Året var 1936. Europa stod på randen till ännu ett storkrig. I det alliansfria Sverige talade Per Albin Hansson om behovet av att bli självförsörjande på vapen. Statsministern sa att ”varje nödvändighet att inköpa sådana utifrån gör oss mer eller mindre beroende av andra stater”.
Han konstaterade att Sverige hade goda varv för att tillverka krigsfartyg och goda vapensmedjor för armén, men däremot ingen tillverkning av stridsflyg.
Bisatsen om stridsflyget fick omedelbara konsekvenser. 1937 bildades Saab SAAB B +6,65%Dagens utveckling AB efter en avknoppning från kanontillverkaren Bofors på regeringens inrådan. Två år senare var tillverkningen av Sveriges första stridsflyg i gång.
Spola fram till 2023 och en del är sig likt. Kriget plågar återigen Europa och Saab levererar fortsatt stridsflyg till flygvapnet, inom kort i form av hypermoderna Jas 39E Gripen.
Men till skillnad från 1930-talet är den svenska alliansfriheten snart historia.
För ett land med fallenhet för särlösningar är Natomedlemskapet en revolution. Som en del av alliansens gemensamma försvarsplanering inleds en ny säkerhetspolitisk era i Sverige som kräver ett helt nytt tänk – fokuset på nationella särlösningar måste vidgas till kollektiv säkerhet.
Och där någonstans försvinner det starkaste argumentet för Per Albins självförsörjningslinje, inklusive för Gripen-programmet.
Som Natomedlem förväntas länder visserligen leva upp till artikel 3 om kravet på nationell försvarsförmåga. Men så länge Sverige upprätthåller en stridsflygförmåga borde det inte spela någon roll vem som bygger planen: Saab eller Lockheed Martin.
Försvarsexperten Robert Dalsjö på FOI tillhör den mindre nostalgiska skara som anser att det är dags att ”göra upp med prestige och industripolitiska hänsyn” och gå ifrån den helsvenska modellen. I en Di-intervju hävdar han att exempelvis en amerikansk lösning skulle spara stora summor för svenska skattebetalare.
Det är högst tveksamt. Norges köp av F-35 tyder på motsatsen.
Där uppskattas totalnotan bli skyhög efter att kostnaderna för utveckling, drift och ombyggnad av flygbaser inkluderats. För svensk del skulle F-35 kräva att vi bytte ut stora delar av flyginfrastrukturen som är uppbyggd efter Gripen-systemet.
Vad vi däremot skulle få med F-35 är något som inte går att mätas i skattekronor: en starkare relation med USA. Förutom Lockheed Martin skulle även amerikanska utrikesdepartementet vara en del av affären.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att exempelvis Finland valde F-35 framför Gripen i december 2021.
En annan fördel skulle vara att svenska stridspiloter, som just nu tycks ha det lite svårt med motivationen, kunde lockas med tjänstgöring och utbildning i exempelvis Florida. Inget ont om Såtenäs flygflottilj, men ett inträde i F-35-familjen skulle öppna nya vyer.
Tanken på att välja bort Gripen-programmet tycks heller inte främmande för Försvarsmakten. I myndighetens underlag om den långsiktiga förmågeutvecklingen från i november nämner ÖB ett stundande vägval för stridsflyget, vad vi ska använda bortom 2040.
Senast 2030 förordar han ett val mellan tre alternativ: ett nationellt utvecklat stridsflygsystem, ett system utvecklat i internationellt samarbete eller anskaffning av ett utländskt.
Att det tredje alternativet ens finns med lär generera kalla kårar runt om i flygsverige. Tidsramen är dessutom knapp – ”senast 2030” skymtar ju redan vid horisonten.
Men ÖB ska ha beröm för modet att lyfta frågan om vägvalet. Frågan må vara obekväm, men den är på alla sätt relevant att diskutera.
Sverige kan inte fortsätta att flyga Gripen bara för att det alltid har varit så. Ska Sverige fortsätta med Gripen ska det vara för att det är det vassaste alternativet, både sett ur ett nationellt och ett Natoperspektiv.
Det finns fördelar med att fortsätta som hittills, alternativ ett. Förutom att behålla jobb och högteknologisk kunskap inom landet skulle befintlig infrastruktur kunna användas. Med Natomedlemskapet har vi heller inte samma akuta behov av att köpa oss till en starkare relation med USA som vi tidigare hade.
Men Dalsjö har rätt i att det skulle bli dyrt. Att döma av den senaste tidens stridsflygupphandlingar är Gripen E inte direkt hett villebråd på marknaden.
Många köper F-35, inklusive våra grannländer. Till och med Tjeckien överväger att sluta leasa Gripen till förmån för det amerikanska.
Risken är stor att Sverige ensam skulle behöva stå för utvecklingskostnaderna av framtidens Gripen, som behöver ny teknologi för att förbli konkurrenskraftig.
Därför vore alternativ två att föredra, att utveckla tillsammans med andra. Men frågan är vilka dessa ”andra” skulle vara.
Saabs nuvarande samarbete med Brasilien skulle möjligen kunna utvecklas. Men det inrikespolitiska kaoset avskräcker.
I Europa finns två utvecklingsprojekt som potentiellt vore intressanta: ett lett av Storbritannien ihop med Japan och Italien, samt ett franskt-tyskt-spanskt samarbete.
Men i båda fallen lär det dröja bortom 2030 innan det går att skönja vad projekten resulterar i, och experter tycks tvivla på att slutprodukten passar de svenska behoven.
Alternativ tre, att köpa förslagsvis F-35, ger fördelar – inte minst storpolitiska. Men det skulle knappast bli billigt. Och F-35 skulle inte ge någon vinst räknat i operativa år då versionen tillhör samma generation som Gripen E.
Framför allt går det inte att bortse från den industripolitiska baksidan. Självklart kan man hoppas på uppdrag för svensk flygindustri även med en amerikansk flygleverantör.
Men det skulle inte bli av samma dignitet som nu. Risken är stor att en högteknologisk och livaktig industri skulle dö en långsam död.
Det vore både olyckligt och onödigt.
Som läget ser ut i dag finns ingen perfekt lösning. Förhoppningsvis har bilden klarnat om några år, exempelvis när det gäller potentiella samarbeten. Det är också möjligt att Natomedlemskapet kommer att förändra bilden av vilka förmågor som det svenska flygvapnet behöver för att bidra till den kollektiva säkerheten i vår region, men också våra allierades syn på Gripen E:s förmågor.
Svenska politiker gör därför klokt i att lyda ÖB:s råd och påbörja en förutsättningslös process som leder fram till ett beslut runt 2030.
Saab och dess underleverantörer är såklart måna om att få besked så snart som möjligt.
Men huvudsaken för Sverige är inte att processen går snabbt, utan att den leder rätt.
