1515

C och L kommer inte undan V

LEDARE. Tre partier har bytt eller byter partiledare hittills under mandatperioden. Senast var det Nooshi Dadgostar som tog över Vänsterpartiet. Liberalerna bytte i fjol somras och Miljöpartiet håller på.

FYRA MAKTHAVARE. Nooshi Dadgostar (V) fortsätter på linjen att Vänsterpartiet ska utnyttja sin styrkeposition. Märta Stenevi (MP) öppnar för mer V-samarbete. Annie Lööf (C) har profilerat sig med att kalla Moderaternas agerande sorgligt. Nyamko Sabuni (L) står inför ett vägval.
FYRA MAKTHAVARE. Nooshi Dadgostar (V) fortsätter på linjen att Vänsterpartiet ska utnyttja sin styrkeposition. Märta Stenevi (MP) öppnar för mer V-samarbete. Annie Lööf (C) har profilerat sig med att kalla Moderaternas agerande sorgligt. Nyamko Sabuni (L) står inför ett vägval.

Väljarnas partipreferenser har dock inte förändrats på något avgörande sätt under den här tiden. Partiledarbyten verkar varken åstadkomma rusningar eller nedgångar.

Om det är något som utmärker denna mandatperiod är det regeringsfrågan. Det finns uppenbara parlamentariska styrkeförhållanden, men trots detta bestämde regeringspartierna och stödpartierna på egen hand för att styra utan att ha en majoritet. Regeringen släpptes fram av V som dock aldrig lovade att rösta för regeringens förslag.

Resten känner vi till. Vänsterpartiet har vid flera tillfällen röstat tillsammans med oppositionen till höger och regeringen har tvingats anpassa sig till detta. Januaripartierna har beskrivit sin överenskommelse som ett avtal fast det är uppenbart att allt inte går att genomföra i brist på riksdagsmajoritet.

Den nya vänsterledaren Nooshi Dadgostar tycks ha samma inställning som sin företrädare att hennes parti bör söka majoritet i riksdagen för sina ståndpunkter. Det kan låta som en självklarhet men det är en hållning som har ifrågasatts framför allt hos C som har gått in i regeringssamarbetet på villkor att V inte skulle få något inflytande.

I onsdags presenterade TV4 nya opinionssiffror. Det intressanta var inte procentsatserna utan hur mandatfördelningen åskådliggjordes. Vänsterpartiet inkluderades i regeringssidans mandat och på den andra sidan fanns M, SD och KD.

Detta är det rimliga sättet att se majoritetsförhållandena. V släppte fram Stefan Löfven som regeringsbildare och röstade därmed på exakt samma sätt som C och L. I de allra flesta frågor har V inte heller blockerat regeringens politik, men röstat tillsammans med högeroppositionen i några tydliga frågor.

På en politisk nivå har denna ”blockgräns” sitt tydlighetsvärde. Vilken regeringsbildare man pekar på är det mest potenta avtryck ett riksdagsparti kan göra. Centerpartiet och Liberalerna valde Stefan Löfven, och inget av partierna säger att det handlar om att han skulle vara den bästa statsministern, utan att det handlar om politiskt innehåll. Men det är tydligt att C trivs bättre med sitt vägval än L som är ett splittrat parti i regeringsfrågan.

I båda partierna såldes januariavtalet in med syftet att ytterlighetspartier skulle hållas utanför. Nu vet vi att detta löfte inte kunde hållas. Vänsterpartiet har inflytande, de släpper fram vissa regeringsförslag och stoppar andra.

För S och MP tycks detta självklart. De har samarbetet med V under åren 1998-2006 samt 2014-1018. Miljöpartiets språkrör Per Bolund har öppnat för mer V-samarbete, liksom det föreslagna språkröret Märta Stenevi.

I Liberalerna pågår uppenbarligen en debatt om regeringsfrågan, föranledd av de långvarigt låga opinionssiffrorna. Kanske kan förutsättningarna för partiets beslutsfattare bli tydligare om gränsen på vänster-höger-skalan sätts efter vilken statsminister man släpper fram. Det finns så att säga ett vänsteralternativ och ett högeralternativ. I det förstnämnda kan man inte trolla bort Vänsterpartiets inflytande. I det sistnämnda får man utgå från att SD måste räknas med.

Vänsteralternativet innebär inte att det bara blir vänsterpolitik. Hade man samtalat med Vänsterpartiet i förväg hade det dessutom varit lättare att begränsa dess inflytande eller i varje fall undvika överraskande bakslag.

På motsvarande sätt innebär högeralternativet inte att SD bestämmer allt.

Att se de båda alternativen innebär att man accepterar den politiska dynamiken i Sverige. De flesta sakfrågor sorterar förr eller senare in sig i vänster och höger. Inte för att det nödvändigtvis är önskvärt utanför att logiken fungerar så.

Vägvalen januari 2019 skedde under förespegling att Vänsterpartiets inflytande var borta. Det stämde inte.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?