Av Sveriges 290 kommuner är 197 landsbygdskommuner med 34 procent av landets befolkning. 1 miljon personer bor i samhällen med färre än 1000 invånare. Det är en viktig väljargrupp.
När Centerpartiets styrelse på tisdagen presenterade sina förslag till partistämman senare i september klappade hjärtat extra för landsbygden. C anser att landsbygden behöver ”frihetsreformer”. Tonen i förslagen är lyrisk. Centerpartiet ser en uppdämd kraft i nejden som politiken kan förlösa.
Men om man tittar närmare på C-förslagen handlar det snarare om undantagsreformer för landsbygden som ska ha särregler.
En del landsbygdskommuner har riktigt dålig ekonomi men inte alla. Bland de 69 kommuner som gick back redan 2018 finns kranskommuner till storstäderna och ganska stora städer som Nyköping, Eksjö, Karlshamn, Trollhättan och Motala. Antalet kriskommuner väntas växa till över 110 i år. Ska de också ha särregler?
Kommunerna pressas av en åldrande befolkning, samt av ett växande ekonomiskt ansvar för flyktinginvandringen. Den mycket stora migrationskostnaden som föll på staten, 70 miljarder under toppåret 2016, hamnar successivt i kommunerna då statens ersättning tar slut efter två år och flyktingar har svårt att få jobb. En oproportionerligt stor andel har hamnat i kommuner med lediga bostäder. Detta finns överhuvudtaget inte med i C:s problembeskrivning av den glesbygdskommunala verkligheten.
Det är faktiskt en stötande ignorans.
