Annons

Bygg kärnkraft även utan S

Enligt tunga näringslivsföreträdare räcker inte Tidöpartiernas kärnkraftsplaner för att rättfärdiga stora investeringar. De vill se en ny bred politisk energiöverenskommelse. 

Men risken är stor att en sådan både dröjer och slutar i ännu en blek kompromiss, medan Tidöpartiernas plan både har majoritet i riksdagen och momentum. 

De borde tänka om.

TÄNK OM. Enligt LKAB:s vd Jan Moström och Investors ordförande Jacob Wallenberg räcker inte Tidöpartiernas kärnkraftsplaner för att rättfärdiga stora investeringar. De vill se en ny bred politisk energiöverenskommelse. Men risken är stor att en sådan både dröjer och slutar i ännu en blek kompromiss.
TÄNK OM. Enligt LKAB:s vd Jan Moström och Investors ordförande Jacob Wallenberg räcker inte Tidöpartiernas kärnkraftsplaner för att rättfärdiga stora investeringar. De vill se en ny bred politisk energiöverenskommelse. Men risken är stor att en sådan både dröjer och slutar i ännu en blek kompromiss.Foto:Jack Mikrut, Josefine Stenersen

I regeringsförklaringen efter valsegern 2014 meddelade Stefan Löfven att han skulle bjuda in till blocköverskridande samtal för att skapa en långsiktigt hållbar energiöverenskommelse. 

Enligt den nytillträdde statsministern skulle den rödgröna regeringens ingång vara att ersätta kärnkraften med förnybar energi och energieffektivisering – ett krav som dikterats av Miljöpartiet.

Vi vet hur det slutade. En bred politisk energikommission tillsattes ett halvår senare. Men regeringen gick ändå fram med egna åtgärder vid sidan av kommissionen för att realisera MP:s vallöften om att lägga ned reaktorer. Kärnkraftsskatten höjdes i vårändringsbudgeten 2015, vilket skulle visa sig ge avsedd effekt sett från MP:s perspektiv – med ödesdigra konsekvenser för dagens elförsörjning. 

Den överenskommelse som sedan slöts i juni 2016 mellan regeringspartierna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet blev inget annat än en urvattnad kompromiss som föll redan i december 2019 när KD och M hoppade av.

Nu ropas det efter en ny energiöverenskommelse. 

Tunga näringslivsföreträdare som LKAB:s vd Jan Moström och Jacob Wallenberg efterlyser långsiktigt hållbara politiska spelregler för att våga investera i nya reaktorer i Sverige, trots att en majoritet i riksdagen står bakom Tidöavtalets ambitiösa kärnkraftsplaner. Även undertecknad har stämt in i den kören

Argumenten är logiska. Minnena av hur MP efter 2014 lyckades slå sönder villkoren för fyra fullt fungerande reaktorer och skylla på ”marknaden” är fortfarande färska. 

Mot bakgrund av de stora summor och långa tidsperspektiv som kärnkraftsinvesteringar kräver är det naturligt att investerare vill skydda sig mot politisk risk.

Men frågan investerare måste ställa sig är om alternativet verkligen kommer att bli bättre. Skulle en ny bred energikommission skapa de långsiktiga spelregler som näringslivet vill se? Och hur länge är man i så fall beredd att invänta en överenskommelse?

På papperet finns alla förutsättningar. Ingen svensk politiker, oavsett partifärg, är oberörd efter det senaste årets elkris. Alla är dessutom medvetna om de utmaningar som hopar sig vid horisonten. 

Allvaret talar för politisk samsyn, och en snar sådan. 

Men i verkligheten låter den energipolitiska debatten precis som under valrörelsen. Trots försäkringar om att ”alla kraftslag behövs” fortsätter partierna att ställa kraftslag mot varandra, främst vindkraft och kärnkraft. 

S har visserligen gläntat på dörren till ny kärnkraft. Magdalena Andersson har dessutom upprepade gånger efterlyst breda energisamtal med regeringen, med hänvisning till näringslivets krav. Hon säger sig vara villig att diskutera ”alla kraftslag”, men har dock konsekvent undvikit att ge ett rakt svar på frågan om hon vill se ny kärnkraft i Sverige. 

Enligt S-ledaren är det heller inte aktuellt att bara stödja innehållet i Tidöavtalets energiavsnitt. Socialdemokraterna kräver förhandling och inflytande.

Självklart gör de det. 

Och samma krav ställer sannolikt även andra partier som skulle vara intresserade av att ingå i en överenskommelse, som Centern.

Magdalena Anderssons budskap betyder i praktiken att det varken skulle gå snabbt eller vara enkelt att nå en ny överenskommelse. Regeringspartierna och SD skulle behöva kompromissa bort delar av sin energipolitiska plan, trots att de har majoritet för den i riksdagen, för att göra socialdemokraterna nöjda, vilket skulle vara smärtsamt – inte minst mot bakgrund av det politiska kapital som Tidöpartierna har satsat på kärnkraften. 

Risken är överhängande att förhandlingarna resulterar i en ny urvattnad kompromiss á la 2016. 

Men Sverige har varken råd eller tid med det. Varje dag som går utan att beslut fattas för att trygga framtidens elförsörjning kan avskräcka företagare från att investera i gröna framtidsprojekt i Sverige, i svensk konkurrenskraft. 

Ju längre vi dröjer med att lägga beställningar på nya kärnreaktorer – stora som små, franska som sydkoreanska – desto längre bak i kön kommer vi. 

Nu behövs politisk handlingskraft. 

Och det är just vad den nya regeringen har visat kring kärnkraften. I enlighet med Tidöavtalet har partierna redan sjösatt en rad åtgärder för att förbättra förutsättningarna för investeringar. I förra veckan skickades ett förslag ut på remiss om att ta bort begränsningarna om var kärnkraftverk kan byggas och hur många reaktorer som får finnas, vilket skapar potential för små modulära reaktorer (SMR). 

De planerar även att skapa snabbspår för kärnkraft i tillståndsprocesserna, tillgängliggöra 400 miljarder kronor i statliga kreditgarantier och utreda elmarknadens utformning för att jämna ut lönsamhetspotentialen mellan olika kraftslag. 

Allra viktigast, med tanke på historien, är att regeringen vill införa en Lex-MP-klausul. De nya reglerna ska hindra att politiker godtyckligt stänger ned kärnkraftverk. Om staten tvingar fram en stängning ska ägare ha rätt till skadestånd.

Dessutom ska man komma ihåg att Sverige inte är USA. Nya svenska regeringar brukar normalt ta vid där den tidigare har slutat, till skillnad från i USA där nya presidenter brukar skrota sin föregångares signaturbedrifter under första dagen i Vita huset.

I den bästa av världar hade Sverige redan haft en ambitiös kärnkraftsplan som backats upp av en bred politisk koalition, likt den borgfred som nåddes kring Natomedlemskapet under våren 2022. Men som situationen ser ut i dag verkar det tyvärr vara svårt att få allt. 

Intresserade investerare tycks behöva välja mellan två mindre perfekta alternativ: att satsa på regeringens kärnkraftsplan, trots att den ”bara” samlar halva riksdagen, eller att invänta det politiska spelet och hoppas att en eventuell energiöverenskommelse inte blir lika urvattnad som den senaste. 

Att vänta och hoppas har dock aldrig varit något framgångsrecept inom svenskt näringsliv. Lika lite hjälper förhoppningar vårt lands elförsörjning och klimatarbete. 

Med kreditgarantier och Lex-MP i ekvationen minskar riskerna avsevärt för enskilda bolag. Moström, Wallenberg & Co borde tänka om. 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera