I fredags kväll var det tänkt att USA:s utrikesminister skulle flyga till Peking. Antony Blinken skulle bli den första ministern i Biden-administrationen att besöka Kina med syftet att stärka kommunikationen och samarbetet mellan länderna.
Men efter upptäckten och nedskjutningen av en kinesisk övervakningsballong i amerikanskt luftrum blev det ingen resa. Blinken sköt upp avfärden på obestämd tid samma morgon.
Snarare än islossning och stärkta relationer råder nu diplomatisk iskyla mellan de båda stormakterna.
Vid en första anblick kan amerikanernas reaktion framstå som överdriven. De påstår att ballongen använts för spioneri, vilket såklart är allvarligt, men vore knappast unikt i dagens drönartäta samhälle. Kineserna hävdar att ballongen samlat in meteorologisk data.
Oavsett vad som är sant säger reaktionen en del om hur central konkurrensen med Kina är för Biden-administrationen.
Den som tydligast formulerat detta i ord är Jake Sullivan, USA:s nationella säkerhetsrådgivare. Under ett tal i september förra året gav han sin syn på hur teknikutveckling och vetenskap kommer att prägla det geopolitiska landskapet framöver och hur avgörande det kommer att vara för USA:s nationella säkerhet att försvara sin världsledande position på dessa områden.
Han sa: ”Vi står inför en motståndare som är fast besluten att överta USA:s teknologiska ledarskap och som är villig att lägga nästintill obegränsade resurser för att uppnå det.”
Det råder ingen tvekan om vilken motståndare han syftar på. I USA:s nationella säkerhetsstrategi som släpptes i höstas rankas Kina som ett större säkerhetshot än Ryssland, trots det pågående kriget.
I samma tal refererade Jake Sullivan till en annan strategi som Biden-administrationen har tagit fram för att bemöta hotet från Kina, en industri- och innovationsstrategi.
Det är högintressant läsning också för europeiska beslutsfattare. Vid sidan av att införa fler subventioner, locka till sig högkvalificerade studenter samt skydda den egna industrin och teknologin är nämligen fördjupat samarbete med ”allierade och partners” en av strategins utpekade metoder.
Det sistnämnda må låta oskyldigt. Men när man lyssnar på Jake Sullivan är det tydligt att det snarare handlar om att allierade och partners behövs för att förstärka effekten av de amerikanska åtgärderna mot Kina. Han nämner exempelvis USA:s och Europas koordinerade exportrestriktioner på techområdet mot Ryssland som ett framgångsrecept, som en metod som kan bli en del av västs gemensamma verktygslåda också i fredstid framöver.
Hur strategin kommer att yttra sig i praktiken återstår att se. Hittills kan vi konstatera att Joe Biden varit extremt aktiv i sin strävan efter att knyta närmare band med länder i Indo-Stillahavsområdet. En rad försvars- och tekniksamarbeten har ingåtts med bland andra Australien, Indien, Japan och Filippinerna.
Däremot har Vita huset tagit liten hänsyn till européernas synpunkter och klagomål när det gäller Inflation Reduction Act, USA:s nya klimatlagstiftning, som har udden riktad mot Kina men som också diskriminerar europeiska bolag.
Det har också kommit oroväckande signaler från Nato om hur amerikanska företrädare försökt att använda USA:s hittills generösa Ukraina-stöd som påtryckningsmedel för att få med sig försvarsalliansen på mer konkreta åtgärder mot Kina.
Dessvärre är nog liknande påtryckningar att vänta inom näringslivet. Europeiska bolag som handlar med Kina, särskilt inom högteknologiska sektorer, bör vara beredda på amerikanska ”uppmaningar” om att delta i bojkotter av kinesiska bolag, likt den behandling som drabbade Huawei.
Att Nederländerna och Japan nyligen gått med på att sluta exportera utrustning för halvledartillverkning till Kina i linje med de amerikanska restriktionerna är sannolikt bara en försmak.
En sådan utveckling vore mycket olycklig, men är samtidigt logisk sett ur USA:s perspektiv. Förutom strävan efter att förstärka effekten av exportrestriktionerna snedvrids konkurrensen till amerikanska bolags nackdel om deras internationella konkurrenter fortsätter att handla med kinesiska underleverantörer medan de själva är hänvisade till ”vänligt sinnade” länder.
”Friendshoring” kräver just att vännerna är med i matchen, annars riskerar det att bli en dyr handelsstrategi.
Men USA:s vänner är inte helt med i matchen. Såväl den tyska som den brittiska regeringen talar pliktskyldigt om vikten av att minska sin Kina-exponering. De utarbetar strategier och pekar på lärdomarna från gasberoendet av Ryssland. Men i verkligheten ökar ländernas handel med Kina. Även i Sverige märks en viss diskrepans mellan hur politiker talar och hur bolagen agerar.
Kalla det hyckleri, vilket Vita husets spanare sannolikt gör.
Men varken europeiska bolag eller politiker bör agera på något annat sätt i närtid. Att välja mellanvägen är en klok strategi i denna svåra situation.
Bolagen är självklart medvetna om riskerna med att göra affärer i Kina efter de senaste årens destruktiva politiska utveckling. För många innebär det samtidigt en affärsrisk att inte ha verksamhet i Kina med tanke på landets imponerande innovationskraft och enorma hemmamarknad.
Men europeiska bolag är fullt kapabla att göra den riskbedömningen själv, utan amerikansk hjälp.
Förhoppningarna om att USA under Joe Bidens ledning skulle svänga tillbaka till en mer frihandelsvänlig och mindre Kina-fientlig politik kan vi härmed glömma. Med tanke på systematiken är Joe Bidens version av ”America first” till och med farligare än Donald Trumps version sett ur ett europeiskt handelsperspektiv.
Det må till och med komma en ond dag då Vita huset sätter hårt mot hårt, när Europa tvingas välja mellan att göra affärer med USA eller Kina.
I ett sådant läge kommer europeiska politiker självklart att välja USA.
Men i närtid bör både politiker och företagsledare göra allt som står i deras makt för att undvika att ett sådant vägval blir aktuellt. De bör fortsätta att handla och föra en konstruktiv dialog med både USA och Kina.
Men samtidigt är det hög tid att ta fram beredskapsplaner för en upptrappad handelskonflikt mellan världens två stormakter.
