komponenter, bygger ihop och lackerar om trucken. Varje steg genomgår dessutom rigorösa kvalitetskontroller. Resultatet är en begagnad truck med i princip samma prestanda som en ny – men betydligt skonsammare för miljön.

– Vi siktar på att bli en CO2-neutral verksamhet. Med rekonditionering av begagnade truckar bidrar vi till en cirkulär ekonomi och sparar därmed stora mängder koldioxid, om man jämför med nyproduktion. Och man får i princip en ny truck, berättar Jacob Trevett.

Här kan du se hur en rekonditionering går till 

Samma garanti som en nyproducerad truck

Ytterligare en stor fördel med att hyra eller köpa en begagnad truck är kostnaden, som blir upp till 30 procent lägre än vid nyproduktion – och garantin är alltid densamma, understryker Jacob Trevett.

– Användaren får exakt samma trygghet som vid köp av en ny truck, både när det gäller kvaliteten och villkoren. Vi erbjuder fullservice och 12 månaders garanti. 

94 procent återanvänds

Tack vare storskalig rekonditionering av truckar återanvänds idag 94 procent av truckarna. 

– Vi betraktar en rekonditionerad truck som en ny – fast till ett lägre pris, avslutar Jacob Trevett.

Läs mer här 

Om Jungheinrich 

Jungheinrich är en av världens ledande leverantörer inom intralogistik, med ett omfattande produktsortiment inom materialhantering, automatiserade system och intralogistiktjänster. Jungheinrich erbjuder allt från en enstaka truck till stora nyckelfärdiga lager. Jungheinrich är expert på kundanpassade intralogistiklösningar i linje med konceptet Industry 4.0.

 

Mer från Jungheinrich

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Jungheinrich och ej en artikel av Dagens industri

Techsamarbetet med USA måste stärkas

2010 stod europeiska företag för 17 procent av det totala antalet patentansökningar som skickades in till World Intellectual Property Organization. 

Tio år senare hade andelen sjunkit till 11 procent.

TECH-FOKUS. I kraftmätningen med Kina går USA:s taktik i hög grad ut på att begränsa kinesernas tillgång till amerikansk teknologi och att försvåra för kinesiska techbolag att växa, och Joe Biden tar gärna hjälp av allierade. Europa bör se det som en möjlighet.
TECH-FOKUS. I kraftmätningen med Kina går USA:s taktik i hög grad ut på att begränsa kinesernas tillgång till amerikansk teknologi och att försvåra för kinesiska techbolag att växa, och Joe Biden tar gärna hjälp av allierade. Europa bör se det som en möjlighet.Foto:Evan Vucci

Även bland nordamerikanska bolag noterades en liknande negativ trend, även om nivåerna är högre. Andelen patent minskade från 26 procent till 19 procent.

I Asien, däremot, var utvecklingen den rakt motsatta, framför allt tack vare Kina. 

2020 stod kinesiska bolag ensamt för nästan 46 procent av världens totala patentansökningar.

Statistiken är illavarslande för väst, och särskilt för Europa. Patentansökningar ses som ett kvitto på hur länder investerar i nya teknologier och hur mycket bolag lägger på forskning och utveckling. 

Konsultbolaget McKinsey konstaterar i en färsk rapport att europeiska bolag redan växer långsammare, skapar lägre avkastning och investerar mindre i forskning och utveckling än amerikanska konkurrenter. 

Europeiska bolag drar dessutom åt sig betydligt mindre investeringar i nya teknologier som kvantdata, AI och 5G/6G än sina amerikanska och kinesiska motsvarigheter. 

Rapportens slutsats är att det pågår en europeisk ”konkurrenskraftskris i slow-motion”.

Det är allvarligt. Att vända den negativa trenden är av stor betydelse för europeiska bolags konkurrenskraft, men också av säkerhetspolitiska skäl. 

Tillgång till data och nya teknologier är framtidens tunga artilleri. 

Nato har förstått det. I samband med toppmötet i somras upprättade försvarsalliansen en innovationsfond på motsvarande 10 miljarder kronor med syfte att investera i nya ”dual use”-teknologier, som kan användas både militärt och civilt.

Och framför allt har Vita huset förstått det. I kraftmätningen med Kina går USA:s taktik i hög grad ut på att begränsa kinesernas tillgång till amerikansk teknologi genom exportkontroller och investeringshinder samt att försvåra för kinesiska techbolag att växa. 

USA tycks inte sky några medel, vilket Huawei kan vittna om.

Biden-administrationen försöker nu institutionalisera tech-samarbeten med sina allierade för att förstärka effekten. Aukus-pakten med Storbritannien och Australien är ett exempel. ”The Quad” med Indien, Japan och Australien, ett annat.

Trade and Technology Council, TTC, som är ett färskt handels- och techsamarbete mellan USA och EU, kan räknas i samma kategori.

Rådet har haft två högnivåmöten så här långt, i september 2021 och i maj 2022. Men resultaten har mestadels bestått av vackra ord. 

Det är synd. Oavsett vad Vita huset har för eventuella baktankar med TTC har samarbetet stor potential för EU – en chans att faktiskt göra något åt den långsamma urgröpning av konkurrenskraften som McKinsey pekar på. 

Ett konkret exempel rör standarder. Genom att hitta gemensamma standarder och andra sätt att minska hindren för europeiska digitala bolag att bedriva verksamhet i USA och vice versa finns stora vinster att hämta hem för framför allt små och medelstora bolag.

Självklart måste Europas företrädare vara på sin vakt. De ska inte göra sig till nyttiga idioter och gå USA:s ärenden hur som helst. Men med tanke på Europas svaga innovationskraft borde vi nog vara tacksamma över att en tech-stormakt som USA ens vill samarbeta med oss.

Den europeiska entusiasmen verkar dock måttlig. Många huvudstäder ställde sig visserligen på USA:s sida när det gällde Huawei och 5G-nätet. 

Men EU-kommissionen har konsekvent signalerat protektionism gentemot USA och dess plattformsbolag som Facebook och Google, som man försöker komma åt både genom lagstiftning och stämningar. 

Från franskt håll är politiker överlag skeptiska till att räcka ut en hand till USA, medan tyskarna av historiska skäl har svårt att överhuvudtaget tala om insamling och hantering av data.

Men precis som när det gäller säkerhetspolitik måste Europa inse sina begränsningar. Utan de amerikanska dollar- och vapenleveranserna hade Ukraina sannolikt fått ge upp stora delar av sitt land till de ryska ockupanterna för länge sedan med tanke på Europas mer beskedliga bidrag. 

EU och dess invånare behöver stå på USA:s sida också i den kraftmätning som tar fart mellan världens två tech-stormakter. 

TTC är vägen dit. 

Genom en mer konstruktiv syn på tech-samarbete kan europeiska politiker dessutom hjälpa våra företag att bryta den negativa innovationstrenden och stärka sin konkurrenskraft.

 

Mer från ledarredaktionen? Lyssna på det senaste avsnittet av Di:s ledarpodd om Sveriges inre och yttre säkerhet här. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera