1515
Annons

C och L kommer inte undan V

LEDARE. Tre partier har bytt eller byter partiledare hittills under mandatperioden. Senast var det Nooshi Dadgostar som tog över Vänsterpartiet. Liberalerna bytte i fjol somras och Miljöpartiet håller på.

FYRA MAKTHAVARE. Nooshi Dadgostar (V) fortsätter på linjen att Vänsterpartiet ska utnyttja sin styrkeposition. Märta Stenevi (MP) öppnar för mer V-samarbete. Annie Lööf (C) har profilerat sig med att kalla Moderaternas agerande sorgligt. Nyamko Sabuni (L) står inför ett vägval.
FYRA MAKTHAVARE. Nooshi Dadgostar (V) fortsätter på linjen att Vänsterpartiet ska utnyttja sin styrkeposition. Märta Stenevi (MP) öppnar för mer V-samarbete. Annie Lööf (C) har profilerat sig med att kalla Moderaternas agerande sorgligt. Nyamko Sabuni (L) står inför ett vägval.

Väljarnas partipreferenser har dock inte förändrats på något avgörande sätt under den här tiden. Partiledarbyten verkar varken åstadkomma rusningar eller nedgångar.

Om det är något som utmärker denna mandatperiod är det regeringsfrågan. Det finns uppenbara parlamentariska styrkeförhållanden, men trots detta bestämde regeringspartierna och stödpartierna på egen hand för att styra utan att ha en majoritet. Regeringen släpptes fram av V som dock aldrig lovade att rösta för regeringens förslag.

Resten känner vi till. Vänsterpartiet har vid flera tillfällen röstat tillsammans med oppositionen till höger och regeringen har tvingats anpassa sig till detta. Januaripartierna har beskrivit sin överenskommelse som ett avtal fast det är uppenbart att allt inte går att genomföra i brist på riksdagsmajoritet.

Den nya vänsterledaren Nooshi Dadgostar tycks ha samma inställning som sin företrädare att hennes parti bör söka majoritet i riksdagen för sina ståndpunkter. Det kan låta som en självklarhet men det är en hållning som har ifrågasatts framför allt hos C som har gått in i regeringssamarbetet på villkor att V inte skulle få något inflytande.

I onsdags presenterade TV4 nya opinionssiffror. Det intressanta var inte procentsatserna utan hur mandatfördelningen åskådliggjordes. Vänsterpartiet inkluderades i regeringssidans mandat och på den andra sidan fanns M, SD och KD.

Detta är det rimliga sättet att se majoritetsförhållandena. V släppte fram Stefan Löfven som regeringsbildare och röstade därmed på exakt samma sätt som C och L. I de allra flesta frågor har V inte heller blockerat regeringens politik, men röstat tillsammans med högeroppositionen i några tydliga frågor.

På en politisk nivå har denna ”blockgräns” sitt tydlighetsvärde. Vilken regeringsbildare man pekar på är det mest potenta avtryck ett riksdagsparti kan göra. Centerpartiet och Liberalerna valde Stefan Löfven, och inget av partierna säger att det handlar om att han skulle vara den bästa statsministern, utan att det handlar om politiskt innehåll. Men det är tydligt att C trivs bättre med sitt vägval än L som är ett splittrat parti i regeringsfrågan.

I båda partierna såldes januariavtalet in med syftet att ytterlighetspartier skulle hållas utanför. Nu vet vi att detta löfte inte kunde hållas. Vänsterpartiet har inflytande, de släpper fram vissa regeringsförslag och stoppar andra.

För S och MP tycks detta självklart. De har samarbetet med V under åren 1998-2006 samt 2014-1018. Miljöpartiets språkrör Per Bolund har öppnat för mer V-samarbete, liksom det föreslagna språkröret Märta Stenevi.

I Liberalerna pågår uppenbarligen en debatt om regeringsfrågan, föranledd av de långvarigt låga opinionssiffrorna. Kanske kan förutsättningarna för partiets beslutsfattare bli tydligare om gränsen på vänster-höger-skalan sätts efter vilken statsminister man släpper fram. Det finns så att säga ett vänsteralternativ och ett högeralternativ. I det förstnämnda kan man inte trolla bort Vänsterpartiets inflytande. I det sistnämnda får man utgå från att SD måste räknas med.

Vänsteralternativet innebär inte att det bara blir vänsterpolitik. Hade man samtalat med Vänsterpartiet i förväg hade det dessutom varit lättare att begränsa dess inflytande eller i varje fall undvika överraskande bakslag.

På motsvarande sätt innebär högeralternativet inte att SD bestämmer allt.

Att se de båda alternativen innebär att man accepterar den politiska dynamiken i Sverige. De flesta sakfrågor sorterar förr eller senare in sig i vänster och höger. Inte för att det nödvändigtvis är önskvärt utanför att logiken fungerar så.

Vägvalen januari 2019 skedde under förespegling att Vänsterpartiets inflytande var borta. Det stämde inte.


I ständig krigstid

Sällan har en författare haft sådan tur med utgivningen av en bok som Martin Kragh med ”Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin”.

RYSK RÄDSLA. Ryska ortodoxa kyrkans ledare håller ett tal utanför den nya kyrkan i Patriotparken, flankerad av president Putin och försvarsminister Sjojgu.
RYSK RÄDSLA. Ryska ortodoxa kyrkans ledare håller ett tal utanför den nya kyrkan i Patriotparken, flankerad av president Putin och försvarsminister Sjojgu.Foto:Alexei Nikolsky

När kriget bröt ut skulle boken just gå i tryck. Förordet, ändrat i sista stund, är daterat 26 februari, två dagar efter den ryska invasionen. Men så kan det bli, för den som skriver om ett viktigt ämne. Boken säljer som smör, och känns i dessa dagar som en thriller, eller en ödesmättad rysk roman full av maktmissbruk och lidanden, krig och fred.

Avstampet är 1945, och fokus på tiden från Rysslands självständighetsförklaring 1991 fram till krigsutbrottet. Det är en detaljrik skildring som både sätter de många välkända händelserna i sina komplexa sammanhang och lyfter fram mindre omtalade, som den arabiska vårens betydelse för Putins växande oro för inhemska protester och de stora klimatproblem som nu drabbar Ryssland, både i form av lokala katastrofer och när världen ställer om från olja, ryska regeringens svarta guld.

Intressantast är beskrivningen av den sovjetiska ekonomins sammanbrott, och svårigheterna för det nya Ryssland att komma vidare. För det var inte vilket imperium som helst som föll, utan ett 71-årigt kommunistiskt, det långvarigaste fullskaliga experimentet med renodlad planekonomi i modern tid. Ytterst är det följderna av detta som ukrainarna slåss mot, efterbörden av en grym ideologi, ett gammalt kommunistspöke.

I väst har marknadsekonomi och samarbete stått i centrum ända sedan andra världskrigets slut, de senaste 30 åren globalt och exponentiellt. Därmed har en fredlig identitet där det är ekonomiska framgångar som avgör vuxit fram, inte territoriella, även om protester mot globaliseringen på senare år bäddat för populister som Donald Trump och för Brexit.

I Sovjetunionens fall befäste i stället segern 1945 det planekonomiska systemet, som därmed fick fortgå i ytterligare 46 år. Staten både ägde företagen, eller produktionsmedlen som man sa, och bestämde priserna. Inget styrdes alltså av utbud och efterfrågan, eller kunniga och engagerade ägare.

Resultatet var en katastrof, och orsaken till att landet till sist bröt samman. Redan Chrusjtjov beklagade 1957 att ”ministerierna inte vet någonting om förhållandena i fabrikerna”.

När systemet väl skulle avvecklas visste ledarna inte hur de skulle göra. Till exempel öppnade Gorbatjov för kooperativt ägande utan att släppa prissättningen fri, skriver Kragh. Därmed kunde kooperativen köpa till låga priser och sälja vidare dyrt. Affärerna blev grundplåten för flera oligarker.

BNP-raset, osäkerheten och kriminaliteten som följde på 1990-talet när systemet löstes upp, samtidigt som oljepriset fortsatte att falla, blev en chock för ryssarna, vana vid statlig sysselsättning och subventionerad bostad och vård.

Den stora oredan, ett tema i rysk historia, var tillbaka, och statens sammanbrott framstod än en gång som farligare än en stark och oförsonlig stat. Fungerande institutioner och lagar hann aldrig komma på plats. Det var bäddat för en autokrat, sämre ekonomisk utveckling och odlandet av en traditionell nationell identitet.

Jordmånen var lika god som den ukrainska myllan. Precis som när de habsburgska och det ottomanska imperierna föll hamnade många tidigare medborgare utanför, i Rysslands fall 25 miljoner etniska ryssar, eller rysktalande som primärt identifierade sig med det gamla hemlandet. Ryssland är dessutom inte arvtagare bara till det sovjetiska imperiet utan även det tsarryska. Båda de tidigare statsbildningarna omfattade avsevärt större territorium.

Känslan av förlust, fantomsmärtorna efter det fallna imperiet, har för det ryska ledarskapet varit genuin, skriver Kragh. Västvärldens förringande uppförande och förolämpningar, verkliga och upplevda, har bidragit, liksom västs avsteg från sitt eget liberala system, till exempel den USA-ledda invasionen av Irak 2003 som genomfördes trots att FN:s säkerhetsråd var emot.

Fallna imperier har alltid haft svårt att växla spår, och för de som lyckats ställa om till demokrati och marknadsekonomi har det tagit tid. I Tyskland och Japan efter andra världskriget, var det sannolikt för att segrarmakterna höll i taktpinnen som omställningen var möjlig.

I Moskva invigdes den 9 maj 2020 en ny kyrka i Patriotparken, byggd på initiativ av försvarsminister Sergej Sjojgu och tillägnad segern i andra världskriget och andra militära prövningar som genom historien drabbat den ryska jorden. Platsen var symbolisk, skriver Kragh. Det var här som Röda armén pressade tillbaka tyskarna och räddade huvudstaden. Mittkupolen är 95 meter hög, vilket lär vara den tredje högsta ryskortodoxa kyrkan i världen. Huvudkupolens diameter mäter 19,45 meter, en anspelning på 1945. Klocktornets höjd är 75 meter, eftersom kyrkan färdigställdes 75 år efter krigets slut. Höjden på kyrkans minsta kupol är 14,18 meter, eftersom kriget pågick i 1 418 dagar.

En stor förlust krävs för att Ryssland ska kunna komma vidare och till sist få en fredlig identitet, efter en sådan Putinism.  


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?