ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Dagens liberaler låter som högern för 100 år sedan

  • Foto: Ok‰nd/, Ok0nd/

Den svenska demokratin fyllde 100 år på måndagen. Den 17 december 1918, bara veckor efter att första världskriget klingat ut och mitt under skriande livsmedelsbrist, bröt tvåkammarriksdagen med den gamla ordningen och röstade ja till allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Följande vår gick svenskarna för första gången och röstade på lika villkor i val till kommun och landsting. Två år senare lade de sina röster i 1921 års riksdagsval.

Beslutet låg i luften, men alla var inte nöjda. Socialdemokratins mer hårdföra falang föredrog revolution framför "ministersocialism", bröt sig ur partiet året innan och lade i stället grunden till Sveriges kommunistiska parti. Högern, avgjort skeptisk, fruktade pöbelvälde och röstade nej.

Invändningarna viftades bort av regeringen, en koalition mellan liberaler och socialdemokrater; statsministern, liberalen Nils Edén, hyllade riksdagen för att den "kunnat enas till en befriande handling" och därmed upprättat "den fulla demokratin". 

Den 18 december var allt som vanligt igen, men ändå helt annorlunda. 

Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson beskriver förloppet utförligt i en ledarkrönika (17/12) och Per T Ohlsson, seniorkolumnist på Sydsvenskan, ännu utförligare i boken "1918 – Året då Sverige blev Sverige", som kom ut i augusti (läs den). 

Svensson drar fram trådarna till i dag, eftersom de symboliska likheterna är så många. Nu som då befinner sig Sverige i ett mycket oklart politiskt läge. En övergångsregering förbereder sig på att regera på oppositionens budget och talmannen varnar för "avgrunden", med vilket han menar extra val. Nu som då står julen för dörren. Och nu som då kännetecknas svensk politik, konstaterar Per Svensson, av "motsättningar mellan liberalerna och högern."

Denna gång rör meningsskiljaktigheterna Sverigedemokraterna, vars exempellösa tillväxt lett till en spricka inom borgerligheten mellan dem som anser att SD, inte minst i kraft av sin storlek, måste hanteras som andra partier och de som vidhåller att en sådan strategi riskerar den svenska demokratin, eftersom SD inte är vilket parti som helst och har visat det gång på gång. Bäst, med andra ord, att hålla fronten och "stå på rätt sida om historien". 

Det som gör denna debatt så knivig är att Sverigedemokraterna inte alls är ett odemokratiskt parti, åtminstone om man med demokrati menar folkstyre, det vill säga rätten att rösta i allmänna val. SD har bidragit till att öka valdeltagandet genom att engagera soffliggare, bärs upp av en entusiastisk rörelse som vänstern öppet sneglar avundsjukt på och är, möjligen jämte MP, det enda partiet i riksdagen som förespråkar fler folkomröstningar.

Harvardforskaren Yascha Mounk har beskrivit den högerpopulistiska våg som sköljer över västvärlden – och som Sverigedemokraterna surfar på – som ett resultat av de senaste decenniernas växande motsättning mellan den liberala demokratins två bärande element: folkstyret å ena sidan, rättstaten – som skyddar medborgerliga fri- och rättigheter från godtyckligt majoritetsförtryck – å den andra. 

Sedd med de glasögonen är utvecklingen i Polen och Ungern, för att nämna två vanligt förekommande exempel, inte odemokratisk. Snarare illiberal. Jarosław Kaczyński och Viktor Orbán förlitar sig, strikt talat, på folkstyret för att montera ned rättsstaten.

När liberaler i dag varnar att SD vill göra Sverige till ett nytt Ungern och därför utgör ett hot mot demokratin är det, medvetet eller ej, denna process som åsyftas. Med demokrati menar man egentligen liberal demokrati – och den liberala delen väger i själva verket tyngre än den demokratiska. Inget fel i det, principiellt sett. Många liberaler genom historien har satt större värde på rätten till frihet från staten, än rätten till makt över den.      

Per Svensson har rätt. Precis som för hundra år sedan präglas svensk politik av stor osäkerhet och motsättningar mellan liberaler och högern. Det pikanta är bara att liberaler i dag låter mer som högern gjorde då.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer